Barns minskade rörelsefrihet är en växande trend även i Sverige. Här har antalet barn som får gå eller cykla själva till skolan halverats sedan 80-talet. Petter Åkerblom, landskapsarkitekt med fokus på urbana miljöer för barn, menar att en stor faktor är att städerna bygger bort barnens utrymmen för lek.

– Vi har haft en tradition de senaste tio, femton åren där vi inte bygger för barns bästa. Förskolor byggs ofta i lägenheter i markplan med nästan ingen gård att leka på, för att det blir billigare så. Man får mindre ytor utomhus både i förskolan och skolan, vilket inte främjar barns rätt till lek och utveckling.

Grupptryck bland föräldrar

Enligt en pågående kanadensisk studie av forskaren Mariana Brussoni är föräldrar rädda för att barn ska skadas i trafiken eller bli överfallna och kidnappade. Det gör att många inte låter sina barn leka själva utomhus och gärna kör barnen trots att de skulle kunnat gå till skolan. En annan orsak till att barn får leka mindre själva handlar enligt studien om vad de andra föräldrarna ska säga.

– Problemet är alltså inte bara dålig stadsplanering utan även attityder. Vi är så oroliga för våra barn att det går ut över deras utveckling, säger Petter Åkerblom.

Men att skapa bättre utemiljöer för barn är fortfarande viktigt menar han.

– Det krävs mod från stadsplanerarna att göra det med tanke på konkurrensen om marken som gör att man bygger tätare och högre. Men det är inte helt nattsvart. Det finns flera intressanta europeiska projekt där man försöker främja cykel och gång, där man inte tillåter biltrafik annat än runtom och där man till och med bygger lekgator, säger han.

Socioekonomiska skillnader

Tanja Joelsson, biträdande lektor på barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet har en annan ingångsvinkel.

– Den brittiska studien är intressant men det finns fler dimensioner som förtjänar att lyftas upp och diskuteras. Idag finns det främst studier som tittar på västerländska och urbana barns verklighet. Vi vet inte tillräckligt mycket om hur det ser ut i övriga världen.

Hon håller däremot med Petter Åkerblom om att städerna allt mer planeras för bilen och att framförallt barns tillgänglighet till det offentliga rummet begränsas av det. När det gäller risker är hon mer ambivalent och menar att det också finns socioekonomiska skillnader.

– Jag bor till exempel i Gottsunda och här har föräldrar ofta helt andra sorters rädslor som påverkar benägenheten att låta barn röra sig vissa tider. Man är kanske mer rädd för att barnen ska hamna i kriminalitet eller bli budbärare för knarkhandel jämfört med hushåll i mer välbärgade områden. Sen finns också trångboddhetsfrågan, i vissa områden vistas man kanske mer ute för att det inte finns plats hemma.

Fler tar bil med fria skolvalet

Tanja Joelsson har tidigare intervjuat 33 föräldrapar till barn i grundskoleåldern. Där såg resultatet motsatt ut från det som kom fram i den brittiska studien. För de medverkande fanns sällan regler för när och var barnen fick röra sig och det var snarare barnen själva som ville bli hämtade från en fritidsaktivitet.

– Däremot har vi sett hur normer förändrats för vad folk tycker är bra för barn. Man har gått mot ett mer hängivet och intimt föräldraskap där man vill ha mycket umgänge med barnen. Många lever också ett arbetsintensivt liv som styr sättet att umgås, för vissa finns det kanske bara tid att få prata med sina barn i bilen. Sen finns det givetvis andra politiska åtgärder som också spelar roll, det fria skolvalet som ibland skapar större distanser till skolan och arbetsmarknadspolitik som premierar större regioner, men detta kopplas sällan ihop utan man tittar mer på isolerade företeelser där man kan säga att det är föräldrarnas fel att barn rör sig mindre.

”Betraktas som oansvarig”

Något som Tanja Joelsson däremot personligen kan känna igen sig i från de större studierna är hur föräldrar påverkar andra föräldrar.

– Jag har fyra barn som alla cyklar i stadsrummet. Det betraktas inte alltid så lämpligt att cykla med en fyraåring i staden och man blir inte sällan bestraffad med blickar. Jag kan väl tycka att förutsatt att det är bilfritt så är det helt rimligt att en fyra-femåring utan problematik med diagnoser kan leka på en innergård själv men det verkar vara stora skillnader på hur man ser på det här. Det hemskaste är inte vad barn ska tycka utan snarare vad andra föräldrar ska tycka. Man betraktas som oansvarig vilket är en stark disciplinerande funktion föräldrar emellan.

Enkät: När får barnen leka utomhus utan tillsyn? Och när fick du leka själv utomhus?

Eva Brander

29, frisör, Sundsvall, har två barn, 2 och 4 år

– Jag skulle nog inte släppa ut barnen förrän de är runt sju- åtta år, och om jag inte skulle se dem kanske runt tio år. Här i Stockholm vågar man ju däremot inte släppa uppmärksamheten en sekund. Jag kanske var runt fyra-fem år när jag fick gå ut själv.

Mikael Ried

57, arkitekt, Kungsholmen i Stockholm, med dottern Iris 6 år

– Jag vet inte, jag funderar framåt, det är oroväckande ju. Nu får hon det i alla fall inte. Jag var nog yngre, kanske runt sex år, men jag bodde på ett annat sätt, i villaområde.

Jenny Molin

36, ingenjör, Södermalm i Stockholm, har en 9 månaders bebis

– Det här är så svårt. Jag är inte härifrån och det beror ju lite på var man bor. Men på Söder kanske runt åtta år. Jag är uppväxt på landsbygden och var kanske fyra- fem år.

Abukar Omarsson

53, tjänsteman, Kristineberg i Stockholm, har ett barn, 4 år

– Kanske efter sex-sju år, nu får man ha koll hela tiden. Jag var rätt liten men det var skillnad där jag växte upp, jag hade syskon och murar runt huset men det dröjde nog till efter åtta, nio år tills jag fick gå utanför.