– Skolan är jätteviktig – utan skolan har jag ingenting alls att göra på dagarna.
Farid Ferrahmand ser än på mig, än på sina bara fötter, och än på glaset med energidryck som han håller i handen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I det spartanskt möblerade rummet på Ribbingebäcks kursgård sover tre personer, men snart kommer de att få packa sina väskor för gott – Migrationsverket ska stänga ned den privat drivna verksamheten och alla som bor här ska få nya hem. Men inte i närheten av Uppsala. Farid Farrahmand har till exempel fått beskedet att han ska flyttas till Piteå.
I och med det beslutet kommer han sannolikt inte heller att kunna fortsätta gå i skolan. Efter artonårsdagen behåller en ensamkommande flykting bara rätten till att fortsätta gymnasiestudierna om hen går kvar i samma kommun som tog emot dig innan du blev myndig.
Farids rum fylls på med vänner efterhand, de flesta från Afghanistan precis som han själv. De är barfota och bär flipflops mitt i smällkalla vintern. Klädkontot är litet för den som lever på 700 kronor i månaden.
En av vännerna pekar på ärr som läkt på hans underarmar. Farid förklarar att det är svårt att hålla sig ifrån den negativa malström av tankar som sveper dem alla med sig.
– Vi bestämmer ingenting. Det gör Migrationsverket. Vad ska vi göra? Vi gjorde oss av med allt för att få pengar till att komma hit. Nu har vi ingenting och Migrationsverket vill skicka oss till Afghanistan. Men vi kan inte åka tillbaka. Många känner att de vill dö.
Dödats av talibaner
Tillsammans med sin lillebror lämnade han Afghanistan för två år sedan. Då hade en äldre bror redan dödats av talibanerna, som ville åt pengarna från hans affärsverksamhet i en liten butik. Resten av sin familj har Farid tappat kontakten med – alla har flytt från området. Han hade deras telefonnummer i en mobil som blev stulen och har efter det inte kunnat spåra dem. Dit kan Farid inte återvända. Och han har ingen släkt i Kabul, dit Migrationsverke vill skicka honom.
– Talibanerna kommer att döda mig. Det märks att jag har varit i Europa. De tänker att jag har de värderingarna, den religionen.
Lillebror Wahid bor nu i ett familjehem i Flen, men de båda ses med jämna mellanrum, vilket är mycket viktigt för Farid.
– Du vet hur det är, han är min enda familj här i Sverige. Nu vill de flytta mig till Piteå. Jag får 700 kronor i månaden, jag kommer inte att ha råd att hälsa på honom.
Han fortsätter:
– Det är viktigt för mig att ha min bror nära, att ha mina kompisar omkring mig, att ha skola att gå till och en psykolog. Flyttar jag kommer jag kanske att bli mer sjuk.
Självmordsförsök
Vi går ut den kyliga korridoren och allrummen som ligger i uppgången bredvid Farids. Några barn jagar varandra, spelar pingis och skrattar och en liten pojke i Iron Maiden-tröja söker sig till Farid och håller honom om midjan.
Noorullah Mohammadi, en av killarna som brukar umgås med Farid, säger att han har svårt att förstå hur svenska myndigheter resonerar när de ger uppheållstillstånd till 90 procent av syrierna och bara 30 procent av afghanerna.
– Kriget i deras land har hållit på i några år. Kriget i Afghanistan har pågått i fyrtio. Så då säger de att det inte är ett krig?
Torbjörn Norrbom, platschef på asylboendet som fram tills nu har drivits av företaget Carewell, bekräftar att många unga mår mycket dåligt och att boendet har haft problem med självmordsförsök.
– Det är egentligen inte vår uppgift, men jag har försökt trycka på hos Migrationsverket för att få svar på hur vi ska hantera den psykiska ohälsan som hela den här situationen skapar.
– Nu kan vi egentligen bara hoppas att hitta frivilliga som kan ta emot några av de här ungdomarna i sina hem för att de ska kunna fortsätta sin utbildning.
Läs mer i fredagens nummer av ETC Uppsala!