– Här har vi uppenbarligen ett jobb att göra, säger hon.

Tre och ett halvt år senare låter det på ungefär samma sätt. De senaste åren har det inkommit rapporter om sexuella övergrepp eller kränkningar på Sis-hem var femte dag. På nästan varenda hem för flickor finns det allvarliga problem. Unga i behov av vård har i vissa fall till och med utsatts för våldtäkter av den personal som har till uppgift att ta hand om dem. Elisabet Åbjörnsson Hollmark säger som i augusti 2019 – Sis måste göra mer.

– Vi har inte kommit till­räckligt långt. Det kan jag konstatera.

Hur kan ni inte ha kommit längre?

– När det gäller den här formen av låsta miljöer är det otroligt viktigt att man har medarbetare med rätt förutsättningar, utbildning och kompetens. Här har jag infört grundutbildning för alla ny­anställda. Det är ett system­skifte för den här myndigheten, det har inte funnits tidigare. Även när det gäller befintlig personal behöver vi naturligtvis utbilda just vad gäller bemötandefrågor, konflikthantering och vad är det för värdegrund som vi vill ha i vår myndighet.

Från politiskt håll kommer nu krav på en total reformation av Sis-vården, och Barnrättsbyrån menar att det är ett ”bottenlöst svek av samhället” att så många barn utsatts. Hur ser du på den massiva kritiken?

– Jag vill verkligen understryka att alla former av sexuella övergrepp och kränkningar inte ska förekomma i vår verksamhet. Jag blir naturligtvis arg och ledsen över det som framkommit. Vi är mitt uppe i ett utvecklingsarbete, men det är tydligt att vi måste arbeta bättre och intensivare.

Behövs en annan kultur

Hon återkommer gärna till vad som behöver göras, och vad myndigheten har gjort. Att ringa in vad orsaken är till att mängder av barn utsatts av anställda, att de inte känner sig trygga, och inte tas på allvar, tycks svårare. Elisabet Åbjörnsson Hollmark pratar om tuffa förutsättningar, med stora och varierade behov hos de unga, samtidigt som de anställda inte är tillräckligt många och ibland saknar tillräcklig kompetens. Hon talar också om en kultur som behöver förändras.

– Vi behöver skapa en kultur som gör att de barn som är placerade här upplever att de blir lyssnade till. Myndigheten behöver skapa säkra och trygga medarbetargrupper. Jag brukar prata om en lärande kultur, det vill säga, om man upplever missförhållanden eller ser sin kollega agera på ett sätt som inte känns rätt, då ska man våga prata om det man ser. Man ska kunna gå till sin chef och berätta. Då kommer vi ifrån tystnadskulturen, och det gör att även barnen kan känna sig trygga i att berätta.

En del menar att Sis-vården präglas av en förlegad syn på barn där man fokuserar mer på straff än på vård, och att det är ett grundproblem. Ligger det någonting i det, tycker du?

– Jag upplever att vi har ett behandlingsperspektiv, och att vi gör det jobbet väldigt väl. Vi har tusentals trygga, professionella, omsorgsfulla medarbetare som går till jobbet varje dag för att skapa förändring för de här barnen. Jag upplever inte att det handlar om en straffande kultur utan snarare att få en kultur där vi verkligen tar oss tid att lyssna på barnen, och se vad varje barn behöver.

Alla de rapporter som har kommit, och vittnesmål från unga som har blivit utsatta på Sis-hemmen, hur känns det att ta del av?

– Jag blir arg, ledsen och frustrerad över att det utvecklingsarbete som handlar om trygg och säker vårdmiljö inte har kommit längre. Jag tror att vi behöver ta krafttag för att skapa de här trygga miljöerna.

Hur görs det?

– Det är flera saker som behöver göras framåt för att förändra den statliga tvångsvården, och som jag har lyft till regeringen. Det handlar till exempel om att lära av det som vi har sett fungerar, som att vårda barnen i mindre grupper med bibehållen bemanning. Där ser vi att barnen upplever mer trygghet, vi ser färre avskiljningar och även att medarbetarna upplever att man hinner med det behandlingsarbete som man ska göra. Till det har vi också börjat anpassa vården bättre utifrån det individuella behovet.

”Måste få mer resurser”

Ett problem som både nämns i utredningar och av Elisabet Åbjörnsson Hollmark är att de barn som tvångsvårdas hos Statens institutionsstyrelse gör det av helt olika skäl. En liten andel har dömts för allvarliga brott, vissa sitter inlåsta för att de riskerar att skada sig själva eller andra, en del har hamnat hos Sis på grund av missbruk. Många har också diagnoser som ADHD, ADD och autism. Det ställer krav på medarbetarna – de måste ha kunskap om neuro­psykiatriska funktionsnedsättningar, och de måste förstå hur det påverkar barnen.

– När det fungerar som bäst kan vi ha förstärkta avdelningar där det bara är fyra barn på varje avdelning, för de barn som har störst behov av det. Framför allt handlar det om barn inom autismspektrat som har självskadebeteende eller utåtagerande beteende. Men ska vi kunna utveckla det här på bred front, med olika avdelningar anpassade efter de olika behoven barnen har, så måste vi få mer resurser.

Hur är det att vara general­direktör på Sis just nu?

– Jag är väldigt ödmjuk inför uppdraget att leda den här myndigheten. Just därför att det nog är ett av de svåraste uppdragen, att vårda och behandla barn i de här låsta miljöerna. Det är barn och unga som samhället har gjort ett flertal insatser för, men där det inte har räckt för att de ska sluta med sin kriminalitet eller missbruk eller annat destruktivt leverne. Det är klart att det ställer krav på att vi verkligen bedriver en verksamhet som är professionell, trygg och säker.