– Särskilt på en av skolorna var det tydligt att det fanns en viss jargong, där killarna kunde ropa hora eller slampa. Ibland direkt till någon, ibland mer ut i korridoren när ett tjejgäng går förbi. På den här skolan var det mer eller mindre ett vardagligt fenomen. Flickorna kunde också få sina kläder kommenterade, säger Ylva Odenbring.

”Lite på skoj”

På flera av skolorna förekom en ganska tuff verbal jargong. Ibland också flickor emellan, men då menar eleverna att det sker ”lite på skoj”. Överhuvudtaget förklaras mycket av det som händer på skolan med att det görs på skoj. Allvarliga slagsmål är till exempel ovanligt, men däremot är det vanligt med skojbråk. Att se gränserna kan dock vara svårt.

– Det som eleverna kallar skojbråk är jättevanligt, men bara bland pojkar. Man kanske knuffas eller brottas och menar att det bara är på skämt. Men det framkom att de som är längst ner i den sociala hierarkin utsätts för lite mer brutalt skojbråk. De är ofta tysta och går med på det. Inte för att de vill, utan för att inte bli helt utanför. För pojkarna verkar det här vara ett sätt att konstruera maskulinitet, säger Ylva Odenbring.

Muslimska elever utsätts

Intervjuerna gjordes i fyra olika skolor, både på landsbygden, i en mellanstor bruksort och i en urban förort. Utmärkande för landsbygdsskolan var att vardagsrasismen var mer framträdande här.

– Den här skolan hade fått en mer mångkulturell prägel de senaste åren, och det hade skapat friktion mellan olika elevgrupper. Särskilt muslimska elever kände sig utsatta. Flickor med slöja kunde få nedsättande kommentarer till exempel.

Även om eleverna inte upplever skolan som en så hotfull plats att de inte vill vara där, menar Ylva Odenbring att det finns sådant som kan förbättras i skolmiljön för att eleverna ska känna sig tryggare. Inte minst handlar det om ökad vuxen­närvaro.

– Att vuxna rör sig i korridorer och uppehållsrum, och att det till exempel finns fältassistenter eller skolvärdinnor spelar stor roll, säger hon.

Viktigt med skolpersonal

Viktigt är också att det finns lärare och annan skolpersonal som tar sig tid att lyssna.

– Det märktes att eleverna hade ett stort behov av att berätta om sin situation, och att det är viktigt att de kan göra det för någon. Det behöver finnas vuxna som visar att de tar eleverna på allvar, och att de faktiskt också agerar om det behövs.