– Nej. Däremot är engagemanget i frågor med bäring på konflikten betydligt högre, än i andra ämnen. 

– Trycket märks på olika sätt, och vi hanterar det också därefter. Publicistiska frågor med bäring på konflikten är en självklar del i vårt redaktionella arbete och samtal. Att svara på frågor från publiken likaså, och här är SVT:s publikdialog en viktig samarbetspartner. 

Karin Olsson, biträdande chefredaktör på Expressen

– Reaktionerna är polariserade, precis som samtalet om kriget generellt. Men i stort är intresset inte exceptionellt; den breda publiken är inte så engagerad i kriget förutom vid stora, konkreta händelser. 

– Vänsterlutande Palestinaaktivister skyller bevakningen för att vara riggad till Israels fördel, ofta med grova anklagelser och konspirationsteorier. Liberaler och personer som lutar åt höger tenderar att tycka att medierna granskar den svenska Palestinarörelsen och demonstrationerna för svagt, samt utvecklingen av antisemitismen i Sverige. Detta är en extrem förenkling, och självklart finns massor av variationer inom dessa grupper.

– Expressen är extremt van vid att vår bevakning diskuteras och väcker reaktioner. Vi följer våra vanliga rutiner. Man kan inte bli för upptagen av reaktionerna, utan viktigast är att följa sitt publicistiska omdöme.

Martin Schori, biträdande redaktionschef på Aftonbladet

– Ja, det blir ofta väldigt kraftiga reaktioner från alla möjliga håll, det är en speciell konflikt att rapportera om. Dels syns det i den mängd reaktioner och kommentarer som våra medarbetare får dels finns det en förväntan, eller på vissa håll ett krav, på att man ska använda vissa ord eller att man inte ska rapportera ur vissa aktörers perspektiv eller inte intervjua vissa personer. 

– Jag skulle nog ändå säga att det inte går att urskilja. Det väcker starka känslor från alla håll. Det är väldigt mycket uppretade reaktioner.

– Jag ser att många försöker påverka oss hela tiden, till exempel på sociala medier, vilket vi försöker prata om för att undvika. Sedan gällande arbetsmiljön så har vi många rutiner för att fånga upp den mängd hot och hat som kommer in. 

Jonas Kanje, chefredaktör på Sydsvenskan

– Det är väldigt starka och oresonliga reaktioner, oavsett vilken artikel eller publicering vi gör. Det är väldigt infekterat och starka känslor som gör att det är svårt att få till en diskussion eller ett samtal. 

– Det ser lite olika ut. Man kan säga att om vi skriver en artikel som beskriver lidandet i Gaza så får vi väldigt många reaktioner av de som står åt Israels håll. Vi har också skrivit mycket om Palestinarörelsen i Skåne och granskat den. Då har vi fått väldigt starka reaktioner från de som stödjer Palestinarörelsen. Jag kan inte säga att någon grupp reagerar värre än de andra, vi får starka reaktioner från båda håll. Det är svårt att göra rätt, vad vi än skriver om får vi kritik. 

– Det viktiga är att fortsätta skriva. Att beskriva kriget är lite lurigt i vår sits för kriget beskrivs via nyhetsbyråer, vi gör ganska lite eget material om kriget, men vi skriver mycket om konsekvenserna i Skåne eftersom det finns många här med koppling till Mellanöstern. Det kan vara jobbigt när vi får hårda reaktioner men vi försöker prata mycket och hjälper varandra hantera reaktionerna på redaktionen.

Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC

– Jag har aldrig varit med om något liknande. Det är så starka känslor, så såriga konflikter där anklagelser haglar. För en och samma ordinära nyhetsartikel kan vi bli kallade både sionister och antisemiter. Så många vill att journalistik ska spegla just deras åsikter och perspektiv, snarare än att beskriva det som faktiskt sker. Det här är tendenser vi sett länge. Men jag tycker ändå att det nått en ny nivå det senaste året.

– Jag kan förstå att känslorna tar över för de som har anhöriga på plats, oavsett om det är i Israel eller Gaza eller Libanon. Jag kan förstå att de anser att medierapporteringen aldrig fullt ut kan fånga den smärta och skräck som de upplever. Men en grupp som starkt bidragit till extrem polarisering, utan annat skäl att den tjänar deras agenda, är tyvärr våra politiker. Det handlar då också om att misstänkliggöra medier. Om jag ska nämna några individer så är det Alice Teodorescu Måwe (KD), Richard Jomshof (SD) och Kristofer Lundberg, nu utesluten från Vänsterpartiet.

– Genom att fortsätta göra journalistik. Genom att fortsätta rapportera på plats. Genom att fortsätta ha en ledarsida som värnar civilas liv och internationell rätt. Det gäller att hålla linjen, att stå emot försök att påverka. Och att samtidigt vara självkritisk. När vi nyligen granskade mediernas rapportering sedan 7 oktober granskade vi även Dagens ETC. Men ja, situationen är besvärande. Snart ska jag till tingsrätten för rättegång om olaga hot, eftersom en person offentligt gett uttryck för att jag borde hängas i Nürnberg – för att jag kallat Hamas terror för just terror. Det är inte normalt. Vi på redaktionen stöttar alltid varandra och försöker säkra att den omsorgen ska gälla även för våra frilansande medarbetare.

Felicia Ferreira, chefredaktör på Dagen 

– Jag upplever att konflikten genererar fler reaktioner än andra. Vi möter både ris och ros, uppmuntran och hot. Det finns ju en förklaring till att det blir så mycket reaktioner. Många är direkt berörda eller har familj, vänner eller släkt som berörs på båda sidor av konflikterna. Sedan skapas en mängd konsekvenser av konflikten som ökad antisemitism eller muslimska grupper som blivit extra utsatta. Det finns många ringar på vattnet. Många av våra läsare har också en koppling till landet Israel, inte staten Israel, och ser det som ett land de drömmer om att besöka med tanke på kopplingen till Bibeln eller så har de pilgrimsvandrat där. Det finns många i vår målgrupp som också engagerar sig fredsfrämjande i den regionen och har samarbetat  med många kristna som kommer i kläm mellan palestinier och israeler.

– Jag tycker att det finns ett stort engagemang på båda sidor. Men det är många personer som är väldigt politiska som hör av sig och då kan tonläget ofta bli hårt och stundtals hotfullt där det blir som ett brinnande hat. 

– Det är en väldigt svårbevakad region och konflikt och jag tror att många redaktioner känner likadant, även de med enorma resurser. För oss som är en mindre redaktion handlar det om att avgränsa och att försöka verifiera fakta så bra som det bara går. Vi försöker samtala mycket på redaktionen om reaktioner som kommer och om något gör våra reportrar obekväma, i så fall vidtar vi åtgärder. Det har inte varit någon jättedramatisk situation hittills förutom på mejl och i sociala medier, även om det kan vara nog så obehagligt. 

Pia Skagermark, utrikeschef på Dagens Nyheter 

– Rapporteringen väcker starka känslor och vi får många reaktioner, det handlar om kritik och uppskattning men även konkreta tips. I perioder är det hårt tryck på enskilda reportrar, ofta i samband med olika kampanjer i sociala medier. Men både vår Mellanösternkorrespondent Emma Bouvin och medarbetare Saeed Alnahhal berättar ofta om positiva reaktioner på hur vi rapporterar, att vi reser mycket i området och att vi bevakar konflikten så intensivt.

– Nej, det skulle jag inte säga. Det är människor med helt olika bakgrund och åsikter som hör av sig.

– Vi pratar om det, ofta ofta. Vi har möten om det. Vi erbjuder stödsamtal och våra medarbetare kan också bli avlastade så att de inte behöver läsa sin mejlkorg om det skulle komma mycket hat. Men även om det är jobbigt i perioder så är det viktigt att påminna sig om att vi skriver om människor som har det många gånger värre än vad vi har det. Vi kan resa ifrån konfliktområdet om vi behöver, det kan ofta inte de vi skriver om.

Christofer Ahlqvist, chefredaktör på Göteborgs-Posten

– Reaktionerna på vår rapportering om Israel och Gaza har varit starka, särskilt i början av konflikten. Då såg vi framför allt starka reaktioner på sociala medier, där diskussionerna snabbt blev polariserade och känslosamma. Intresset är fortfarande stort och det är varit tydligt att denna fråga väcker starka känslor och ett stort engagemang hos våra läsare.

– Nu får vi mest reaktioner när det hålls demonstrationståg i Göteborg. En del tycker att vi inte skriver tillräckligt om de hatbudskap som skanderas och visas under sammankomsterna – medan en del tycker att vi skriver för lite om själva demonstrationerna.  

 – Det är svårt att peka ut specifika grupper som utmärker sig, eftersom åsikterna ofta kommer från olika håll och inte alltid har verifierbara avsändare. Men vi kan ana en viss koppling till politiska sympatier. Generellt sett verkar de som vi uppfattar som högerorienterade tendera att stödja Israel, medan vänsterorienterade röster i större utsträckning stödjer andra sidan. Det gör också att vår journalistik ibland används som ett slagträ i debatten, där vissa anser att vi är för vinklade åt ena eller andra hållet.

 – För att möta det tryck som uppstår har vi ett löpande arbete internt för att diskutera och förankra våra publicistiska beslut. Det är viktigt för oss att vara konsekvensneutrala och att arbeta i enlighet med pressetiska regler. Vi har pratat en del på redaktionen om att det är viktigt att vi är modiga i vår rapportering och inte viker undan på grund av de reaktioner som kan uppstå.