– Jag tycker det är intressant hur vi alla har kommit överens om att använda den här plattformen som de flesta av oss faktiskt hatar, säger han när han ringer upp från sin lägenhet i New Orleans, USA.

– Folk kan låta så lättade när de säger: ”Jag har tagit bort min Grindr!” Som om det var sin kokainlangares nummer de tagit bort.

Har blivit bekväma

Leo Herrera är skribent, aktivist och filmskapare. Nyligen släppte han ”(analog) Cruising: a manual”, en handbok till den urgamla bögkonsten att söka anonymt sex – utan appar. Författaren tar läsaren i handen och leder hen genom parkerna, basturna och barerna. Vilka regler gäller var? Hur gör man en sexinvit till en främling i totalt mörker? Hur säger man ”nej tack” när musiken är så hög att det är omöjligt att kommunicera verbalt? Genom historien har etiketter utvecklats, specifika till de ställen där män ses för att ha sex med varandra. 

Men unga queers lär sig inte längre cruisingspråket i samma utsträckning som förr, berättar Leo Herrera. Samtidigt stör sig många äldre män på sexapparnas dominans.

– Vi har blivit bekväma. Men att söka sex med en främling är till sin natur obekvämt, tror jag. Det är inte lätt för någon. 

Att lära sig cruisa är både att lära sig avvisa andra på ett artigt sätt, och att själv bli avvisad utan att gå under. Det stärker det ”emotionella immunförsvaret”, förklarar Leo Herrera. På sexapparna finns tvärtom möjligheten att vara otrevlig utan att behöva ta konsekvenserna. 

– Folk ghostar och blockar. Jag tror att det kan vara farligt för unga människor, eftersom de inte lär sig sociala koder.

Läka med tillfälligt sex

Många queers anpassar sig under uppväxten till heteronormen genom att vika undan blicken när de ser någon de attraheras av. På så sätt bygger de upp en rädsla för sitt eget begär. Enligt Leo Herrera ger cruisingsammanhang ett tillfälle att läka från detta. Det handlar om att inte se bort, utan aktivt använda blicken för att kommunicera vad man vill: ”Ögonkontakt handlar om att omprogrammera självkänslan och bygga upp en känsla av trygghet”, skriver han. 

Det finns visserligen grupper för vilka Grindr och liknande appar är användbara. En del transpersoner upplever exempelvis att det känns säkrare att i förväg prata med potentiella sexpartners om sin transition. Även autister eller människor som är väldigt blyga kan vara förtjänta av sexapparna. Men kanske, resonerar Leo Herrera, har hbtqi-communityt blivit beroende av de digitala verktygen istället för att skapa inkluderande rum. 

För den som tycker om att ha många sexpartners rekommenderar Leo Herrera att utvidga sin horisont, och prova att ta kontakt med andra typer av människor än man är van vid. 

– En av de bästa aspekterna med fysisk cruising är att man kan bli förvånad över vad man tycker är attraktivt. Jag lärde mig på ett badhus att jag attraheras av björnar (tjocka, håriga bögar, reds. anm). Det visste jag inte när jag var yngre, eftersom gaymedia lärde mig att jag, på grund av att jag är en liten mager twink (ung, smal och hårlös bög, reds. anm), måste gilla andra som mig. 

Bekvämlighetsknarkandet på sexapparna gör att man i mindre utsträckning provar något nytt, tror Leo Herrera. Man väljer det man redan är bekant med. 

Hedrar himlen

Ett annat problem är apparnas datautvinning. Grindr har anklagats för att sälja vidare känslig information, som hiv-status, till tredje part. Det här är viktigt att känna till, inte minst när queerhet politiseras av krafter som vill inskränka minoriteters rättigheter, poängterar Leo Herrera. 

– Vi laddar upp våra mest känsliga uppgifter, våra fantasier och hemligheter, på dessa plattformar som redan har visat att de inte respekterar vår integritet. Som queers vet vi från historien att vår sexkorrespondens och våra medicinska journaler kan användas mot oss av osympatiska regimer. 

Därför, fortsätter han, vill han att queers fortsätter att kultivera förmågan att söka tillfälligt sex på andra sätt. 

Men boken är inte bara skriven som en reaktion på sexapparnas dominans. Den är också en kärleksförklaring till cruising i sig – en som stundvis tar sig religiösa toner. ”När vi cruisar ansikte mot ansikte hedrar vi himlen”, lyder en av många formuleringar som vittnar om Leo Herreras passion. 

– Några av mina vackraste ögonblick har jag upplevt med en total främling, säger han lyriskt. 

– Att få kontakt med någon och se honom i ögonen får mig liksom att känna mig kopplad till källan till sex, men också livet. Du är där och jag är här, och vi interagerar på ett sätt som är väldigt queert. Vi har offrat så mycket för det, och våra förfäder har offrat så mycket för det, och det finns så mycket död och förföljelse i vårt förflutna, och allt leder till fram det här ögonblicket där vi får suga av varandra och skratta och få en orgasm – och kanske aldrig se varandra igen. Det är de ögonblicken som får mig att känna mig lite lättare.

I kontakt med historien

I en scen berättar han hur han letar efter ett cruisingområde i en park i Berlin. Mobilen är död och han har aldrig varit där förut. För att hitta rätt försöker han att leva sig in i hur män måste ha tänkt förr i tiden för att finna en plats att träffas i hemlighet. 

– Jag tror att alla områden där queera personer samlas står på en tidigare generations axlar. Lagar har behövt upphävas, aids har behövt bekämpas, vi har behövt komma ut ur garderoben. Så vår historia är alltid närvarande i varje interaktion som vi har. Och den är särskilt närvarande i alla situationer där sex är inblandat, eftersom det har varit förbjudet och stigmatiserat i årtusenden.

Samtidigt påpekar han att cruisingkulturen har överlevt avkriminaliseringen av samkönat sex. Darkrooms har dessutom blivit allt vanligare på senare tid. Det är, kort sagt, tydligt att det finns en längtan efter analog cruising, bortom apparna. Man måste bara våga ta ett steg utanför bekvämlighetszonen.

– Men att vara öppet queer kräver redan mod, så man behöver verkligen inte uppfinna något nytt.