Den australiensiska författaren Liane Moriarty lägger ofta in feministiska undertoner – och ibland övertoner – i sina böcker, där hennes bästsäljande roman Stora små lögner från 2014 knappast är något undantag. I den fiktiva, burgna staden Pirriwee strax utanför Sydney i Australien dyker handlingen ner i en spiral av intriger och – som namnet antyder – lögner för en grupp kvinnor, deras familjer och människorna omkring dem.
Men det handlar inte om något klichéartat romantiserande av rikedom som det kanske kan låta. Istället är det en skarp analys av klass, könsroller, moderskap, vänskap och sexualitet filtrerad genom en grupp väninnor. Och i HBO:s nya tv-serieversion av boken är detta överfört med slående dramaturgisk briljans. Det menar i alla fall Reese Witherspoon, som både spelar en av seriens huvudroller och har varit en av dess exekutiva producenter.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Den konstanta frågan för mig är hur vi lättare kan hitta kvinnoskildringar på film eller tv som jag inte har sett förut. Och hur jag kan vara med och skapa detta. Och med den här serien, så fanns plötsligt den möjligheten där. Att låta kvinnor i varje ålder och med flera hudfärger gestalta moderskap. Det är en fantastisk sammanförare. De här kvinnorna kommer från olika socioekonomiska bakgrunder, och är högst disparata personlighetsmässigt på ett sätt som gör att de krockar. Men samtidigt förstår och upptäcker de också varandra som besläktade själar.
"Fick visa något annorlunda"
Tv-seriens huvudrollsinnehavare är på plats på ett hotell strax utanför Los Angeles för att träffa Dagens ETC och andra internationella medier. Och det är passande, då handlingen i tv-serien är flyttad från Australien till Kalifornien – närmare bestämt till centralkuststaden Monterey, några timmar norrut från vår mötesplats. Reese Witherspoon spelar i serien Martha – ett av de sociala högdjuren i gruppen av frenetiskt lokalt engagerade societetskvinnor – som både tävlar med och stöttar varandra. Shailene Woodley spelar singelmamman Jane, som är nyinflyttad i staden, och snabbt blir haffad av Martha som den nya exotiska komponenten i kretsen, där Jane mycket riktig särskiljer sig på flera plan, inte minst på grund av sin ekonomiska situation.
Woodley är imponerad av hur tv-serien bryter ner fasaderna hos priviligierade människor.
– Jag kände mig väldigt exalterad över hur vi i de här rollerna, och i kontexten av det här livet i Monterey, fick visa något annorlunda. Majoriteten av dem som lever där har det oerhört förspänt, utifrån sett. Det är det vita staket-syndromet, där man utgår från att allt inom de där väggarna är okej på grund av yttre attribut. Sedan går man djupare och ser ytan för vad den är.
Moderskapet som länk
Teman som våld i hemmet, idén om att den arbetande kvinnan minsann "inte kan få allt", stigmat kopplat till singelmödraskap i ett kärnfamiljssamhälle, liksom absurda ideal inom skönhet och sex, avhandlas träffsäkert i serien. Och så finns det ett mord med i mixen. Men genomgående är också blicken på kvinnor som trots sina olikheter lär sig av varandra, säger Shailene Woodley.
– Jane är någon som kastas in i en samhällelig dynamik där hon försöker relatera till dessa kvinnor som hon inte har något gemensamt med, men genom sitt moderskap lyckas hon hitta länkar till dem som individer, vilket kan hjälpa henne att uppfostra sitt barn på ett bättre sätt.
Nicole Kidman spelar Marthas väninna Celeste, vars man porträtteras av Alexander Skarsgård. För henne är det kvinnornas band och inte seriens snaskiga intriger som är det centrala:
– En viktig del av berättelsen är djupt begravda sanningar inom våra karaktärer och hur kvinnorna konfronterar dessa. När man har sett klart alla sju avsnitten kommer de underliggande vänskapsbanden att skina så tydligt, och kontentan blir ett stycke berättande om kvinnor som hjälper varandra och står vid varandras sida. Det är så viktigt.
"Förändra perspektiven"
Reese Witherspoon är exalterad över att en påkostad produktion som Big Little Lies kan inbegripa den autenticitet i kvinnoporträtt som i USA mest är förbehållen independentfilm.
– Vi måste, som här, få se mer av kvinnor som de verkligen är, och då inte bara när det är med minimal budget i grunden. Vi måste se riktiga kvinnors erfarenheter, vare sig det gäller misshandel, sexuella övergrepp, moderskap, romantik, otrohet eller skilsmässor. Jag har fått nog av att inte se mig själv och andra verkliga kvinnor representerade tillräckligt ofta. Det är tv-serier som den här som kan bidra till att förändra perspektiven på kvinnlighet.
