– Jag förstod att det skulle bli en hel del rabalder, men jag tyckte att det var värt att ta den fajten. Det är kanske enda chansen i livet man får att kicka ut en sverigedemokrat som vice talman, så det är klart jag kör, säger Lotta Johnsson Fornarve.

Tio intensiva dagar senare tränger vi oss förbi journalistuppbådet utanför talmannens korridor i riksdagshuset och går in till Lotta Johansson Fornarves nya arbetsrum. Det är stort som en mindre svit men bokhyllorna gapar ännu tomma. Hon meddelar sekreteraren i rummet utanför att hon nu är upptagen med intervju i en timme.

– Det är ett ärofullt och hedersamt uppdrag, men jag håller fortfarande på att lära mig jobbet. Jag tror att man kan göra en hel del nytta som talman också, att lyfta frågor om mänskliga rättigheter och jämställdhet på våra resor. Det är jag helt övertygad om.

Kallas kommunist

Direkt efter att Lotta Johnsson Fornarve valdes till andre vice talman började tillmälena hagla. Jimmie Åkesson kallade henne för kommunist i en intervju, flera borgerliga ledarskribenter också. Men de enda konkreta anklagelserna som framkommit är att hon gick med i partiet på 1970-talet då man fortfarande kallade sig kommunister.

– Jag kallar mig inte kommunist. Jag gick med i VPK, det kan jag inte förneka. Men jag är jätteglad att vi har gjort upp med historien, och jag har hela tiden stött processen för att bli ett mer modernt parti. Jag är väldigt glad att vi tog bort K:et, säger Lotta Johnsson Fornarve.

Uppväxt i den sörmländska bruksorten Hälle­forsnäs har hon en redig arbetarbakgrund, ovanlig för dagens unga vänsterpartister om man får tro undersökningarna. Pappan jobbade på järnbruket och mamman inom hemtjänsten. Det var inte fattigt men familjen fick vända på slantarna.

– Jag såg att det var skillnad på folk och folk, jag såg tydligt att det fanns stora klasskillnader i samhället. På en liten ort blir också de skillnaderna än mer tydliga, säger hon.

Men det var inte det som i första hand fick henne att engagera sig politiskt. 1970-talets kamp mot högerdiktaturernas utbredning i Latinamerika och internationell solidaritet med förtryckta folk väckte Lottas Johnsson Fornarves kampvilja. Hon gick med i VPK:s ungdomsförbund och kort därefter i partiet.

Hur ser du på att du gick med i ett parti som faktiskt kallade sig kommunister långt inpå 1980-talet?

– Det var ingenting som jag tänkte på särskilt mycket, på den tiden. Min ingång var framför allt att jag ville jobba med solidaritetsfrågor och rättvisefrågor, som mot apartheid, säger hon.

– Så länge jag har varit med i partiet så har vi aldrig försvarat Sovjetunionen eller de östeuropeiska diktaturerna. Vi har alltid sagt att vi är väldigt kritiska mot den typen av system. Vi tog avstånd från inmarschen i Tjeckoslovakien och Afghanistan. Vi har aldrig sett de systemen som en förebild, utan velat bygga upp en demokratisk socialism efter svenska förutsättningar.

Fått kritik

Men Vänsterpartiet har också fått kritik för att man nöjde sig med att ta avstånd från diktaturerna men aldrig solidariserade sig med de arbetare och förtryckta folk som ville göra uppror mot diktaturen i de kommunistiska länderna. Lotta Johnsson Fornarve är självkritisk.

– Det fanns ju kontakter med de här länderna. Jag har själv träffat en del representanter för diktaturer, det kanske vi inte skulle ha gjort. Det är saker som man kan ångra i efterhand och tycka att vi borde ha varit mer restriktiva med. Men så var det. Men när vi träffade dem så var det också ett tillfälle att framföra kritik, och det gjorde vi alltid. Men vi skulle säkert ha kunnat vara tydligare och gjort det bättre också.

Under 1980-talet var Lotta Johnsson Fornarve engagerad i ISAK, Isolera Sydafrika-kommittén, som arbetade mot apartheidsystemet. Hon började som Vänsterpartiets representant men fick snart anställning av kommittén och skulle då företräda alla medlemmar. Det var en bred organisation med företrädare från alla politiska ungdomsförbund – utom MUF. När hon nu flyttar ner till talmanskorridoren gör hon en liknande resa i riksdagen.

– Som talman ska jag ju nu representera hela riksdagen, då får jag ta av mig parti­nålen. Men kruxet med att vara vice talman är att man är både och. Du är fortfarande riksdagsledamot, även om talmansuppdraget får gå först.

Lotta Johnsson Fornarve kommer därför att avsäga sig de flesta av sina uppdrag i utskotten och inte delta i några debatter. Att hålla isär det partipolitiska med att företräda alla riksdagsledamöter är viktigt, och det gäller även meningsmotståndarna, menar hon.

Du kommer också att få företräda ­Sverigedemokraterna i egenskap av vice talman, hur ser du på det?

– Ja, det är sjävklart att göra det, tycker jag. Man måste företräda alla ledamöter på ett rättvist sätt. Trots att Vänsterpartiet genom att föreslå Lotta Johnsson Fornarve som kandidat till posten gjorde så att riksdagens tredje största parti nu står utan talmanspost så ser hon inga svårigheter att behandla SD med respekt och enligt demokratins alla regler.

– De skiljer sig från andra partier, vi anser att de är ett rasistiskt parti, de står inte upp för allas lika värde. Då diskvalificerar de sig från att företräda alla i riksdagen. Men deras ledamöter ska behandlas på samma sätt som alla andra. Det tycker jag är skillnad mot att ge dem en maktposition, vilket vore att legitimera deras åsikter.

Vad ser du mest fram emot under ­kommande mandatperiod?

– Det är alla möten. Att vara ute i landet och träffa människor, också genom resorna utomlands, och då försöka lyfta frågor som jag är engagerad i. Men också att leda riksdagens arbete och se till alla ledamöters bästa.

Lotta Johnsson Fornarve om…

…att V ofta jämförs med SD som ”extremister”

– Det är väldigt märkligt att jämföra oss med Sverigedemokraterna och påstå att vi skulle vara någon sorts extremistparti på varsin kant. Vi har saker i vår historia som vi inte är så jättestolta över, men jag menar att vi har gjort upp med vår historia för länge sedan. Medan SD i nutid har uttalat sig rasistiskt och homofobiskt i många olika sammanhang.

…att sitta i riksdagen

– Man får en helt annan position när man sitter i riksdagen. När jag är ute och träffar medlemmar och väljare så får jag engagera mig i en rad olika frågor, jag blir ju representant för hela valkretsen. Men dörrarna öppnas på ett helt annat sätt när man är riksdagsledamot.

… vilka politiska frågor hon brinner för

– Den ekonomiska ojämlikheten i samhället. Men också de internationella frågorna,  de var ju anledningen till att jag engagerade mig politiskt från början. Att jag tyckte världen var så orättvis.

– Frågan om Västsaharas självständighet från Marocko står och stampar nu tyvärr. Samtidigt är det bra att vi har hållit liv i den så att Västsahara inte glöms bort.