– Allt och ingenting! Det är ju ingen hemlighet att jag brinner lite extra för särskilda samhällsrelaterade frågor, men jag ser nästan mer fram emot att bevaka det jag inte vet lika mycket om.

Vad skulle du säga att ­svenska medier är för dåliga på, vad finns det för luckor? 

– Svår fråga, medielandskapet är ju bredare idag och jag tycker mig se tydliga skillnader i exempelvis bevakningen av SD mellan mediehusen, och med tanke på SVT:s senaste intervju med Mattias Karlsson är det uppenbart att somliga medier ännu inte hittat rätt. Jag upplever att det ibland kan bli ängsligt, och att somliga – medvetet eller omedvetet – förhåller sig till SD:s auktoritära syn på medier, en syn som knappast lär förändras oberoende av hur medier agerar. Därför blir det ännu viktigare att ställa kritiska frågor och inte kompromissa bort pressetiken.

Du har varit länge på Expo och granskat högerextrema rörelser. Vad tar du med dig från det arbetet?

– Jag tar med mig obeskrivligt mycket. Men framför allt tar jag med mig kunskapen, det Expo bland annat är bäst på är att förstå rörelserna ideologiskt. När SD kommer med ett utspel har jag tack vare mina år på den arbetsplatsen förmågan att sätta det i relation till partiets övriga politik och ideologi. 

Idag har både KD och M ­bestämt att det går att samarbeta med SD. Utifrån din expertis, har partiet blivit mer rumsrent senaste åren?

– Nej, det skulle jag inte säga. SD är samma parti som när det bildades på 80-talet, nationalismen har varit en röd tråd från Bevara Sverige svenskt (BSS) till Jimmie Åkesson. För att inte tala om kopplingar till vit makt-miljön som tvärtemot Ulf Kristenssons beskrivning blivit alltmer öppen. Som senast nu när riksdagsledamoten Björn Söder ställde upp i en högerextrem kanal som bland annat drivs av en Förintelseförnekare.

Vad tror du blir den viktigaste valfrågan 2022?

– Jag tror dessvärre att populistiska utspel om gängkriminalitet och migration lär prägla valet. Men jag hoppas att samtliga partier istället för att ägna sig åt detta prioriterar vår tids ödesfråga: klimatet. Om jag får drömma hade det givetvis varit välkommet om partier hade rasism som en valfråga, men det är nog att önska sig för mycket.

Du kommer också att skriva krönikor. Och du är ju sedan ­tidigare en medial person, nyligen med ett stort personporträtt i Dagens Nyheter. Hur känns det att bli publik på det sättet?

– Kul! Detta är dessutom första gången jag skriver för en röd tidning, vilket känns superspännande. Det lär ju innebära att jag kommer att tycka till om andra frågor än dem jag vanligtvis förknippas med.

I den intervjun sa du att Sverige – och svenskar – har svårt att ens erkänna att rasism finns. Varför är det så?

– Det beror på flera saker samtidigt, Sverige är ett land med en självbild av att vara öppet, tolerant och välkomnande. När den självbilden ifrågasätts väcker det negativa reaktioner. Jag tror också att det handlar om de olika uppfattningarna som finns gällande vad rasism är – och varierande kunskapsnivå – som gör att missförstånd lätt uppstår.