Boken kommer alltså inte att handla om Nationalteaterns rockorkester utan om själva teatergruppen bör kanske nämnas direkt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Bakgrunden är väl att den här historien är på väg att glömmas bort. Bandet är till och med invalda i Swedish music hall of fame, ironiskt nog ihop med Abba, men ungdomar i dag vet inte ens om att Nationalteatern var en teater. Så nu får vi rädda vad som räddas kan av historien, säger Peter Wahlqvist.
Han är en av Nationalteaterns tolv grundmedlemmar och skrev, skådespelade och regisserade i mängder av gruppens numera legendariska pjäser som Livet är en fest, Speedy Gonzales och Kåldolmar och kalsipper.
Startade i Skåne
Nationalteatern blev under 70-talet en stor kulturell kraft med sina kabareter, barn- och ungdomsteatrar och alla ilskna uppgörelser med både den politiska högern och sossarna. En "fistel i borgarnas röv" som de själva benämner det. För publiken framstår de som något lika urgöteborgskt som fiskeauktioner i hamnen, men faktum är att det startade i Skåne.
– 1968 startade vi nere i Lund på Lilla teatern och 1970 kom vi till Göteborg. Då hade vi med oss tre pjäser och spelade otroligt mycket på olika fritidsgårdar. 1971 flyttade vi in på Backa fritidsgård och när vi var runt och spelade i landet så var vi ju liksom från Göteborg. Sedan har det ju hänt att vi har spätt på dialekten en del med, säger Peter Wahlqvist med ett skratt.
Bland andra originalmedlemmar märks namn som Ulf Dageby, Hans Mosesson (som riskerar att gå under namnet Ica-Stig länge än på grund av vissa reklamfilmer), Inga Edwards och Anders Melander. Men det är Peter Wahlqvist ihop med Lars Jakobsson som har tagit på sig att skriva Nationalboken, som den ska heta.
– Det finns fem lådor med material på Stadsmuseet och jag och flera andra har också massa eget material. Vi har redan gjort ett 40-tal intervjuer med människor som har varit delaktiga på olika sätt också.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
På sin crowfundingsida skriver de bland annat om "coverbandet" som far runt och spelar teaterns gamla låtar. För låtarna kom till som delar av pjäserna, och vissa texter blir helt bakvända när de rycks ur sitt sammanhang. Men enligt Peter Wahlqvist är det gjort helt med glimten i ögat och det finns inget ont blod mellan Nationalteaterns olika delar.
– Nej inte alls. Men det är ju bara Ulf kvar i bandet, så visst är det covers på våra låtar ändå. Men nu har ju bandet lagt ner också. Fast de överlevde ju teatern.
Enligt Peter började Nationalteterns kulmen att ebba ut strax efter Tältprojektet. 1982 blev de i stället en "fast" teater på Kungstorget Göteborg och det som sedan följde är en annan historia enligt Wahlqvist och Jacobsson.
– Tio, elva år är väl ungefär vad folk mäktar med. En del av oss började tröttna på att turnera. Jag själv slutade nog redan 1980, även om jag kom tillbaka och regisserade öppningspjäsen Amadeus på den fasta teatern sedan.
"Alla är vid god hälsa"
Nationalteatern existerar fortfarande som ekonomisk förening och har årsmöte som alla originalmedlemmarna deltar på. Men de flesta av dem har mer kontakt än så.
– Alla är vid god hälsa, utom Ulf som har ont i ett knä. Han har artros säger han, men jag tror att han har stått och stampat takten för mycket.
Efter Nationalteatern har medlemmarna gått åt lite olika håll. Peter Wahlqvist själv var under 80-talet främst regissör och sedan chef för först Borås stadsteater följt av Stockholms stadsteater. 2003 till 2006 var han Sveriges kulturråd i Washington och numer bär han titeln Kulturråd emeritus.
– Då ger man kulturella råd i tid och otid, vare sig folk vill ha dem eller inte, skrattar han.
