En ny avhandling från Umeå universitet visar att samvetsstress hos vårdpersonal är vanligare än man tidigare trott. Det handlar alltså om stress som orsakats av känslan av att inte göra ett tillräckligt bra jobb, eller av att möta motstridiga krav. Nära 38 procent av den intervjuade personalen beskrev också att de var tvungna att ”döva” sitt samvete för att kunna fortsätta arbeta.

 – Det som framkommit som problematiskt i de senaste studierna är framför allt två saker, säger Eva Ericson-Lidman.

Hon har varit bihandledare för avhandlingen, som ingår i ett större ”samvetsprojekt” inom Institutionen för omvårdnad i Umeå.

– Dels handlar det om svårigheter att prioritera mellan krav och uppgifter. Undersköterskor i vården har inte bara patienter, de ska också genomföra dokumentation och kringuppgifter som tvätt och städning. Vad ska prioriteras när? Ofta hamnar de också i en situation där de känner att de måste välja mellan patienter och där de känner att det inte blir bra oavsett hur de gör.

– Sedan kommer många direktiv inom vården uppifrån och är dåligt förankrade. De krockar dessutom med varandra. Säg att man har hygienriktlinjer som säger att boende inte får uppehålla sig i köket, men samtidigt också föreskrifter om personcentrerad omvårdnad där man ska ta hänsyn till en boendes intressen. Vad gör man då om en boende är väldigt förtjust i att just fixa i köket?

 Den nya avhandlingen visar alltså att samvetsstressen är vanligare än man tidigare trott. Den handlar om situationen på vårdboenden i första hand, men också personal i hemtjänsten känner igen sig i beskrivningen. ETC har intervjuat Julia, som arbetar inom ett privat hemtjänstföretag i Stockholm och som är med i nätverket Hemtjänstupproret. Hon vill inte vill uppge sitt riktiga namn, eftersom hon riskerar uppsägning då.

 – Jag tycker att vi har dåligt samvete hela tiden. Jag har dåligt samvete för att jag ofta vet att jag inte kommer att hinna göra mitt jobb som jag ska på de tider som finns uppsatta, berättar hon.

Motstridiga krav

Julia menar att hon ofta stöter på just situationer med motstridiga krav som ger henne dåligt samvete.

 – Här om dagen var jag hemma hos en person som fick blodtrycksfall och började må dåligt. Jag kände att jag inte kunde lämna personen, som skulle kunna bli orolig och då få ännu värre symtom.

– Som tur var hade jag med mig en nyanställd som gick introduktion och kunde ta några andra inbokade besök. Jag stannade hos brukaren över lunchen. Men då fick jag ett samtal från en kollega som sa att jag måste sluta med det för att företaget inte får några pengar om jag stannar hos någon längre tid än det är meningen.

 Att pressas mellan arbetsgivarens krav på effektivitet och den äldres behov av mer kontakt och hjälp är en vanlig källa till samvetsstress i jobbet, säger hon.

Julia menar att fokus ofta ligger på att komma vidare och att det leder till att de anställda ofta verkligen måste pressa sig till ett trevligt bemötande, och till att vissa uppgifter måste utföras slarvigt eller hetsigt.

– Man blir ofta ”övertrevlig” för att maskera hur det egentligen känns, för att inte överföra sin egen stress till de personer man tar hand om.

 Eva Ericson-Lidman säger att samvetsprojektet hittills har funnit att det är väldigt viktigt att vårdpersonal får dela sitt dåliga samvete med varandra, agera efter sitt samvete och även uttrycka vad som blivit fel när de inte har kunnat göra det. Men ofta handlar det ändå om resurser, anser hon. Brist på pengar leder till brist på personal, vilket leder till brist på tid. Och mycket av samvetsstressen skulle kunna minska om personalen fick mer tid med boende och brukare. Men brist på resurser kan även innebära att närvarande ledare och sjuksköterskor saknas i den direkta omvårdnaden.

 Hittills har studierna bara har tittat på arbetsvillkoren på äldreboenden, men projektledarna vill gärna fortsätta med undersökningar om hemtjänsten, som Eva Ericson-Lidman säger inte har studerats tillräckligt. 

 I en situation där personalen ofta känner samvetsstress spelar det stor roll hur arbetsledningen ser ut. När äldreboenden inte får tillräckligt stöd från chefer och sjuksköterskor upplever de situationen som sämre. Omorganisationer och nedskärningar ökar stressen.

– Tyvärr kan det ofta gå flera dagar mellan besöken av sjuksköterskorna på äldreboenden.

– Det är viktigt att de anställda får möjlighet att tala ut om vilka situationer som blir jobbiga och vad som är rimligt att göra. Då är även cheferna viktiga, de ska inte ha för många underställda.

Osynliga chefer

Julia som jobbar på hemtjänstföretaget i Stockholm menar att cheferna i det närmaste är osynliga för de anställda, de tillfällen som de pratar så handlar det inte om brukare och patienter utan om ekonomi. Sina kollegor träffar hon inte ofta heller, sedan planeringstiden minimerats.

– Jag känner att allt ansvar ligger på oss. Det är ett enormt stort ansvar, samtidigt som ingen verkar ta det riktigt på allvar. Ibland märker jag att nyanställda inte har fått rätt introduktion ens när det gäller viktiga saker som medicin och dokumentation. Man tror att vem som helst kan göra det här.

 Eva Ericson-Lidman betonar att samvetsstressen inte bara är negativ, den kan även vara en drivkraft. Den kan användas på ett positivt sätt för att förbättra vården. Men då måste det finnas strukturer på plats för att fånga upp stressen på rätt sätt.

– Dåligt samvete måste inte vara dåligt för den anställda. Men det är viktigt att personalen får möjlighet att bearbeta det och kan komma fram med förslag som gör situationen bättre. Annars är det många som mår så dåligt att de riskerar sjukskrivning, säger Eva Ericson-Lidman.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här.

Vill du prenumerera för under 16 kronor numret? Här kan du teckna en prenumeration.