Samir Gadré har också fått kämpa i motvind för att uppnå sina drömmar.
I en stor gammal industrilokal i Kortedala huserar sedan snart ett år tillbaka parkourföreningen Stampede, kampsportsföreningen GBG MMA och kulturföreningen Fyrkant. Stampede höll dessförinnan till på Backaplan.
Det är troligtvis till stor del Samir Gadrés förtjänst att alla föreningarna hamnat här ihop, men han tycker inte om att framhäva sig själv. Helst vill han inte synas alls, men han har börjat inse att det kanske är ett nödvändigt ont om han ska kunna nå ut med sina idéer.
Samir Gadré började träna parkour 2010 tillsammans med ett gäng kompisar. 2012 startade de föreningen Stampede, trots att många avrådde dem. På knappt ett år växte medlemsantalet från ett tjugotal till över 600. Samir tror det har att göra med att parkour är en sport med fri struktur. Alla kan träna tillsammans, alla är med på sina villkor.
– Jag kommer ihåg första gången jag såg en parkourträning, där en av de duktigaste peppade en nybörjare som just klarat sitt första trick. Konkurrensen fanns inte där, utan man värnade om varandra. Jag kände att det här är en plats där jag kan känna mig hemma.
Tvingades dansa balett
Samir Gadré växte upp i Majorna tillsammans med mamma och syskon. Pappan försvann tidigt ur bilden, och som liten hade Samir det tufft i skolan.
– Jag kan inte säga riktigt vad det var, jag hade det svårt med umgänge och liknande. Mamma tvingade mig att byta skola, hon anmälde mig till Svenska Balettskolan. Där hamnade jag i en klass med bara tjejer, och då blev allting mycket bättre.
Samir Gadré började på balettskolan när han var tio och gick där i sex år. Den hårda träningen, med dans tre timmar om dagen, har format honom men aldrig skapat någon större kärlek till dansen. Snarare ser han det som en bra grund för att utöva andra sporter. Han testade olika kampsporter innan han till slut hittade parkouren.
Men det är en sak att tycka om att utöva en sport, en helt annan att starta en förening som plötsligt får 600 medlemmar. Samir har en teori kring var hans driftighet kommer ifrån.
– Vi hade det tufft ekonomiskt när jag växte upp, det krävdes alltid planering och projektering för att ha råd att göra saker. Om vi skulle göra något kul så drog jag ihop ett gäng, ordnade hela grejen, och överskottet täckte kostnaden så att jag själv kunde vara med.
Bodde i olika fosterfamiljer
Under flera somrar fick Samir bo hos olika fosterfamiljer för att hans mamma skulle få avlastning. Det gav honom en del dyrköpta erfarenheter.
– I början hade jag svårt att kommunicera med andra, men jag insåg ganska tidigt att beter jag mig på ett visst sätt så kommer jag inte att bli behandlad på det sätt jag vill bli behandlad på. Det tog några familjer innan jag insåg att det var mig, typ, det behövde ändras på och inte alla andra hela tiden. Jag tror jag var tolv år då. Vissa växer upp lite snabbare, säger han.
Han menar att just i den åldern börjar man fundera mycket och utvecklas som person. Och han tror starkt att om man kommer in på en viss tankebana, så utvecklas den över tid.
– Det handlar mest om tur, vilka tankar det blir. Om jag tänker att allt är alla andras fel, så kommer jag alltid att känna så. Men om jag tänker att jag själv måste ansvara för vissa delar, då kommer jag att ta det ansvaret även i fortsättningen.
Samir Gadré försöker alltid vara ärlig mot sig själv, och säger ofta vad han tycker. Det har gjort att han inte stannat särskilt länge som anställd någonstans.
– Det är väl lite därför jag startade det här också, för om jag tycker att någon behandlas dåligt på en arbetsplats så säger jag det. Och då blir det ju konflikter.
Inom Stampede har det varit viktigt att ha en platt organisation. Alla medlemmar ska känna att de kan komma med idéer, styrelsen är inte förmer än någon annan. Föreningen har också öppnat upp för olika grupper. Två timmar i veckan är vikta för tjejer och HBTQAI-personer, och det finns en grupp för personer med funktionsvariation.
– Vi välkomnar alla åldrar, alla personer, alla former. Vi vill motverka utanförskap.
Tappade nästan hälften av medlemmarna
Samir tycker att vi borde förlita oss mer på ungdomar generellt i samhället, tro på dem och ge dem ansvar.
– Om någon har en idé här så testar vi den. Vi måste vara öppna för att våga misslyckas, att göra misstag är det bästa du kan göra för då lär du dig något. Och vi måste låta ungdomarna få göra sina egna misstag. Jag tror många drabbas hårt av ”fel är dåligt-mentaliteten” som finns i skolan idag. Det kväver kreativiteten och gör att unga inte vågar tro på sina drömmar.
Själv drömmer Samir Gadré vidare. Vid flytten från Backaplan till Kortedala tappade Stampede nästan hälften av sina medlemmar, 250 hoppade av. En missräkning.
– Jag trodde vi skulle tappa några, men att så många inte skulle orka åka till Kortedala trodde jag inte. Det här området har oförtjänt dåligt rykte, det är väldigt fint och lugnt här.
Trots tappet jobbar föreningen vidare, nu i samarbete med övriga hyresgäster i lokalen. Projektet Framtidens mötesplats är på väg att ta form. Samir Gadré har en vision om att skapa ett center dit alla kan vända sig med frågor om de vill starta en egen verksamhet eller förening. Vara det stöd som han och hans vänner saknade när de startade Stampede för sju år sedan.
– De kan börja sin verksamhet med oss, växa hos oss, ta del av vår kunskap och våra strukturer. De lär sig hur man bygger upp en förening, och så småningom kan de starta eget.
Han tycker att rådande system, där stora etablerade föreningar får störst bidrag, är helt fel.
– Vi behöver hjälpa framtidens aktiviteter att bli större, snarare än att hjälpa gårdagens aktiviteter att finnas kvar. Det hoppas jag vårt nya projekt kan bidra till.
