Jana är bara ett av alla de barn som förts utomlands mot sin vilja. Exakt hur många det handlar om vet ingen – men en ny rapport från Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck (NCH) visar att det kan röra sig om hundratals varje år. I en enkätundersökning där drygt hälften av landets kommuner deltagit framgår att minst 159 personer fördes bort förra året, varav omkring 140 barn. Och enligt uppgifter från de ärenden Utrikesdepartementet har fått in handlar det om 538 barn de senaste fem åren. Men sannolikt är det fler än så, säger Maria Elowsson, utredare på NCH.

– Det faktiska antalet bortförda personer är antagligen högre. Det kan till exempel vara så att ett bortförande skett under ett skollov, och då finns en risk att kommunen aldrig får kännedom om bortförandet.

Får inte tillräckligt med hjälp

En liknande slutsats dras i en rapport som Jämställdhetsmyndigheten lämnade över till regeringen igår, tisdag. De båda kartläggningarna visar också att skola och socialtjänst ofta känner till att barnet som förts bort varit utsatt. Och att många bortföranden hade kunnat förhindras om myndigheterna ingripit tidigare.

– Man underskattar ofta riskerna. Många barn har berättat för en eller flera myndigheter, men ändå ingriper de inte på ett sätt som ger tillräckligt skydd. De som är utsatta har ofta varit det under en lång tid. Hade myndigheterna gripit in tidigare hade många bortföranden kunnat undvikas, säger Matilda Eriksson, utredare på Jämställdhetsmyndigheten. 

”Föräldrarnas rättigheter får ofta komma före barnets”

Genom att studera domslut har utredarna på Jämställdhetsmyndigheten fått inblick i turerna kring de bortförda barnen. En slutsats är att socialtjänstens sätt att arbeta ofta blir till nackdel för barnen. 

– Ett centralt problem är att socialtjänsten verkar inom ett familjestödsorienterat system, där föräldrarnas rättigheter ofta får komma före barnets. Man riktar insatsen till familjen som en enhet istället för att se vad det här barnet behöver för att skyddas. Det är ett system som kan vara rimligt i många fall, men inte när det gäller barn som riskerar att föras bort, säger Matilda Eriksson. 

Barnen måste driva på

Jämställdhetsmyndighetens kartläggning visar också att ett tungt ansvar läggs på barnen själva. Det är de som måste larma om sin utsatthet.

– Barnen måste vara drivande. De är de som i första hand själva måste ligga på för att de ska få stöd och skydd. Vi ser hur det är barnen som söker information om vart de ska vända sig, vilka som kan tänkas få veta vad de berättar. När de sedan larmar är det ändå inte säkert att det görs tillräckligt för dem, säger Matilda Eriksson.

Barnen måste också orka stå fast vid sin berättelse, att det är deras egna föräldrar som utsätter dem. Något som kan bli svårt när de samtidigt känner att myndigheterna sviker dem.

– Det är inte ovanligt att barn berättar om att de varit utsatta och sedan tar tillbaka det. Socialtjänsten verkar ha svårt att hantera det här, deras insatser är väldigt beroende av att barnet står fast vid det som det först berättat. 

Exakt vad som händer barnen när de förs utomlands är i många fall svårt att veta. Men vittnesmål från dem som kommer tillbaka visar att många utsätts för våld, sexuella övergrepp, eller barn- och tvångsäktenskap. Ändå brister stödet till de barn som återvänder. 

– Vår kartläggning visar inte bara på brister innan barnen förs bort, utan även att många inte får tillräckligt stöd när de kommer hem, trots att de kan ha utsatts för traumatiska upplevelser, säger Matilda Eriksson. 

Behövs förändring

Både hon och Maria Elowsson menar att det behövs en förändring. Rutiner måste finnas i varenda kommun, och myndigheterna måste våga ingripa.

– Många kommuner uppgav att de inte har rutiner för hur de ska hantera sådana här ärenden. Yrkesverksamma som möter utsatta barn och unga måste ha kunskap för att kunna identifiera de barn som riskerar att utsättas, och känna till varningssignaler för hedersrelaterat våld och förtryck, säger Maria Elowsson. 

Hon tror också att fler kommuner behöver bli bättre på att ansöka om utreseförbud. Det är en relativt ny åtgärd som innebär att barn som riskerar att föras utomlands för att giftas bort eller könsstympas kan förbjudas att resa utomlands. 

– Det behöver användas i högre grad, men det behöver också utvidgas. Som lagstiftningen ser ut nu kan det till exempel inte användas när ett barn riskerar att föras bort för en så kallas uppfostringsresa. 

För 16-åriga Janas del utfärdades ett utreseförbud när hon kommit tillbaka till Sverige, ett år efter att hon förts bort. Ett beslut som kan tyckas självklart – hennes föräldrar hade redan fört henne utomlands en gång, och dessutom hotat med att gifta bort henne. Enligt domen har hon också hela tiden stått fast vid sin berättelse. 

Samtidigt hade kanske även hennes första bortförande kunnat förhindras. Som i många andra fall kände myndigheterna till att hon var utsatt. Hon var under en tid placerad i familjehem – ändå lyckades föräldrarna föra bort henne. 

Ett år av skola missade hon. Ett år i ett för henne främmande land, där hon misshandlades fysiskt och psykiskt. Med hjälp av Utrikesdepartementet kom Jana hem igen. Många andra barn gör dock inte det – minst 30 av dem som fördes bort 2022 har inte kommit tillbaka.

– Hur många som försvinner vet vi inte säkert. Men oavsett hur många det handlar om kan man inte säga annat än att det är ett stort svek från samhällets sida att vi inte lyckas förhindra det här, säger Matilda Eriksson.