– Sverige har en kolonial historia och det här handlar om tvångsförflyttningar av olika slag. Människor har blivit uppgrävda ur sina gravar, tagna ur sin allra sista vila, och ställts ut i glasmontrar på museum och universitet runt om i landet. Det är absolut inget som har skett på frivillig basis, utan helt och hållet på ett principvidrigt sätt, säger Erik Törnlund, grupp­sekreterare för Amnesty Sápmi.

FN:s urfolksdeklaration

Redan 2007 godkände den svenska regeringen FN:s urfolksdeklaration, som bland annat innehåller rätten till repatriering, det vill säga att man återbördar mänskliga kvarlevor samt kulturella föremål till deras ursprungliga platser.     

– Sverige har fått kontinuerlig kritik av FN:s rasdiskrimineringskommitté för sin behandling av samerna. De säger att vår regering inte respekterar urfolksrätten fullt ut. Vad det här handlar om är grundläggande värdighet, moral och mänskliga rättigheter, säger Erik Törnlund.

”Mörk del av vår historia”

Mikael Ahlund, museichef på Gustavianum, välkomnar initiativet från Amnesty Sápmi.

– Vi har full förståelse för det. Det här är väldigt laddade saker i en mörk del av vår historia. Vi har kontakter med både Sametinget och andra museer i den här frågan.

Rent juridiskt är dock frågan om kvarlevorna komplicerad, poängterar han.

– Som myndighet kan vi inte agera om vi inte får in en formell förfrågan, vilken sedan ska utredas av oss, för att i nästa led beslutas om av regeringen. Om regeringen beslutar om en repatriering medverkar vi givetvis mer än gärna till det. Vi har ingen önskan om att till varje pris behålla dessa kvarlevor.  

Återbegravning i Lycksele

Så sent som i oktober åter­begravdes ett samiskt kranium, som funnits på Uppsala ­universitet, i Lycksele.

– Det var en fin ceremoni som hade föregåtts av väldigt bra möten, efter att en förfrågan inkommit till oss. Såväl Svenska kyrkan som Sametingets etiska råd var inblandade. Vi välkomnar verkligen alla sådana här initiativ för att kunna gå vidare och finna lösningar, säger ­Mikael Ahlund.