– Arbetare och befolkningen organiserade sig och arbetade för att lyfta sig själva till ett värdigt liv. Samma sak behöver ske i förorterna i dag, säger författaren Olle Sahlström, som är och har varit verksam inom folkrörelserna sedan mycket lång tid.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Nu måste nya folkrörelser bildas av dem som bor i förorterna, de gamla svenska har ingen förankring där. Även om det måste göras av dem som bor där så måste vi stödja detta arbete på alla sätt.
Arne Danner har arbetat med unga kriminella och socialt utsatta områden med Fryshuset i Stockholm i många år.
– Det är inte på något sätt omöjligt att stärka förortens människor men det behövs ett målmedvetet arbete som innefattar skolan, myndigheter, bostadsbolag, företag och alla delar av samhället, säger han.
– Fastighetsägare borde arbeta med att till exempel subventionera hyran för dem som aktivt tar ansvar för sina bostäder, de borde vara med att finansiera hobbyverksamheter, ta fram lokaler för fritidsaktiviteter och skapa incitament för att aktivera hyresgästerna. Så kan vi hjälpa till att skapa ett fungerande civilt samhälle.
Arne Danner menar att detta egentligen är självklarheter och inte avancerad vetenskap:
– Vi måste se till att förorterna fungerar: det ska finnas social service, det ska finnas banker, affärer. Det ska löna sig för människorna där att engagera sig. Det krävs också att man bryter lika-principen, de utsatta områdena måste få extra satsningar inom alla områden.
”Civila sektorn behöver stöd”
Arne Danner menar att en förutsättning för att lyfta de utsatta områdena är att man hittar ett system där de olika samhällssektorerna samarbetar med full respekt för sina egna och andras förutsättningar.
– Vi har en privat sektor, en offentlig sektor och en civil. Den privata kan göra mycket positivt, men är begränsad av att det måste finnas en lönsamhet i dess arbete på sikt. Den offentliga är grundläggande, men är begränsad av lagar och förordningar. Den måste behandla lika och arbeta med alla, oavsett om man finns i Rinkeby eller i Skanör. Den kan därför inte bygga personliga relationer som går utanför regelverket.
– Den civila sektorn kan välja vilka man ska jobba med, den kan behandla folk olika utifrån deras förutsättningar, den kan ha olika utrymmen som man kan arbeta med förändringar inom. Den behöver inte följa de reglementen som den offentliga sektorn tvingas följa. Den civila sektorn bygger på relationer som skapar förändring, men den behöver ett starkt stöd.
Permanent, inte projekt
Pernilla Vera är säkerhetschef i Botkyrka, där flera av polisens utpekade särskilt utsatta områden finns.
– Vi driver ett brett våldsförebyggande arbete, som utgår från att alla krafter måste samverka. Det går inte bara att rusta polisen, alla måste bidra. Vi har börjat samla resurserna hos kommunen, socialtjänsten, polisen, bostadsbolaget, Arbetsförmedlingen, räddningstjänsten, Kronofogden och Kriminalvården, detta ger en väldig kraft.
– Det gäller att arbeta på många olika sätt. Vi har exempelvis infört att utse individuella stödpersoner från lokalsamhället som mot arvode arbetar med unga människor som behöver stöd. Detta arbete har fått ungdomar att bryta med sina tidigare liv, att sluta ta droger och att gå tillbaka till skolan.
Verksamheterna i Botkyrka är inte heller organiserade i projekt som ska pågå en viss tid, utan de är permanenta och ska finnas kvar.
Det finns många saker som måste angripas: bostadsbristen, trångboddheten, skolsituationen med många så kallade hemmasittare (barn och ungdomar som inte går till skolan), men arbetet leder också vidare till stereotypa könsnormer och rasism:
– Vi ser att vi når resultat. Man kan alltid säga att resurserna är för små, men när vi lägger samman alla så räcker det långt, säger Pernilla Vera.
Skolan är central
En nyckelfaktor för att bryta utvecklingen är skolan. Den största riskfaktorn för att hamna i de kriminella nätverken är att misslyckas i skolan. Det ökar risken att hamna i utanförskap flera gånger mer än utländsk bakgrund eller några andra faktorer. Lägger man till skolmisslyckande till de andra riskfaktorerna blir resultatet förödande.
– Det krävs en massiv satsning på skolan. Öka skolpengen ordentligt, utöka lärartätheten kraftigt och inför nya sätt att arbeta med utbildningen. I många skolor i de utsatta områdena kan man inte arbeta med olika stadier i skolan, man måste i stället arbeta med kunskapsgrupperingar, säger Arne Danner.
– Vi måste utgå ifrån vilka utgångspunkter och vilken skolbakgrund olika elever har, inte utifrån hur den svenska skolan traditionellt är organiserad.
Inget jobb utan utbildning
Camilla Salazar, som bland annat arbetar med återanpassning av gängmedlemmar som vill hoppa av sina kriminella liv, håller med:
– Utbildningen är en av de absolut viktigaste sakerna att arbeta med. Utan utbildning, inget jobb och mycket små chanser till att bygga upp ett fungerande liv. Många är nytillkomna, de har inga kontakter i det svenska samhället, de känner inga.
– De tappar all motivation för att försöka anpassa sig till sitt nya samhälle, de känner att de ändå är chanslösa.
Olle Sahlström menar också att ABF som en del av folkrörelserna och finansierad med skattepengar borde ha verksamhet i de utsatta områdena.
– Det borde vara självklart för ABF att stödja läxläsning och utbildning i de utsatta förorterna. Verdandi ska öppna en lokal vid Södra station på Södermalm i Stockholm. De borde naturligtvis öppna lokaler i de utsatta områdena.
”Anställ lokalt”
En av de myndigheter som många anser borde vara mycket mer aktiv i de utsatta områdena är Arbetsförmedlingen. Att skapa jobb i områdena och försöka minska den massiva arbetslösheten är mycket viktiga områden.
– Det finns nya möjligheter att skapa arbeten i förorterna; när renoveringarna av miljonprogrammets bostäder sätter fart borde det skrivas in i avtalen att entreprenören är tvungen att anställa ungdomar lokalt, säger Arne Danner.
