Orden är kultur– och demokratiminister Alice Bah Kuhnkes, och yttrandet kom under en interpellationsdebatt i riksdagen i april 2015 om FN:s urfolkskonvention – ILO 169. Men bara en kort tid efteråt sade både riksdag och regering än en gång nej till att ratificera – alltså att anta – konventionen som ger samer och andra urfolk stärkta rättigheter.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

”Skamligt”

I Sverige har diskussionen om ratificering av FN:s urfolkskonvention pågått i snart 30 år. 1997 tillsattes den första statliga utredningen om ILO 169, där utredaren pekade på både för- och nackdelar med att ansluta sig. Han gjorde bedömningen att det krävdes regeländringar, bland annat när det gällde skyddet mot intrång i renskötseln, men att en ratificering borde kunna göras inom fem år. Så blev det aldrig.

– Jag tycker att det är skamligt. Man borde ha kommit längre. Det handlar ju om att ta ansvar för den historia som finns och utifrån den kunna ta ett steg framåt, istället för att jobba fram nya promemorior, säger Henrik Blind (MP), kommunpolitiker i Jokkmokk.

Det är främst markfrågan som är kruxet. ILO 169 ger urfolk stärkt rätt att bli konsulterade i beslut innan staten ger företag tillstånd att komma in i urfolkens traditionella områden. Motståndarna till en ratificering har uttryckt oro för förvärrade konflikter mellan markägare och renägare, men också för att företag skulle få det svårare att exploatera naturresurser.  ”Visst utgår vi från allas lika värde, men en ratificering skulle innebära att Sverige inte kan ta tillvara de rikedomar som finns i norr”, sa Katarina Köhler (S), riksdagsledamot från Skellefteå, i en intervju med sajten Samer.se.

Splittring

Socialdemokraterna är splittrade i frågan. När Stefan Löfven tillträdde som statsminister 2014 uttryckte han vid flera tillfällen att han var positiv till att ratificera ILO 169, men fick snabbt mothugg från andra socialdemokratiska politiker, framför allt från norra Sverige. Andra partier tvekar också. Vid omröstningen i riksdagen juni 2015 var det bara Vänsterpartiet som ville driva igenom en ratificering. Vänsterpartiets motion – som alltså röstades ner – hade behandlats av Konstitutionsutskottet, som yrkade avslag med hänvisning till till en fyra år gammal utvärdering av en tio år gammal handlingsplan.

– Långbänksgrejen skapar frustration. För samtidigt har det hänt andra saker. Det har fallit flera domar – nu senast i hovrätten i Girjasmålet – som talar för att Sverige måste börja ta ett större ansvar för sin samepolitik, säger Henrik Blind.

Han tror att de utdragna utredningarna har att göra med att många politiker har svårt att ta till sig Sveriges koloniala förflutna:

– Om man erkänner det, så öppnar man upp för att frågan har en komplexitet som inte går ihop med den svenska självbilden. Och samtidigt finns kopplingen till stora ekonomiska intressen – där staten själv driver gruvor på samisk mark som ger stora intäkter i statskassan.

Jenny Wik Karlsson, förbundsjurist på Svenska samernas riksförbund, säger att det är viljan som fattas:

– Generellt utreder man samiska frågor under väldigt lång tid, och sedan leder det ingen vart. I de utredningar som har gjorts har det ändå funnits tydliga budskap om att det går att ratificera, men i stället väljer politikerna att fortsätta utreda. Man kan konstatera att det saknas en politisk vilja – det är det som det hänger på.

Kritik från FN

Från internationella instanser har Sverige upprepade gånger fått kritik för att man inte har antagit ILO 169. Kritiken kommer bland annat från FN:s rasdiskrimineringskommitté och Europarådets kommission mot rasism. Regeringen å sin sida lyfter fram att man just nu jobbar med både en nordisk samekonvention tillsammans med Norge och Danmark, samt en ny konsultationsordning i frågor som rör det samiska folket.

Men Jenny Wik Karlsson är skeptisk:

– Det har pågått stora diskussioner om huruvida den nordiska samekonventionen skulle leva upp till ILO 169. I början av arbetet trodde vi det. Men som det är formulerat nu, så skulle vi svenska samer inte få något större inflytande jämfört med vad vi redan har. Och förslaget till konsultationsordning liknar dagens samråd med Sametinget. Jag tror inte att de här förslagen skiftar maktbalansen.

Henrik Blind (MP) tror att ILO 169 skulle göra skillnad:

– Om Sverige antar konventionen så skulle det jämna ut balansen. När ett gruvföretag vill exploatera är det i dag same­byarna som har bevisbördan om rätten till marken. En ratificering skulle innebära att staten först måste föra en diskussion direkt med det samiska folket i stället för att man gång på gång ska behöva driva rättsliga processer.