Senast i augusti 2018 fick hon avslag på sin asylansökan, och även om Österlens stödförening för flyktingar har hjälpt familjen att ansöka om verkställighetshinder av utvisningen ser det mörkt ut. Det är därför Saiah är rädd.

När jag kommer in i huset berättar Ing-Gun, en kvinna från stödföreningen, att det har varit en jobbig dag och att Saiah är mycket upprörd. Under hela vår intervju sitter hon därför i en soffa och skakar och gråter och till och med tolken har svårt att emellanåt höra orden hon viskar fram. Men historien hon berättar är som ett skrik.

– När vi levde i Afghanistan hade vi det väldigt svårt, för släktingar till min man hotade oss. Det fanns hela tiden en känsla av att något dåligt skulle hända, berättar hon.

Blev våldtagen

Det som hände i Afghanistan var att Saiah blev våldtagen av sin svågers kusin som under en längre tid trakasserat familjen. Plötsligt stod Saiah som våldtäktsoffer under direkt dödshot enligt Afghanistans konservativa och religiösa traditioner.

– Några dagar efter att jag blivit våldtagen kom min mans familj till vårt hus och min man var tvungen att gömma sig, då förstod vi att vi var tvungna att fly, berättar Saiah.

Flykten gick till Iran, men mannens familj kom ifatt dem. Efter bara en månad tvingades de fly igen.

–Vi började en vandring mot Turkiet, säger Saiah.

Hon berättar om en svår flykt men tre barn, det äldsta bara tio år gammalt, med gränspoliser som öppnade eld mot dem. Hon minns hur de åkte till Europa i en liten gummibåt tillsammans med 40 andra människor och hur de till slut hamnade i Sverige.

– Vi valde inte Sverige, vi gjorde bara som smugglarna sa åt oss.

I ständig skräck

Tre och ett halvt år senare sitter hon nu i soffan i det lilla vardagsrummet. Hon har fått ännu ett avslag och trots att en ansökan om verkställighetshinder lämnades in för flera månader sedan har Saiah och hennes familj inte hört något från Migrationsverket. Varje dag lever de därför i skräck för att någon ska komma och hämta dem och köra dem till ett flyktingförvar i väntan på utvisning.

– Mina barn går i skolan här och trivs bra, men de vet också mycket om vår situation och det är något som påverkar dem och hela familjen. Min äldste son, Ali, är 13 år och frågar hela tiden varför vi inte får stanna och varför det är så mycket problem för vår familj när det är så många andra som får stanna, säger Saiah.

Saiah och hennes familj är i en svår, men knappast unik, situation. Området där de kommer från är inte ett område som lider av väpnad konflikt eller inbördeskrig. Det de flyr från är snarare Afghanistans kvinnofientliga kultur. Enligt Thomas Reuters-stiftelsen är Afghanistan världens näst farligaste land att leva i som kvinna. Att utsättas för könsstympning, tvångsgifte, barngifte, syraattack eller stening är några av riskerna man som kvinna löper i Afghanistan enligt stiftelsen. Sexuellt våld används både som vapen i krig och som maktmedel och som våldtagen kvinna är du i praktiken dödsdömd. Skulden läggs på offret, särskilt om hon är gift.

– Hade problemet varit att det var krig hade vi kunnat fly till Pakistan eller Iran, men det gick inte eftersom vi har problem med familjen. Ibland tänker jag att Migrationsverket skulle behöva vara i Afghanistan i en vecka innan de bestämmer, för då skulle de se och förstå hur situationen är där, säger Saiah.

Längtar efter att dö

Stressen har gjort att hon flera gånger har fått söka sig till ­psykakuten i Malmö. Tung ­psykofarmaka har skrivits ut och Saiah lever idag med en ständig dödslängtan. Hon berättar att hon lever helt isolerad i den lilla byn.

– Jag har ingen kontakt med det svenska samhället och går inte ut. Men Sverige är ett bra land för här försöker ingen döda mina barn eller förfölja mig och min familj. Det är det enda jag tänker på, att det inte ska hända mina barn något, säger Saiah.

Tillsammans med sin man och sina barn är tillvaron en lång väntan. En väntan som sakta äter upp dem inifrån.

– Varje dag tänker jag på ­Migrationsverket och deras ­beslut och det gör att jag bara vill dö. Om jag dör kanske det inte händer mina barn något om vi tvingas tillbaka till Afghanistan.