– Tack så mycket! säger hon, och rufsar om den ena av pojkarna i håret, varpå de båda springer iväg för att fortsätta sin lek genom lokalens korridorer.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vid entrédörren sitter en skylt som talar om att det råder foto- förbud. För att skydda de boende får inga ansikten vara med på bild, inte heller några namn får skrivas i tidningen. Många verkar vara ganska misstänksamma mot journalister.
– Det är ingenting personligt. Jag pratade med massa journalister i Grekland när jag var på flykt, och jag känner att jag är klar med det, berättar en man.
Någon som däremot gärna berättar är Anki Thunman, som efter sina 15 år på Sagåsen kan verksamheten utan och innan. Med vana steg visar hon runt i lokalerna som frivilligverksamheten nu har haft i ett år. Tidigare har de huserat i andra byggnader på området, men förhoppningen är att de ska få vara i de nya lokalerna länge.
I det första rummet vid entrén utspelar sig en kamratlig pingismatch mellan en av Migrationsverkets boende och en volontär. Här finns också ett rum där flera barn och kvinnor sitter och pysslar, i ett annat rum leker några barn med en leksaksspis, i ett tredje sitter volontärer och boende och spelar kortspelet Uno, medan andra bara tar det lugnt i sofforna.
Fanns inga leksaker
Såhär pass utvecklad har frivillighetsverksamheten vid Migrationsverkets ankomstboende inte alltid varit. När Anki Thunman för 15 år sedan kom i kontakt med Sagåsen under ett studiebesök genom sitt arbete på Frälsningsarmén var situationen annorlunda.
– Jag såg hur barn lämnades vind för våg, det fanns inget organiserat för dem. Inga leksaker, ingen klädutdelning ... bebisarna fick bada i smutsiga duschar. Jag tänkte att något måste göras. Frälsningsarmén godkände att jag åkte hit en gång i veckan. Jag hade med mig kritor, målarböcker, badbaljor och massa annat, berättar Anki Thunman.
Hon kände ändå att det inte var tillräckligt. Hon ville göra mer för att de boende skulle få ett mer drägligt liv. En dag kom en förfrågan från Röda korset, som genom sitt ungdomsförbund också ville göra något för människorna på ankomstboendet. Så smått började strukturen att formas och frivilligverksamheten växte. I dag är det tolv olika organisationer som är verksamma vid boendet – som mest har det varit 17. Svenska kyrkan, Frälsningsarmén och Individuell människohjälp är några av organisationerna som under olika veckodagar är på plats. Som samordnare är Anki Thunman verksamhetens nav. Under alla år har hon funnits där som en ihophållande kraft.
– För mig finns det inga alternativ. Vi har ingen gemen- sam politisk agenda. Jag anser att de som flytt till Sverige ska bemötas med värdighet och med respekt, och att barnen ska ha möjlighet att leka. Min vision är att det här inte ska vara platsen som Gud glömde, utan platsen som Gud visade på, berättar hon.
Eftersom Sagåsen varit ett ankomstboende tillbringar de flesta boende kort tid här. Men sedan januari är det också ett asylboende, vilket innebär att vissa stannar längre.
– Samtidigt som antalet boendeplatser har utökats har det skurits ned på receptionstider och personal. Jag är inte riktigt van vid att Sagåsen är något annat än ett ankomstboende. Men jag tycker ändå att utvecklingen som skett här är underbar för vår del. Vårt hus är så fint.
Under årens lopp är det många människor som har passerat i Sagåsens byggnader. Mötena med de boende har varit viktiga på olika sätt, men några av dem påverkar extra mycket. Som en jul för några år sedan. Anki Thunman berättar att hon sedan starten har firat varje jul på Sagåsen. För hennes familj är den en tradition lika inrotad som Kalle Anka vid treslaget.
– Varje julafton är vi hos mina föräldrar, varje juldag är vi på Sagåsen.
Juldagen år 2012 kom det en speciell kvinna till ankomstboendet. Med sig hade hon en 13 dagar gammal bebis.
– Väktarna berättade att det var en person med speciella behov. Hon hade fött sitt barn under flykten till Sverige. Efter- som barnet ännu inte hade nå- got namn kallade vi henne för Jesusbarnet. Vi gav oss ut och köpte allt som behövs till en nyfödd bebis utan att ens veta om hon skulle vara kvar när vi kom tillbaks, eftersom det kan gå väldigt fort med transfer. Kvinnan var kvar och det visade sig att hon blivit hänvisad till Trollhättan.
– Vilket gjorde mig överlycklig, eftersom jag är född där och har släkt där. Vi bjöd in henne att fira nyår med oss. Det är första och enda gången jag har gjort så. På ankomstboenden bygger man annars inte relationer på det sättet, eftersom folk är här så kort tid, berättar Anki Thunman och fortsätter:
– Jag och kvinnan känner fortfarande varandra, och vi brukar prata om hur hon kom hit på juldagen med sitt Jesusbarn, som nu blivit stor. Till hösten börjar hon förskoleklass, säger Anki Thunman och ler stort.
Behövs volontärer
Fortfarande finns det områden vid Sagåsens frivilligverksamhet som Anki Thunman vill utveckla. Det närmsta målet är att huset ska klara av att ha öppet två gånger om dagen, och därför
söker man efter fler organisationer som kan engagera sig. Hon skulle också gärna se att frivilligverksamhetens styrgrupp fick medverka till att få tv-apparater och wifi på området. Just nu är det dock varken kläder eller tv-apparater som boendet har störst behov av.
– De vi behöver allra mest är volontärer som är villiga att ge sin tid åt de boende.
Utvecklingen är inte alltid spikrak. Anki Thunman konstaterar att under årens lopp har striderna med Migrationsverket varit många.
– Tidigare har vi också haft stora problem med klädutdelningen, eftersom Migrations- verket bedömde att det kan vara brandfarligt och att det är de boendes egna ansvar att skaffa kläder. Men det har vi löst nu. Jag har stridit mycket mot Migrationsverket, men med tiden har det också vuxit fram ett förtroende från båda håll, säger hon.
Vad är det som driver dig i ditt arbete?
– Sagåsen är mitt kall. Jag brukar säga att först fick jag min son Hannes, sedan fick jag Sagåsen och sedan föddes min son Hugo. Jag tänker att allting inte kan ligga i politikernas händer, vi kan inte låta dem stå för alla lösningar. Vi måste bidra och hjälpas åt. Styrkan på Sagåsen är samverkan. Varje individ och varje organisation är guld värd.
