Imorgon hedras 15-årsminnet av Pela och tvåårsminnet av Maria på Medborgarplatsen i Stockholm. Båda dödades av anhöriga för att de ansågs ha vanärat familjen genom sitt sätt att leva.

Saga Berivan Lönnelid, syster till Maria, har dubbla känslor inför manifestationen.

– Jag är så glad att se att folk engagerar sig. Det finns en gemenskap där som är svår att förklara, samtidigt som det är en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag vill bara gå hem och lägga mig under täcket och släppa ut alla tårar, säger hon.

”Som ett lotteri”

Systerns död blev som en väckarklocka. Tidigare kändes hedersvåld inte som en fråga som berörde henne. Idag sitter hon i styrelsen för föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, som arrangerar minnesmanifestationen, och vill kämpa för att alla ska ha rätt till sitt eget liv. Hon säger att det är allt för slumpmässigt om man som utsatt får den hjälp man behöver från myndigheterna.

– Det är som ett lotteri, det ska inte behöva vara så naivt från samhällets sida. När någon behöver skydd ska det bara gå per automatik, det ska inte vara något konstigt, säger hon.

Hon och Maria har samma pappa, en man som i dag bor i Irak, men har olika mammor. Maria växte delvis upp i Irak och giftes i början av tonåren bort med en betydligt äldre man. Hon var hårt hållen av familjen som styrde varje steg hon tog.

Saga beskriver sin uppväxt som raka motsatsen. Hon uppfostrades till att vara självständig, att alltid säga vad hon tycker. Hon fick vara ute på kvällarna, umgås med kompisar och ha pojkvän.

– Ibland kan jag känna att det är så orättvist. På något sätt fick jag allt och hon inget, och då menar jag inte materiellt. Trots att vi har samma blod var det som att vi levde i två olika världar, säger hon.

”Lätt att vara efterklok”

Maria flydde till Sverige för att få forma sitt eget liv. Och hon var på god väg när hon mördades. Hon hade fått en egen lägenhet med skyddad adress och Saga berättar att Maria var på gott humör sista gången systrarna hördes på telefon. Hon skulle ut och fira sin födelsedag med ett gäng kompisar och verkade må bra. Samtidigt fanns det orosmoln. Saga säger att Marias familj hade pratat om ett nytt giftermål, lillebrodern som senare dömdes för mordet på henne hade kommit på besök hemma i det skyddade boendet och pappan i Irak pratade diffust om att han hade ”en stor present” till Maria.

– Jag vet inte om hon förstod. Jag tror att hon var mer medveten om hotet än hon sa till mig då. Idag ångrar jag att jag inte såg det med mer realistiska ögon. Det fanns signaler som jag i dag tycker är självklara, men som jag inte såg. Det är lätt att vara efterklok, säger hon.

”Det känns som igår”

Mordet skedde dagen efter Marias födelsedag. Den då 16-åriga brodern högg ihjäl henne med 107 knivstick i hennes egen lägenhet. Han dömdes till fyra års sluten ungdomsvård. Redan före mordet hade han varit hotfull mot Maria för att han tyckte att hon levde felaktigt. Slagit henne och hotat att döda henne. Saga tror att mordet hade kunnat förhindras om myndigheterna tagit hoten på större allvar. Mest kritisk är hon till att Maria inte fick skyddat boende på annan ort. Istället bodde hon i en egen lägenhet med gångavstånd till sin mamma och brodern.

– Du kan inte placera en tjej som behöver skydd i samma stad som dem hon ska skyddas från. Det är att gräva hennes egen grav. Självklart finns det fall där man har hanterat det bra, men många gånger sopas problemen under mattan och sedan får det ligga där, säger hon.

Saknaden efter systern finns där hela tiden. Men på något sätt går livet vidare. Saga har precis fått nytt jobb, lever samboliv. Samtidigt känns det som att tiden har stått stilla sedan den där dagen för två år sedan.

– Jag försöker hålla vardagen i schack för att få allt att funka. Jag vet att två år låter som lång tid, men det är det inte. Det känns som igår.