Vi har sett det i Indien där det styrande partiet Bharatiya ­Janata i sina försök att göda hinduistisk nationalism återkommande hetsat mot ­muslimer med ett ökat antal attacker mot dem som följd. Vi har sett det i Polen där införandet av hbtq-fria zoner och politikernas angrepp på så kallad ”hbtq-­ideologi” lett till ökad diskriminering av och våld mot gruppen. Vi har sett det i USA där hatbrotten mot minoriteter ökat i takt med samhällets polarisering.

Och vi har sett det i Sverige, bland annat hösten 2015, då ­Sverigedemokraterna piskade upp en apokalyptisk stämning kring flyktingmottagandet, vilket resulterade i att flera ­flyktingförläggningar sattes i brand.

”Barnen kommer påverkas”

Sju år senare har tonen från SD knappast blivit mjukare. Inte när deras rättspolitiske talesperson twittrar: ”Välkommen till återvandringståget. Nästa stopp. Kabul.” När ett lokalt toppnamn i Järfälla i privata chattar postar bilder på hängningar av svarta och av mord på somalier. När hela partiet – sedan i söndags riksdagens näst största – numera vill kunna utvisa en hel familj om en enda medlem i den begår brott.

– En rimlig slutsats är att ­barnen kommer att påverkas. Det är det naturliga om man får höra nedsättande ord eller om det pratas i rasistiska termer om en.

Det säger Liria Ortiz, psykolog och psykoterapeut som ofta anlitas som föreläsare om hur man framkallar och bibehåller motivation, styrka, uthållighet och hopp.

– Jag minns ett experiment i USA, berättar hon. Barn, både svarta och vita, fick välja mellan att leka med dockor med svart eller vit hudfärg. Och de allra flesta valde att leka med de ”vita” dockorna, bland annat eftersom de ”svarta” ansågs vara fulare. Vilket kan kopplas ihop med hur samhället ser ut. I ­serier och filmer är alla ­blonda och vackra. Det blir också ­normen på hur man ska se ut. Det är samma sak med språket. Ord påverkar och normaliserar. Till slut kommer barnen att börja tvivla på sig själva.

Vilka kan konsekvenserna bli på längre sikt av ökad rasism och främlingsfientlighet?

– Det som påverkas är ens förhållande till samhället. Man känner sig utanför och inte ­accepterad. Det är bland det ­värsta vi individer kan upp­leva, att inte accepteras, att höra att man inte duger. Små barn tänker inte i sådana termer men istället bär de med sig känslan av att inte duga.

Vad vet man om hur barn som inte är måltavlor för hot och hat påverkas? Har dessa istället ­lättare att bli mobbare i ett ­tuffare samhällsklimat?

– Det man kan säga är att barn som mår dåligt kan mobba andra. Om de hör att det pratas illa om människor från andra länder eller med en annan religion och om detta normaliseras är risken stor att de nappar på det, vilket kan leda till mobbning.

Hur ska man som förälder eller närstående vuxen prata med barn som uttrycker oro för framtiden på grund av ökad rasism och intolerans?

– Fråga barnen vad de tänker. Hjälp dem att bygga upp sina styrkor och motståndskraft, att fortsätta kämpa för det man vill, trots motgångar. Och förklara att rasisternas sätt att tänka handlar om dem, ”inte om dig”. Påminn också om att i ett demokratiskt samhälle har man rätt att tänka olika. Att berätta sådant ­hjälper ­barnen att känna sig mindre utsatta och ensamma.

”Förmedlar vi acceptans?”

En annan sak som Liria Ortiz tror att föräldrar bör påminna barn om är att Sverige inte sticker ut.

– Det går en stor högerextrem våg nu, inte bara i Europa, utan också i Latinamerika. Några ­invandrarföräldrar har en tendens att peka på rasismen i Sverige som om det bara händer här. De glömmer att rasismen finns överallt. I alla våra ursprungsländer finns det alltid någon som diskrimineras på grund av kön, religiös tillhörighet, sexuell läggning eller hudfärg.

Samtidigt räcker det inte med att bara prata.

– Vi vuxna är dessvärre bra på att prata men dåliga på att vara konsekventa med det vi ­förmedlar till barnen när vi pratar om andra. Förmedlar vi acceptans eller fäller vi också rasistiska kommentarer om våra granar eller om andra ­folkgrupper? Jag kan inte bara säga att alla människor har ­samma värde, jag måste också visa det i mina vardagshandlingar. 

Hur talar man med barn som man misstänker bär på oro och rädsla men som är motvilliga att prata om den?

– Säg att du har hört att andra barn tänker si eller så, att du läst om andra i samma ålder som tänkt på det du vill ta upp. Och om barnet säger ”nej”, att den inte gått med sådana ­tankar, så kan du tipsa om att finns hjälplinjer där man kan prata anonymt om det någon gång skulle behövas.

– Ett problem vuxna har är att vi vill tvinga barnen att lita på oss. Men alla barn gör inte det och vill inte prata med vuxna. Deras erfarenhet är att vi inte riktigt lyssnar på dem och att vi direkt börjar ge råd. Så de pratar hellre med andra barn eller tonåringar. Säg då att det är okej. 

Vuxna präglar sina barn

Enligt Liria Ortiz är det också problematiskt med vuxna som både har och uttrycker en väldigt negativ syn på saker och ting hela tiden. 

– Jag skulle akta mig för vad jag säger till barnen. Det kommer att prägla dem. Att säga att alla svenskar är rasister är att göra dem en otjänst. Det finns många med andra värderingar som gör motstånd och som kämpar emot. 

Hur öppen vågar man vara med ett barn om vad som händer politiskt i samhället?

– Först och främst: vad säger barnet? Vad har det hört från kompisar? Och om det inte hört något – då kan man berätta, men självklart anpassat, ­beroende på ålder. Håll inga djupa, politiska utläggningar. Förmedla hopp om att det finns andra krafter i samhället som kämpar emot. Uppmuntra små handlingar, på barnets nivå, som att visa omtanke om andra grupper som är utsatta.