Mittemot järnvägsstationen finns det som en gång var centrum. Det är fyra trevåningshus med balkonger mot gatan och verksamhetslokaler i botten. På skyltarna: mataffär, frisör, pizzeria. Men pizzabagaren har lämnat Sverige, frisören har slutat och handlaren har bommat igen.

I det 60-tal lägenheter som ryms bakom de neddragna persiennerna i flerfamiljshusen är det tomt. Vid det närliggande stadshotellet, med baren i källaren vars öppettider styrdes av ägarens humör, har någon rivit ner staketet för att spika för ingångarna med plankorna.

I området samlas drivor av diverse skräp, sönderslaget porslin, länsade skrotbilar och dumpade vitvaror. Nästan alla fönster är krossade. Närboende vittnar om nattliga besökare som smyger omkring i husen med pannlampor. Bilar med släp ska vid flera tillfällen ha parkerat utanför husen för att lastas med allt av värde. Det enda som verkar ha stått pall för plundring är pizzaugnen, frisörstolen och snabbköpsdisken. Kanske är de för otympliga för att vara värda ansträngningen.

VIDEO: Ställdalen centrum

Se spökstaden och hör Ställdalsborna berätta om sina känslor.

Elen stängdes av mitt i kylan

– Det är svårt att beskriva ett samhälle som håller på att dö men det är vad som händer här, säger Christer Lindström, som rastar sin hund vid de förslummade huslängorna. 

Christer är 75 år och uppvuxen i byn som i hans barndom hade bank, postkontor, bageri, florist och tre mataffärer. Nu verkar han och de flesta andra Ställdalsbor överens om att hela centrum måste rivas.

Nere på gården går en kvinna med resoluta steg mot den enda postlådan som inte har tejpats igen. Det är Monica Jonsson, som visar sig vara den hyresgäst som lämnade huset sist — efter flera påtryckningar från både kommunen och räddningstjänsten. 

I hennes gamla sovrum klättrar möglet en meter upp på sovrumstapeten. På golvet i vardagsrummet står ett par tomma bensin­dunkar kvar i ett hörn. Grannar har berättat att de oroade sig för Monica, som ­tvingades hitta alternativa lösningar, bland dem fotogenlampor och levande ljus, när elen ständigt bröts i lägenhetshuset. Under flera månader återkom ett högt, brummande ljud som ekade över hela Ställdalen och betydde att Monica var vaken.

– Han struntade i att betala elen som ­skulle ingå i hyran. Så jag fick skaffa ett bensinaggregat som jag körde på balkongen, förklarar Monica.

Nötimportör tog över

”Han” är Tino Bessou, ett återkommande namn på Hem & hyras årliga lista över Sveriges värsta hyresvärdar. Han tog över fastigheterna 2017. Tino Bessou började sin företagarbana som datorreparatör, för att sedan bland annat importera nötter, sanera klotter, driva skolkök och förvalta fastigheter. 

På senare år har han uppmärksammats för att missköta sina hyresfastigheter i Blötberget, som ligger i grannkommunen Ludvika. Genom bolaget Blötbergets fastigheter AB hyrdes lägenheterna ut till människor som, på grund av betalningsanmärkningar eller andra problem, hade svårt att få lägenhet på annat håll. Där levde de i misärlika förhållanden utan varken värme eller varmvatten. 

I Ställdalen blev det snart likadant: med kalla lägenheter, återkommande elavbrott, mögel, vattenskador och möss. 

– Lokalhyran på byalagets lokal tredubblades samtidigt som värmen försvann. Vi fick in en värmefläkt som vi fick stå för själva och räkningen landade på 15 000, säger Christer Lindström.

När allt fler missnöjda hyresgäster i Ställdalen flyttar ut märker grannarna att bulgariska bärplockare flyttar in i lägen­heter som saknar både el eller vatten. Christer Lindström tappar sitt karaktäristiska leende när han nämner att Tino Bessous bristande underhåll har gjort att vattenledningarna till husen nu har frusit sönder.

– Det skulle vara näringsförbud på en sådan kille. Det är tragiskt och jag mår inte bra av att se det – för jag minns hur det var när det blomstrade här. Det är inte roligt att se förfallet. Och ingen tar ansvar. Det bara rasar rent ut sagt.

Tino Bessou är inte bara känd för att vara en dålig hyresvärd – hos Kronofogden är han känd för att inte betala sina skulder. En granskning som Hem & hyra gjorde i slutet av 2021 visade att han i flera år systematiskt har överklagat Kronofogdens skulder till tingsrätten, bytt bolagskonstellationer och skrivit över fastigheter och bolag på närstående. Husen i Ställdalen står sedan 2021 skrivna på hans sons bolag.

”Skulle bli ett Eldorado”

Fritidsanläggningen på Gillersklack, eller ”Klacken” som ljusnarsbergarna säger, byggdes på Bergslagsledens högsta punkt i ett hoppfullt 1980-tal. Turismen skulle vara regionens framtidsbransch, och kungen och Silvia klippte bandet till den kommunala anläggningen som byggts med storslagen skogsutsikt. Här fanns sex utförspister, längdskidspår, värmestuga, skiduthyrning, badhus, stugby, restaurang, camping, hotell- och konferensanläggning. Genom panoramafönstren i simhallen ser man, enligt utsago, ända till Värmland. 

– Klacken skulle bli ett Eldorado och folk skulle komma hit från alla väderstreck. Holländare och danskar skulle komma upp och åka slalom, minns Christer Lindström.

VIDEO: Dagens ETC besöker Gillersklack

Följ med Bengt-Åke Gerlström på en rundtur i den gamla simhallen och hotellet.

Men fritidsanläggningen blev inte den turistmagnet som kommunen hoppades på – åtminstone inte mätt i lönsamhet. När badhuset behövde renoveras 2005 klubbade kommunfullmäktige igenom en försäljning. Därefter drevs Klacken i privat regi, senast av entreprenören Jimmy Hoppe. Därefter såldes anläggningen på exekutiv auktion 2019. Kronofogden sålde fastigheterna, med över 60 hektar skog – till Tino Bessous bolag Hilldex AB. Han betalade strax över två miljoner, trots att fastigheterna värderades till det tredubbla. Kort därefter skrev bolaget över på Bessous andra bolag, Blötbergets fastigheter.

Sedan dess har fritidsanläggningen förfallit och Ljusnarsbergarna har blivit utan skidbacke. Kommunen har sagt upp sitt avtal med simhallen och skoleleverna får nu åka de fyra milen till Lindesberg för att lära sig simma. Enligt en kartläggning som SVT har gjort har Ljusnarsbergs kommun nu lägst andel simkunniga sjätteklassare i hela landet.

Kungens tavla är stulen

– Helt plötsligt så tyckte de att det blev för dyrt, så de slutade ta vattenprover i bad­huset. Sedan stängde de av elen så element och allting har frusit sönder, säger Bengt Åke Gerlström när han visar runt på den ned­gångna anläggningen.

Han har bott på berget i 30 år och har, med sin bakgrund som elektriker, hjälpt de ­tidigare ägarna lite då och då. Nu har han blivit en ideellt driven beskyddare av platsen han bryr sig om. 

– Någon bröt sig in och lade ut en video på Tiktok. Sedan dess blev inbrotten bara fler. Jag tycker det är fruktansvärt. Alla som kommer hit reagerar med ”Herregud, har det blivit så här”.

Att driva simhall är dyrt, och man kan räkna med att ett badhus åldras nära fyra gånger fortare än en vanlig byggnad. I taket över 25-metersbassängen frodas mögelsporer. Skidbacken håller på att växa igen. 

I hotelldelen, som totalrenoverades av Jimmy Hoppe för bara några år sedan, verkar utsatta människor ha bosatt sig. En handduk hänger på tork i ett hotellrum som fyllts med ölburkar. Möbler är borta. Toaletter sönder­slagna. Kranar har monterats bort. Den svarta skiffertavlan med kungaparets guld­graverade namnteckningar är stulen.

Har Bessou haft någon verksamhet här alls?

– Jag tror att de hyrde ut campingplatser ett tag, för du vet de där irländska asfaltsläggarna som det har skrivits så mycket om? De höll till här uppe och levde rövare en sommar, säger Bengt Åke Gerlström.

Dömdes ut som skenavtal

I turerna kring Tino Bessous bolag är det inte alltid solklart vem som äger vad, vilket Klacken är ett bra exempel på. Det är snårigt, mycket snårigt, varför läsare varnas för härvan som nu följer.

När Blötbergets fastigheter under 2021 riskerade utmätning överlät Tino Bessou bolagets fastigheter, däribland centrumhusen i Ställdalen och Klacken, till sonen Jonathan Bessous bolag Kichisaga Sverige AB. Kronofogden dömde ut förfarandet som ett skenavtal, men innan någon tvångsförsäljning blev av betalades bolagets skulder av. Därefter följde en rad märkliga händelser som nu ska avgöras i domstol.

I november förra året säger sig en person, med 40 avsnitt i belastningsregistret, plötsligt vara ny ägare till byggnaden som rymmer simhallen, hotellet, restaurangen och konferenscentret. Det är den centralaste fastigheten på Klacken, men innefattar inte skidbacken eller skogen. 

Personen har ett kontrakt som visar att han köpt fastigheten av Jonathan Bessou för 50 000 kronor och berättar i lokalmedia om sina storslagna planer för att rusta upp byggnaden. Kort efter uttalandena säljer han dock vidare fastigheten till bolaget Fastify AB.

– Han hade räknat med att jag skulle anställa honom, men när jag hade räknat på kostnaderna insåg jag att jag inte hade ekonomin att driva det, säger Fastifys företrädare Alexander Östlund till Dagens ETC. 

I slutet av december 2022 säljer han därför vidare sitt förvärv till krögaren Tommy Johansson, som hade läst om turerna kring försäljningen i lokaltidningen.

Men kort efter att Tommy Johansson har skrivit på kontraktet hävdar plötsligt Jonathan Bessou att han aldrig sålt Klacken, och menar att den kriminellt belastade mannen har förfalskat hans namnteckning. Denne menar i sin tur att Alexander Östlund har förfalskat hans namnteckning, men säger sig samtidigt ha polisanmält Tino Bessou för olaga hot. Ytterligare anklagelser framförs till Dagens ETC.

– Det är en riktig soppa och mitt enda alternativ har varit att gå till stämning, sammanfattar Tommy Johansson.

När Dagens ETC når Jonathan Bessou står han fast vid den bild han gett rätten.

– Jag har blivit utsatt för tre fastighetskapare. Vad gäller underhållet gäller det att få ekonomi i det, tills dess får byggnaderna stå så, säger Jonathan Bessou, och hänvisar alla ytterligare frågor om sina fastigheter till mejl som han sedan inte besvarar.

Trots det osäkra läget har Tommy Johansson påbörjat arbetet med att återställa Klacken till sin forna glans. Han har täckt över de krossade rutorna, installerat övervakningskameror och grävt fram poolens botten ur ett tjockt lager alger. När Dagens ETC når honom ska han snart ta emot elektriker som ska försöka få ordning på elen – ett arbete som försvåras av en mängd stulna kopparledningar.

Mumlar och lägger på

Vad är poängen med att köpa fastigheter och låta dem förfalla? När frågan ekar mellan det tomma badhusets väggar svarar Bengt-Åke Gerlström blixtsnabbt, som om han fått den flera gånger förut:

– Den som svarar på den frågan förtjänar Nobelpriset.

Fast den enda som kan svara är troligen Tino Bessou själv. Kanske har han, som tog över byggnaderna i Ställdalen efter att Sveriges asylpolitik stramats åt, och Klacken strax innan pandemin, haft otur. Fast det förklarar i så fall inte varför familjen Bessou kämpar för att få behålla Klacken, som kräver stora investeringar.

När Dagens ETC ringer Tino Bessou ­mumlar han till svar.

– Ring senare…

Sedan lägger han på och slutar svara i telefon. 

– Alla som kommer hit och säger att de ska göra något positivt visar sig alltid vara lycksökare. Man kan inte komma hit som en solskensbonde och tro att man ska lösa allting, säger Christer Lindström, som verkar ha förlikat sig med Ställdalens status som spökstad.

”Solskensbonden” han refererar till är Jimmy Hoppe, ett namn som alla i Ställdalen känner till. Sist man kunde beställa en pizza i centrum och simma på Klacken var det han som förvaltade fastigheterna.

Den bohuslänska hotellägaren kom som ett yrväder i början av 2010-talet, med stora visioner för byggnaderna han köpte till vrakpris. Han rustade upp hotellet och renoverade de nedgångna lägenheterna i Ställdalen, slöt avtal med Migrationsverket och tog emot busslaster med människor som flytt från krigets Syrien. Under flyktingkrisåren 2015 och 2016 gjorde hans bolag en vinst på över 25 miljoner kronor. 

För medier deklarerade Jimmy Hoppe att han ville ge tillbaka till Ställdalen, och investerade pengarna i en golfbana, en handels­trädgård, en bensinmack, en mataffär – och så köpte han den anrika skidanläggningen Gillersklack, som han byggde ut, renoverade och kallade sitt hem i flera år. 

– Hade jag varit en lycksökare hade jag suttit på Bahamas idag, jag hade bud på 100 miljoner för koncernen när jag låg på topp. Men jag tog kapitalet jag hade tjänat ihop för att ingjuta framtidstro, säger han till
Dagens ETC. 

Idag är Jimmy Hoppe skuldsatt och tillbaka i Bohuslän. Den forne linslusen har inte pratat med journalister på sex år.

”Bara destruktiv energi”

”Bojkotten av journalistskrået”, som Jimmy Hoppe kallar det, började efter att han dömts för bokföringsbrott 2019, med efterföljande rapportering. Detta efter att ha varit försenad med bokföringen under våren 2017. Samma vår förlorade han sin son.

– Jag var sen med deklarationen för fem bolag och fick böter på 600 kronor per bolag. Men jag var så deprimerad att jag inte orkade öppna posten. När man har förlorat ett barn… Det finns inget värre. Och nu kan man inte googla mitt namn utan att se att jag är dömd för fem bokföringsbrott. Folk undrar ju om jag har suttit i fängelse.

I Ställdalen finns ett envist rykte om hur det gick till när Bessou tog över centrum­husen samma vår. Jimmy Hoppe ska ha blivit utkuppad ur sitt eget bolag genom en extra bolagsstämma. I domen kring bokföringsbrotten framkommer det att en del av Jimmy Hoppes försvar låg i att han blivit utsatt för en bolagskupp där de nya ägarna utnyttjade att han var för deprimerad för att öppna sina brev.

– Vi hade lägenheterna ute till försäljning och Bessou var spekulant. Han betalade handpenningen på 700 000 och skulle betala resterande del, men rätt som det är hade han tagit över bolaget. Han tog över firma­teckningsrätten, hävdar Jimmy Hoppe. 

– När jag till slut öppnade posten upptäckte jag att mitt bolag var borta.

Tino Bessou har valt inte att kommentera detta.

Sedan han blev av med fastigheterna har Jimmy Hoppe inte återvänt till Ställdalen.

– Visst hade jag ett antal människor som verkligen hejade på, men väldigt många sa att ”det här kommer inte att fungera” och ”vänta bara”. Det är bara destruktiv energi, och jag tänker på uttrycket ”utan visioner förgås folket”. Jag skulle inte åka tillbaka dit om jag så fick betalt.

Finns det något hopp?

Den närliggande gruvan är sedan länge nedlagd, men i Ställdalen ångar pappersbruket på i det lummiga Bergslagen. Här bor 460 personer, och nästan var femte person i arbetsför ålder försörjer sig genom bidrag. Sedan 1960-talet har nästan varannan kommun­invånare lämnat Ljusnarsberg. Många av de som bor kvar i Ställdalen minns när de stora lägenhetshusen vid byns huvudgata byggdes i mitten av 50-talet. Då, under byns storhetstid, fanns det ett 60-tal verksamheter här.

Det är långt ifrån det Ställdalen som nu möter Annika Ringman, som nyligen flyttade tillbaka från grannorten Kopparberg.

– Det här blir ju ett tillhåll. Det ser ut som en riktig slum. Vi som bor här påverkas, men klagar man får man bara höra att det är privat och att de inte kan göra någonting. Turister kommer hit för att titta på eländet och man får skämmas ögonen ur sig, säger hon.

Christer Lindström försöker bemöta förfallet med humor.

– Jag vill vara stolt över mitt samhälle, men vad är det här att vara stolt över? Man orkar inte skrika för det finns ingen att skrika till. Man får ta det med en klackspark och tänka att det kunde varit värre – några fönster är åtminstone hela, säger han, innan han ropar in hunden Mickel som nosar runt under en skrotbil.

Annika Ringman har inte lika nära till skratt.

– Det var så fint när jag var liten. Nu skäms jag om folk hälsar på mig från Stockholm. Jag tycker att kommunen ska skämmas. Vi som bor här påverkas, men klagar man får man bara höra att det är privat och att de inte kan göra någonting.

Sightseeing i misären

Kort efter samtalet anländer kusinerna Johan och Leon, 15 och 20, som har bett familjen att ta vägen om Ställdalen. De är, mycket riktigt, här för att ”titta på eländet” som de sett på Youtube och känner på en av lägenhetsportarna. Den är öppen, och killarna rör sig storögt omkring i den övergivna trappuppgången. Varenda lägenhetsdörr står öppen. I ett skafferi ligger fyllda äggkartonger kvar och kylskåpet pryds av magneter.

– Det där var en lukt jag aldrig känt förut, säger Leon fascinerat när han öppnar kylskåpsdörren och möts av stanken från ett välfyllt, men inte välkylt, innehåll. 

Mjölken gick ut i december 2022. Lägenhetens skick gör det svårt att förstå att det bara var månader sedan Tino Bessous sista hyresgäster flyttade ut.

– Ibland när folk stannar till får jag höra att jag står och gräver i det gamla bankvalvet, eller ”där du sitter stod darttavlan i den gamla baren”, säger Elin Hector, som bjuder på fika på tomten mittemot de förfallna hyreshusen. Här stod allmännyttans centrumhus, som revs med statligt stöd i början av millenniet. Nu kontrasterar en färgglad oas med odlingslådor, konstplank och trädgårdsmöbler mot spökstaden på andra sidan gatan. Miljön skapades på initiativ av tre nyblivna Ställdalsbor, däribland Elin Hector. 2019 gick hennes flyttlass mot avfolkningsströmmen, till Ställdalen från Örebro. Året därpå anlades trädgården, som vid Elin Hectors ankomst bara var en gräsplätt med en igenvuxen boulebana. Där andra ser med sorg på det förgångna har hon sett möjligheter.

– Jag berörs av Bergslagen med skogen, sjöarna och de nedlagda gruvorna som gjort rivsår i naturen. Samtidigt känner jag av den sorg som finns här, smärtan av ”var tog allt vägen”. Det kommer aldrig bli som det har varit – men vi som bor här kan skapa någonting nytt.

VIDEO: Dagens ETC möter Ljusnarsbergs kommuns enda heltidspolitiker, Ewa-Leena Johansson (S)

Se Ewa-Leena Johansson (S) ta plats i -slummen där hon ger sin syn på situationen.

Kommunen: Ge oss bättre lagstiftning 

– Det här är ett exempel på en oseriös fastighetsägare, skulle jag vilja säga. Han satsade nog på att Migrationsverket skulle bli hans kund, men de hade redan börjat förändra verksamheten och centralisera den på ett annat sätt. I mina ögon så tror jag att man har totalt missbedömt vilken marknad man har gett sig in på. Vi är en av runt 150 kommuner i Sverige som inte har en fungerande bostadsmarknad, säger Ewa-Leena Johansson (S).

Hon är kommunstyrelsens ordförande och Ljusnarsbergs kommuns enda heltidspolitiker – ett jobb hon haft i 21 år. När hon anländer till Ställdalen centrum tar hon obekymrat plats framför kameran mellan skräp och skrotbilar. Många tycker att det är hennes jobb att styra upp situationen. Senast igår, när hon handlade mat, blev hon konfronterad kring sitt ansvar för Ställdalen centrum.

– Jag tycker att man missförstår vad en kommun är. Ska ett litet skattekollektiv betala för att en företagare missköter sig så totalt? Vi är en av Sveriges minsta kommuner och också en av de mest socioekonomiskt utsatta. Och så har vi en hög andel äldre och måste satsa på välfärden.

Medan kommuner är skyldiga att undvika förslumning genom att riva överflödigt fastighetsbestånd saknas lagstiftning som tvingar privata fastighetsägare att göra detsamma. Så här kan det alltså komma att se ut i Ställdalen i decennier, om far och son Bessou inte själva tar ett initiativ. 

– Det verkar inte som att han kommer att ta kostnaderna. Tyvärr är sådana här företag ofta ganska slipande och lagstiftningen är inte på vår sida. Det är gratis att överklaga. Man inkommer inte med svar. Man byter ägare när myndighetsapparaten har hållit på ett tag. Jag tror att vi skulle behöva spetsa till oss med mycket bättre lagstiftning som inte tillåter att man kan göra så här helt enkelt. 

Och när förhalningen nått vägs ände, vad kan hända då?

– Jag är såklart rädd och orolig för att det ändå kommer hamna på skattekollektivet till slut. Och även om vi skulle riva byggnaderna är vi tvungna att ersätta dem med någonting. Man får inte skapa en så tom bild mitt i centrum. Men det skulle förstöra ekonomin för oss i många år, säger Ewa-Leena Johansson. •