Eller med andra ord – hur enkelt är det att för en grupp signalera att ”vi hör er och vi har samma kontroversiella åsikter som ni” utan att samtidigt stöta sig med dem bland de egna anhängarna som skulle kunna reagera negativt på samma kontroversiella budskap?

Exakt detta har undersökts av forskare vid Göteborgs universitet.

I studien använde forskarna ett så kallat ”ordersättningstest” och därefter en enkätundersökning med helt andra deltagare för att undersöka om hundvisslingarna i det första materialet utan ”ordersättningar” gav ett ökat stöd i bredare väljargrupper.

– I ordersättningstestet fick deltagarna läsa meningar som innehöll uttryck med ett potentiellt dolt budskap och byta ut dessa ord på ett sätt så det centrala budskapet i meningen fanns kvar, säger Elina Lindgren, statsvetare och forskare inom politisk kommunikation och en av studiens medförfattare.

Ord som ”förortsgäng” ersattes av en del deltagare till ”invandrargäng”, grupper som ”berikade” vissa områden ersattes av ”förstörande”, ”återvandning” ersattes av ”deportation” och ”god ordning i migrationspolitiken” ersattes med ”begränsa invandringen till Sverige”.

Hot mot demokratin

Det man sedan upptäckte när 3 500 personer fick läsa igenom de fiktiva politiska uttalanden man hittat på, var att en hundvissla som ”förortsgäng” kunde öka stödet från en viss väljargrupp genom att signalera det dolda budskapet utan att skrämma bort dem som inte uppfattade samma budskap.

– Till exempel gav uttrycket ”förortsgäng” större stöd för en viss fiktiv kandidat än ”invandrargäng”, som är mer pang på. Vår slutsats är att hundvissling skulle kunna vara en effektiv strategi för kandidater som vill nå ut med kontroversiella budskap till särskilda väljargrupper utan att riskera att tappa stöd från andra väljargrupper, säger Elina Lindgren.

Hur vanlig metoden är i svensk politik och opinionsbildning vill hon inte svara på. Framför allt för att de ännu inte undersökt frågan. Men att hundvisslorna enligt henne är ett demokratiproblem råder det ingen tvekan om – vitsen med dem är ju att komma undan med vad man egentligen menar med ett uttalande.

– Det är en ganska basic förutsättning i en representativ demokrati att man ska kunna förstå och skilja på vad som sägs av våra politiska representanter utan att bli lurad. Vi har inte kollat på hur vanligt det är, men i värsta fall kan ju sådant här förstöra den demokratiska legitimiteten, säger Elina Lindgren.

Både höger och vänster

Mattias Beijmo, expert på digital kommunikation och desinformation, konstaterar att fenomenet ”hudvissling” härstammar ända från amerikanske presidenten Franklin D Roosevelts dagar, det vill säga på 1930- och 40-talet, men att det var Ronald Reagan som började använda metoden mer frekvent.

– Det exemplet som brukar användas när man diskuterar det här i forskningen är när Reagan kampanjade i den amerikanska södern och talade om delstaternas rättigheter att få bestämma själva. Det han syftade på var segregationslagstiftningen mellan svarta och vita. Precis som det var tänkt flög det över huvudet på den stora massan, men nådde såklart de viktiga väljargrupper som ville behålla raslagar.

Ett aktuellt exempel från Sverige menar Beijmo är att många av våra politiker – från höger till vänster – har valt att börja prata om migranter ”som kommer hit för att få ett bättre liv”, istället för att kalla dem för vad de är – flyktingar som flyr för sina liv och har rätt till att söka asyl.

– Hundvisslor är inte bara ett högerfenomen, utan används över hela det politiska spektrat.

Media måste ta ansvar

Att kräva av gemene man att försöka hålla koll på alla nya hundvisslor som dyker upp i det politiska samtalet tycker Elina Lindgren är att kräva lite mycket, men av våra medier måste vi däremot enligt henne kunna kräva ett visst ansvar.

– Journalister vidareförmedlar dagligen politiska uttalanden, och en del av dessa innehåller antagligen sådana här dolda budskap. Där tycker jag därför att det finns ett visst yrkesansvar att hålla koll på sociala medier där de här begreppen oftast uppstår, för att det är viktigt att läsarna uppmärksammas när det finns möjliga tvetydigheter.

Mattias Beijmo tar också upp problemen som uppstår i en digitaliserad demokrati.

– Sociala medier lyfter gärna upp de förenklade och missvisande termer och beskrivningar som engagerar. Det etablerar ett språk som mer än någonsin innehåller hundvisslor och inte ett gemensamt språk som alla delar och förstår, vilket förstås är ett problem för demokratin.

Det bästa motståndet mot hundvisslan är att avslöja dess dolda budskap och att kontra med det mer adekvata uttrycket för vad som åsyftas, menar Mattias Beijmo.

– Här har medierna en svår men extremt viktig uppgift.