Vi sågs på Göteborgs Central­station för åtta år sedan, ETC Göteborg och mens­aktivisten vars tampong­örhängen skrämt upp Nordstans ordinarie konsthantverkare. Josefin Persdotter hade hunnit starta ­Mensen – forum för menstruation, och jobbade flera dagar i veckan med att sprida budskapet om att menstruation inte ska behöva medföra lidande. 

– Mens är en väldigt normal företeelse och biologisk funktion. Det är en avgörande del av vårt reproduktiva system och en orsak till att vi finns över huvud taget, konstaterade hon.

Blev startskottet

Några månader senare arrangerade hon ”Period pieces”, konstutställningen som blev ett av startskotten för en omfattande menstrend i media och i konsten. Även vänligt inställd allmänhet kanske blev lite mätt, budskapet var ofta ganska enformigt. Liv Strömquist hade tidigare hållit ett sommarprat om mens och hennes menstruerande konst­åkare i Stockholms tunnelbana blev sinnebilden av menskonst. Trots sin gullighet blev de också bevis på att tecknade röda fläckar fortfarande provocerade. 

Samtidigt som menskonst ställs ut på Halmstad konsthall i detta nu så har ordet blivit vedertaget som utmanande feministisk konst, tillika en förolämpning i vissa politiska led.

– De tog det här begreppet och använde det för ”ful” feminism, eller andras feminism som inte var lika proper och korrekt som deras feminism som de försökte saluföra. Det blev ett förminskande ord. Och det var effektivt, för att det var så många som ändå tyckte att det var äckligt, säger Josefin Persdotter.

Enorm effekt 

Hon berättar att hon kämpade med utvecklingen. Hade rörelsen grävt sin egen grav? Hon valde att stanna upp och syna reaktionen. Hon ville veta vad man fick reda på om man djupdök i varför mensen ses som så äcklig.

– I min forskning belyser jag att det i mångas definition av det som smutsigt finns problematiska samhällsstrukturer som är väldigt viktiga att hantera. Även i det som vi tycker är banalt. Det är inte banalt, det är avgörande!

I stillheten efter explosionen, om än med med högervrålet ringande i öronen, har aktivismen fortsatt. Och den ger resultat. Josefin Persdotter räknar upp flera seriösa undersökningar och utbildningsprojekt, barnböckerna om Liv Livmoder och ett antal aktörer som riktar sig till ungas kunskaper. Ett viktigt resultat är att en global standardisering av mensskydd nu ska tas fram.

– Och för att inte tala om ­Clara Henry. En enorm effekt!

Behovet stannade inte vid att mensens existens måste normaliseras, det finns så mycket mer. Josefin Persdotter berättar om en mamma i 50-årsåldern som hon talat med.

– Jag tror att mamman förstod sin egen endometrios genom att hennes dotter var öppen om sin mens. När hon förstod att hennes dotter blödde så mycket som hon gjorde så blev det tydligare för henne att hon själv har haft ett problem. Jag får lite puls här för det är så jävla fint. Att det händer mycket i den yngre generationen får väldigt konkreta effekter för äldre generationer. 

Färdigställer avhandling

Hon exemplifierar med SVT:s ”Klimakteriet – det ska hända dig med” från 2018 som gick i repris i början av året. 

– De som gjorde den sa explicit att ”om det inte vore för mensaktivismen så hade vi inte sett det här som en möjlighet”. De sa liksom att de tar vid. Jag var sjukt stolt! 

Själv färdigställer hon en avhandling på temat mens som smuts. ”Smutsen” delas upp i två typer. Dels det tabu som finns kring den kroppsliga funktionen och hur den påverkar livmoderbäraren. Dels den materiella smutsen, som i vart man konkret ska göra av sin använda binda. 

– Sedan vill jag inte ta bort att det är smutsigt. Det är viktigt att fokusera på båda dessa smutsigheterna. Å ena sidan behövs attitydförändringar rörande kulturella tabun. Och å andra sidan behöver mens­smutsigheter faktiskt bli enklare att hantera. Låt det vara mindre jobbigt och äckligt att slänga en binda, säger hon. 

Mensvärk har avdramatiserats, men även intervjupersoner som är mensaktivister saknar ord för mycket och viss genans uppstår inför konkreta frågor om mensen i sig. Hon har sökt gränsen för var den sociala bekvämligheten upphör och försöker säga något om samhället genom att titta på det som ses som smutsigt. Fjällvandrare ­låter till exempel ofta en deltagare bära skräpet – men mensskräp förväntas man bära hem själv.

– Vad säger det om vårt jämställda samhälle?

Skildras i dokumentär

I december sände BBC en doku­mentär om hur mensaktivismen i Sverige lett till konstruktiva framgångar inom företag och bland andra Liv Strömquist intervjuades. Medverkade gjorde även Linnéa Håkansson från Sölvesborg, som 2019 hindrades att visa vissa av sina verk i en utställning hon redan erbjudits att medverka i. SD ingår i styret och mens ansågs för konfrontativt. Trots den mycket begränsade förekomsten har menskonst blivit ett begrepp i debatten.

– Jag tycker att de framstår som ganska löjliga när de tar upp det nu. Men samtidigt som de började använda detta som ett slagträ så gick ju aktivismen vidare. Och den aktivismen har varit mindre fokuserad på konst – vilket är givet för den var första steget för att träda in i det offentliga rummet. Sedan gick vi vidare, säger hon.

Har gett resultat

Hur man kan arbeta med att underlätta för menstruerande på arbetsplatser hör till den senare aktivismen. Och det vore oförskämt att skratta åt hur endo­metrios varit en folksjukdom i skymundan, men belackarna vill bara låta det handla om offentlig konst, säger Josefin Persdotter. 

– Det kanske hade varit strategiskt smartare att ta in mens som tema i det offentliga rummet på ett annat sätt än via konsten. Men samtidigt har svensk mensaktivism gett extremt mycket mer resultat än i angränsande länder och vi var före USA. Man kanske får köpa att det blir lite backlash till höger ett tag. Jag ser det som en petitess. De gör ju sitt vanliga misstag och säger att vissa människors erfarenheter är mindre viktiga än andras.