BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Förslagen lades fram i en motion i riksdagen redan i höstas, som då avslogs, men frågan väcktes till liv igen under ett seminarium på Almedalen förra veckan.

Johan Forssell, talesperson för Moderaterna i socialförsäkringsfrågor, anser att det finns en skillnad mellan de ”lättare psykiska diagnoserna” och de som varit vanligast tidigare, med dåliga ryggar, knän och brutna ben. Han menar att dagens system är för svartvitt.

– Antingen är man frisk eller så är man sjuk, men så ser det inte ut, säger han till Dagens Arena.

Även om man inte kan jobba med sina ordinarie arbetsuppgifter eller kanske inte ens arbeta kvar på sitt jobb så kan man, menar Forssell, göra någon form av arbete.

”Allvarliga tillstånd”

Förslaget från Moderaterna väcker hård kritik från flera håll.

– De här sjukdomarna är ganska allvarliga tillstånd. Moderaterna får det att låta som att det handlar om lättare saker, att man bara kan rycka sig i kragen och jobba. Det är personer som mår väldigt dåligt, säger Robert Sjunnebo, enhetschef på LO-TCO Rättsskydd.

Han menar att konsekvenserna skulle bli allvarliga om Moderaternas förslag blir verklighet.

– Folk kommer att åka ut väldigt snabbt i psykisk ohälsa. Som huvudregel kommer personer inte att få någon sjukpenning efter dag 90. Och då ställas utan försörjning.

Anna Liljerot är specialist i psykiatri i Stockholm. Hon reagerade också på beskrivningen av depression och utmattningssyndrom som ”lättare psykiska tillstånd”.

– De bedömer dem som lindrigare psykiatriska tillstånd, men exempelvis lindrig depression blir man redan nu generellt inte sjukskriven för. Hela grundpremissen är fel, säger hon.

Redan nuvarande regler, med 180-dagarsgränsen, är problematiska, menar Liljerot.

I Socialstyrelsens riktlinjer står att vid utmattningssyndrom med kvarstående kognitiva svårigheter kan tiden för heltidssjukskrivning vara upp till ett år eller mer.

– Det är relativt många med depression eller utmattningssyndrom som inte är helt på banan redan efter ett halvår. Väldigt många har kvarstående kognitiva problem med till exempel koncentrationssvårigheter, svårt att byta jobb och miljö, den sociala kontexten.

Resursslöseri

Att få indragen sjukpenning om man inte är beredd att byta till ett jobb som ses som mindre krävande är ett enormt resursslöseri, menar både Liljerot och Sjunnebo.

– Det finns säkert personer som skulle kunna vara kapabla att ta ett enklare arbete. Men även då blir det en samhällsekonomisk förlust. Det som oftast är bäst för individen är att jobba sig tillbaks till ett tryggt sammanhang, där man kan arbetsuppgifterna och den sociala strukturen. Jag kan inte se vinsten varken för individen eller samhällsekonomiskt. Man slösar bort dyra utbildningsår, säger Anna Liljerot.

En stor del av dem som drabbas av depression och utbrändhet arbetar i akademikeryrken som läkare, lärare eller socionomer.

– Arbetare drabbas också, men snarare som en följd av en fysisk ohälsa då. Men tjänstemän drabbas initialt av depression och utmattning. Och då innebär det att man blir av med sin sjukpenning. Personer som utför arbeten som kräver kognitiv förmåga, de kommer bli av med sin sjukpenning, om de inte tar ett enklare arbete. Folk som har investerat mycket i sin utbildning. Jag har väldigt svårt att se vad samhällsnyttan är i detta, säger Robert Sjunnebo.

Anna Liljerot, som sjukskriver människor i sitt yrke som psykiatriker, menar att det är svårt att bedöma hur kognitivt belastande olika arbeten är.

– Jag har inte koll på hur belastande det är att jobba i kassan på ICA. Det är väldigt svåra bedömningar att göra. Det handlar också om att lära sig en ny arbetsplats, med nya arbetsuppgifter och nya sociala kontexter. Och när folk inom bristyrken som läkare och lärare som kanske skulle kunna jobba halvtid under rehabiliteringsperioden försvinner till att packa varor på ICA blir det kännbart för hela samhället, säger hon.

Vill pressa ner kostnaderna

Moderaterna menar att kostnaderna för sjukförsäkringarna måste gå ner. De totala samhällskostnaderna för sjukpenning och rehabilitering uppgick till 32 miljarder kronor 2014 och beräknas ligga runt 39 miljarder kronor i år. Men Robert Sjunnebo tror inte att det här är rätt väg att gå.

– Det är väl en kostnadsfråga. De har närmast en fixering vid att få ut folk så snabbt som möjligt ur sjukförsäkring, men man har ingen idé om vad som ska hända med de här människorna sedan. Tycker de verkligen att en akutläkare som blir utbränd ska förväntas söka något annat, enklare, jobb? Vad ska vi vinna på det? Det är ett förslag som inte känns så genomtänkt. Det är en oförmåga att ta individuella hänsyn. Många lever i tron att sjukpenningssystemet är jättegeneröst, men så fungerar det inte, säger han.

Dagens ETC har sökt Johan Forssell, M, för en kommentar.