Idag är det tystare kring frågan – och inget riksdagsparti driver på för ett svenskt utträde ur EU-samarbetet. Så vad hände med det svenska EU-motståndet? Vart tog det vägen? Visade sig EU-medlemskapet inte vara så farligt som motståndarsidan befarade, eller tigs frågan ihjäl av de etablerade medierna? Dagens ETC har pratat med några av nej-sidans starkast lysande röster inför folkomröstningen, om hur de ser på EU-frågan idag.
Kampanjade i exil
En av dem som hördes och syntes mest i debatten inför folkomröstningen var EG-motståndaren Marita Ulvskog (S), som av partiledningen tvingades till att ta en time out från regeringskansliet, då hon i stället kampanjade i exil, som chefredaktör och ledarskribent för Dala-Demokraten. I en TV-sänd debatt argumenterade Ulvskog för att Sverige genom ett medlemsskap skulle ”sälja självbestämmanderätten för en gnutta medbestämmanderätt”.
Sedan 2009 är hon Europaparlamentariker, men hon står än i dag fast vid den huvudsakliga kritiken:.
– Mitt motstånd riktade sig främst mot den gemensamma valutan och den monetära unionen, EMU. I den första folkomröstningen 1994 gjorde man nämligen ingen skillnad på att vara med i EU och EMU. Jag befarade att Sveriges intåg i EMU skulle innebära att vi fick litet utrymme för vår relativt generösa välfärdspolitik, vilken vi finansierar genom ett ganska högt skatteuttag. I det avseendet hyser jag precis samma uppfattning idag.
Men alla avseenden i övrigt är Marita Ulvskog för ett medlemsskap i EU.
– Frånsett finansiellt samarbete, vilket skulle överlåta för mycket makt åt Bryssel i hur vi ska organisera vår samhällsmodell, är jag för EU.
Eva-Britt Svensson (V) var ordförande i Folkrörelsen Nej till EG/EU 1992–2001 och satt som ledamot i Europaparlamentet 2004–2011. Hennes huvudsakliga invändning mot EG inför folkomröstningen -94, var demokratiaspekten. På den punkten har hon inte förflyttat sig en millimeter efter alla sina år i Bryssel, snarare tvärtom, framhåller hon.
– Demokratin, eller snarare bristen på densamma, är den bärande punkten i mitt EU-motstånd. För mig ska en grundlag slå fast hur ett land ska styras, men EU:s grundlagar slår fast vilken politik som ska föras, med ekonomin i centrum. För mig är det oerhört problematiskt ur ett demokratiperspektiv.
En annan demokratifråga är på vilket sätt EU faktiskt styrs, menar Eva-Britt Svensson.
– För mig är de förtroendevalda folkets representanter i en demokrati. Men i EU är det ju inte parlamentarikerna, utan kommissionärerna som lägger fram de politiska förslagen, och de är inte folkvalda.
Dessutom råder en allvarlig brist på insyn i EU-maskineriet, poängterar hon.
– I Sveriges riksdag, där kan medborgarna ta del av hur deras folkvalda kandidater röstar i olika frågor, och följaktligen avsätta dem i nästa val, om de inte är nöjda. Men den insynen finns ju inte alls i Europaparlamentet.
”Gav makt åt EU:s byråkrater”
Birgitta Hambraeus var centerpartistisk riksdagspolitiker och EG-motståndare under tiden för den svenska folkomröstningen, 1994.
– För mig var det en gåta varför vi skulle gå med i EG. Genom olika frihandelsavtal hade vi redan allt det inflytande vi behövde i EG. Ett medlemsskap innebar bara att en grupp byråkrater gavs allt för mycket makt över de politiska besluten. Så tyckte jag då, och så tycker jag än idag.
Carl Schlyter, ordförande för Partiet Vändpunkt, har sedan folkomröstningen 1994 varit EU-motståndare, Europaparlamentariker samt ordförande för riksdagens EU-nämnd (då som miljöpartist). Hans huvudskäl mot EU har alltid varit centralstyrningen och detaljstyrningen av medlemsländerna, framhåller han.
– Central- samt detaljstyrningen som EU ägnar sig åt gör att folket förlorar känslan av att de kan påverka samhället. Om lobbyisterna får en för stark roll i politiken, får företagen för mycket makt för att det ska vara bra för demokratin. Jag var rädd för att EU skulle militariseras och för att det offentliga skulle försvagas. Idag kan jag säga att jag fick rätt på alla punkter.
