Anfall

Det här är en av de spelare som skulle kunna bli en viktig del i landslaget längre fram.

Personligen gillar jag gamla goa spelare. Som jag har koll på, och är ganska dålig på att ta till mig nya namn. Men Fridolina Rolfö har en bakgrund från Fjärås IF och den lilla klubbfotbollen i den lilla kommunen Kungsbacka. Som även jag råkar vara från.

Och visst känns det lite extra när man ser någon från sin hemort resa till Rio och ta silver.

Fridolina Rolfö spelade från start i de första matcherna under OS förra sommaren, sedan blev hon skadad. Hon har fyllt 23 år, har 21 landskamper med A-laget bakom sig och har, efter sitt SM-guld med Linköping förra året, blivit proffs i Tyskland. Typ lika gammal som Lotta Schelin var när hon gick till franska ligan. Men för att kunna bli kvar i anfallet måste det finnas en otrolig mål-potential. Det är därför Schelin varit kvar där länge, och andra fallit bort.

Det vore ju ändå häftigt om Rolfö hade det som krävs.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Lotta Schelin

Anfall

l Ingen får mig att känna så mycket som Lotta Schelin. Hennes mål ger mig rysningar för att de är så snygga och svävar i en klass över alla andras.

Det är inga lyckoträffar. Målen är ren precision. När de inte kommer är det lätt att känna sig så otroligt besviken.

En känsla som ofta späs på när kommentatorerna på tv kan ägna en hel match åt att beklaga sig över hur lite Lotta Schelin syns eller presterar. Det säger en hel del om hur viktig och storartad en spelare är, när deras frånvaro tar ett så stort utrymme.

Hon har länge varit den bästa spelaren i landslaget och under åtta års tid vunnit både Champions League och franska ligan för klubblaget Lyon.

Sedan finns det ju något med Schelins uttalade passion för feministiska frågor, starka aversion mot Sverigedemokraterna och en slags värme och respekt för alla hon möter. Även när journalister får syrliga svar på kritiska frågor. Att bli avhyvlad av Schelin i pressrummet kan ändå kännas som en heder.

Kosovare Asllani

Mittfält

Kosovare Asllani är mer än fotboll. Hon är en idol.

Asllani är inte som alla andra i landslaget. Hon är blyg. Mumlar rätt mycket när hon pratar med journalister. Det är inte uppmärksamheten hon vill åt, utan fotbollen.

Det är också det som gör henne så otroligt häftig. Man måste inte vara ballast, höras mest eller ha flest kompisar för att bli poppis. Det räcker att vara ruggigt bra på någonting.

När Asllani går in på plan exploderar hon och jag älskar det.

Jag vill inte se fler priviligierade personer bli sportstjärnor. Jag vill ha den där hjälten som slet och blev stjärna trots allt. Inte tack vare allt. Det finns många spelare jag vill se lyckas, men Asllani är nog den jag allra mest vill se göra de avgörande målen i rätt stund. Hon har kämpat länge och det är dags att få tillbaka.

Olivia Schough

Mittfält

Olivia Schough är en av mina absoluta favoriter i landslaget. Hon har fått klubblaget i Eskilstuna att dansa i omklädningsrummet efter matchena och skapat en viral trend där fler och fler fotbollslag lägger ut dansbilder på sig själva.

Hon är gladast på blåa mattan inför Fotbollsgalan och verkar genuint trivas med att synas och vara en stjärna. För många idrottare verkar det vara tvärtom.

Schough är som gjord för att vara framför kameran, och just därför skulle det vara så fint om hon lyckades få in det där målet med exakt rätt tajming. En boll i ena hörnet i 89:e minuten där målet fäller avgörandet och gärna i en stor avgörande match. Det är hon som skulle njuta av att stå i pressrummet sedan och det är hon som skulle kunna göra något av det.

Vill vi ha en stjärna som snackar så är det Schough.

Hon skulle kunna mata media och publiken med det vi vill ha, och låta andra spelare fokusera ifred. Ett lag har flera stjärnor, inte bara en, även om det kan vara svårt att med patriarkala glasögon se att det finns plats för fler än en.

Caroline Seger

Mittfält

Caroline Seger var en av de spelare som inför EM för fyra år sedan bestämde sig för att komma ut som lesbisk. I landslaget har det funnits en tradition där spelare har levt öppet med sin partner gentemot vänner, familj och även journalister, men dragit en tydlig gräns för vad som ska vara offentligt.

Det är svårt att beskriva för en person som aldrig upplevt homofobi hur otroligt häftig känsla det kan vara att se en så otroligt begåvad och folkkär person som Caroline Seger komma ut.

Hon kom ut före EM, och det skulle sedan bli en massiv folkfest och leda till ökad populariteten för kvinnor som spelar fotboll. Alltså inte tvärtom som många fortfarande tror, eller befarar – att öppna spelare skulle vara dåligt för fotbollen eller att man som lesbisk måste hålla käften för att bli framgångsrik.

Hon charmade hela journalistkåren och svenska folket med sin  humor och värme och intelligens. Och nu ska hon charma oss igen. Förhoppningsvis som skadefri på plan och i startelvan.

Hanna Folkesson

Mittfält

Egentligen är Lisa Dahlqvist en solklar startplatsspelare på mittfältet. Hennes rutin och hennes hjältedåd från senaste stora mästerskapet OS gör henne till en del av fundamentet i nuvarande landslaget. Hennes kyla när hon två gånger i rad, trotsade nerver och avgjorde straffdrama efter straffdrama, finns inte i någon annan spelare. Det var därför hon fick den roll hon fick.

Men jag vill ändå se Hanna Folkesson i startelvan och inte Dahlqvist.

Hon var på g inför VM 2015 när hon blev skadad i en träningsmatch mot Danmark på Tele2 Arena i Stockholm. Det tog över ett år innan hon var tillbaka, och då i en match mot Iran.

Hon har ännu inte spelat något större mästerskap och det skulle kunna tala för att hon kanske inte får en startplats. Men hon är så fruktansvärt bra, och jag vill se en ordentlig comeback för att sagan ska få ett lyckligt slut.

Från skada till succé. Så vill jag att rubrikerna ska lyda i sommar när Folkesson kliver fram på plan.

Emma Berglund

Försvar

Emma Berglund verkar vara Sembrandts raka motsats. Om Sembrandt trivs med att vara Fischers högra hand, och då och då gå upp och göra mål, så verkar Berglund ha ett tydligt sikte på att bli nummer ett.

Det är hon som ska ta över efter Fischer som den som styr backlinjen. En ganska svår uppgift. Fischer är både en strategisk ledare och en stenhård kropp man inte gärna stöter ihop med om man inte vill ha seriösa skadeproblem. Men det är också något som är charmigt med en utmanare. Det är ett risktagande som kan locka mig samtidigt som det provocerar.

Jag är ju ett stort fan av Nilla Fischer och tycker att alla ska ha tillbörlig respekt för hennes position, men samtidigt så älskar jag den där enormt hårda pressen som ett landslag innebär. Det finns inga chanser att fucka upp. Det står tusen på tur. Prestera på topp annars ryker du. Inga halvmesyrer skapar medaljregn. Så att Berglund utmanar har jag någonstans tyckt varit spännande.

Hur klarar gruppen det? Någon som kommer in, ifrågasätter och kräver sin plats?

Strålande bra, verkar det som.

Magdalena Eriksson

Försvar

l Magdalena Eriksson är 23 år gammal. Hon har en silvermedalj från de Olympiska Spelen och ett SM-guld med Linköping FC och hon tillhör en ny generation fotbollsspelare som inte verkar behöva komma ut.

Hennes sociala medie-konton fylls av bilder från lyfta troféer och bilder på närkamper men också en puss och en tjej och texten ”Mitt allt” eller ”Lyckan är att få vara med dig”.

Här gör hon helt rätt. Fotbollens roll är att ta sin uppgift som normskapande på allvar. Man måste inte vara perfekt. Men ens val av beteende är mer än ett personligt beslut. Det är också ett sätt att visa andra hur man kan vara. Och något för unga personer att se upp till.

Hon får det att verka enkelt.

Satsa på fotbollen och på kärleken. Fotbollen skulle gott kunna vara mer skrytig med att den faktiskt erbjuder både karriär och möjlighet att älska vem man vill. Det skulle vara fint att se fler arbetsplatser ta efter. Tv. Film. Teater. Till exempel.

Fotbollen lyckas se bortom normer och premiera prestation. Något som får min mallighet att gå i taket när det snackas normer och sport.

Nilla Fischer

Försvar

l Om Sembrandt är någon som har nöjt sig med att ta ett kliv tillbaka från frontlinjen, är Nilla Fischer en person och spelare som manglat på länge och troget med att vara på den position Sembrandt har i dag. En viktig spelare för laget, men inte alltid självklar i startelvan, och alltid en pusselbit till Caroline Seger.

För fyra år sedan gjorde Sundhage henne till en central back, och det var då det lyfte för Fischer.

Hon lämnade Linköping för tyska Wolfsburg och är en av de stora stjärnorna i landslaget i dag. Men fortfarande med samma ödmjukhet och lugn som en lagspelare. Det är hennes stora charm.

Det verkar inte spela någon roll hur många som drar i henne eller beundrar henne. Hon kommer alltid vara en vanlig person som älskar fotboll och som inte gör stjärnlivet till sin identitet. Det hon har gjort i stället tycker jag är mycket häftigare.

Hon har tagit ett större ansvar genom att uttala sig om orättvisor inom fotbollen och vara före sina kollegor med att uttala sig i viktiga frågor, som till exempel om jämställd sponsring. Det gjorde hon för tre år sedan och det var radikalt.

I dag kan vi läsa en intervju med Asllani där hon pratar om marknaden och jämställdhet. Det hade aldrig hänt om det inte vore för Nilla Fischer.

Linda Sembrandt

Försvar

Vad skulle vi göra utan Linda Sembrandt?

Sist jag såg henne var på landslagets uppladdningsläger inför EM i Göteborg. Jag var på deras hotell för att intervjua Pia Sundhage och på väg ut till lobbyn springer jag rakt in i en person med mörkblå träningskläder. Det var Linda Sembrandt. Klumpiga mig. Jag skämdes, men överlevde.

Springa rakt in i Schelin däremot hade gjort mig så högstadietröd och knäsvag att jag velat sjunka genom golvet. Den där känslan som jag inbillar mig att manliga journalister känner när de får en glimt av Zlatan.

Men nu var det inte Schelin utan det var Sembrandt, och det är min poäng egentligen. Sembrandt måste finnas i startelvan, men känns mer som en vanlig människa än en superstar.

Det måste få finnas personer som vill bli stjärnor, och det måste finnas de som är fine med att inte vara det. Annars skulle det bli en helt odräglig stämning med missnöjda spelare som tycker de borde få spela mer och synas mer.

Någon måste också kunna vara glad och nöjd och härda i. Det gör Sembrandt.

Hedvig Lindahl

Målvakt

Det kommer bli svårt att ersätta Hedvig Lindahl.

Hon har fått vara måltavla för mycket av hatet mot kvinnor som satsar på fotboll på en proffsnivå. Hon har använts som en symbol för det man anser vara kvinnors underlägsenhet på plan.

Hennes misstag på plan har fått större symbolik än bara en dålig dag på jobbet. De har setts som bevis för att kvinnor inte kan spela fotboll.

Hon har tagit emot hat, och hon har aldrig riktigt tagit del av den popularitet som väckts för andra stjärnor i laget. Fram till förra sommaren, när hon i två straffläggningar under OS så tydligt avgjorde lagets möjlighet att vara kvar i turneringen. Hon gjorde sig större och när amerikanska landslagets karismatiske målvakt Hope Solo bytte handskar efter ännu en Lindahl-räddning, då visste man att det var Lindahl som var på toppen.

Hon hade slagit Solo, men också hela kören av röster som velat håna henne och med det alla kvinnors prestationer.

Heja Lindahl. Stanna så länge du bara kan.