Therese Stenklyft står på scenen på treårsdagen för ockupationen av Sollefteå sjukhus och berättar om de dramatiska veckorna efter att hennes dotter föddes. Hon sväljer och rättar till pappren. Det värsta hon vet är att prata inför folk.

– Jag gör det här för min dotter, för mina framtida barn och för Ådalens framtida barn och föräldrar, säger hon.

Det blev akut när Therese Stenklyfts dotter föddes. För tre år sedan stängde förlossningen i Sollefteå och födande och nyförlösta kvinnor hänvisas istället de dryga elva milen till Sundsvall. Therese fick ringa flera gånger innan de tog emot henne. Väl på plats blev förlossningen dramatisk. Barnet fick tas ut med sugklocka eftersom hjärtat bara slog fem slag i minuten. Efter att dottern fötts blev Therese sjuk, väldigt sjuk, i livmodersinfektion. Och det är efter fem dygn på sjukhuset, när Therese har haft 40 graders feber, inte kunnat röra sig och riskerat blodförgiftning, som hon får frågan:

– Hur fort kan ni ta er härifrån. Någon annan behöver rummet.

– Häromveckan slog vi rekord. Då hade vi 14 patienter i korridoren, säger Andreas Filipsson, sjuksköterska på kardiologen på Sundsvalls sjukhus.

Rekorden i överbeläggningar har slagits om och om igen de senaste åren.

Sjukhuset har dubbelt så många överbeläggningar som landets sjukhus i genomsnitt. Under januari har situationen varit katastrofal.

– Det blir väldigt svårjobbat när det blir en slalombana mellan patienterna i korridoren, säger Andreas Filipsson.

Det finns inga marginaler. Personalen får jobba dubbla pass för att täcka upp om någon blir sjuk. Och läkarna måste skriva ut patienter snabbare än vad de egentligen skulle vilja.

– Vi får skjuta på undersökningar som vi känner att vi egentligen helst hade gjort som en sista kontroll innan vi skickar hem patienter. Istället får patienterna komma in på kontroll efter att de redan har gått hem, just för att det är sånt högt tryck på platserna, säger Andreas Filipsson.

Ändå ska antalet vårdplatser bli ännu förre.

I tre år har ockupanterna funnits dygnet runt i entrén till Sollefteå sjukhus. För att få politikerna att öppna förlossningen, göra sjukhuset till ett akutsjukhus igen och öka tillgängligheten för alla i Ådalen. Men efter 1 020 dagars protester verkar målet längre bort än någonsin. Region Västernorrland måste spara. 600 miljoner på tre år. Och pengarna ska sparas bland annat genom att ta bort vårdplatser. Förslaget är att 30 vårdplatser ska bort. Och var femte plats på sjukhuset i Sollefteå. 13 i Sundsvall.

– Vården avvecklas istället för utvecklas, säger Nils-Gunnar Molin, ordförande i aktionsgruppen Sollefteå framtidens akutsjukhus.

90-talskrisen

Vårdplatser har förvunnit i hela Sverige sedan 90-talet. Då kom krisen. Arbetslöshet. Sjunkande skatteintäkter. Och stora nedskärningar i sjukvården för att rädda statsfinanserna. På tio år lades var tredje akutsjukhus ned, personalen minskade med en fjärdedel och antalet vårdplatser sjönk till hälften. Vid slutet av 90-talet hade Sverige det lägsta antalet vårdplatser per invånare jämte Finland och Storbritannien. Och sedan dess har siffran fortsatt att sjunka.

Välfärdsskuld. Det är vad Sandro Scocco, chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé kallar det som har hänt. Att välfärden inte har kommit tillbaka till nivåerna före 90-talskrisen.

– Den återhämtning man hade behövt göra gick i praktiken ­istället till skattesänkningar, säger Sandro Scocco.

I ett antal rapporter har han tittat på vad som har hänt med välfärden efter krisen. Det första som kommunerna och regionerna sparade in på var investeringar. Sedan skar de ner på personalen. När ekonomin vände uppåt igen var behoven av investeringar så stora att man inte ökade personalstyrkan. Istället fick personalbudgeten gå till att renovera operationssalar och bygga daghem och skolor.

– Vi har sänkt skatten med ungefär 250 miljarder. Och hade man inte sänkt skatten hade man haft möjlighet att återställa vård och omsorg till den nivå den var 1990, säger Sandro Scocco.

Omkring hälften av de jobb som försvann i välfärden under 90-talet har inte kommit tillbaka. Och utan personal går det inte att ha vårdplatser öppna.

De äldre ska ut

– Den gamla långvården var riktigt dålig vård.

Det säger Göran Stiernstedt, läkare som har lett stora statliga utredningar om både ett effektivare resursutnyttjande i hälso- och sjukvården och hur vården ska bli mer jämlik och tillgänglig. Han säger att flera av de förändringar som genomfördes under 90-talet var nödvändiga. Framför allt att vården av äldre flyttade ut från sjukhusen.

– Vi som var med då vet att långvårdsavdelningarna, där äldre multisjuka människor kunde ligga i månader i stora salar på sjukhuset, inte var bra. Sådan vård ska bedrivas i hemmet och på boenden som är inriktade på rehabilitering. Inte på ett akutsjukhus, säger han.

Det han pratar om är den så kallade ädelreformen. Långvården försvann. Kommunerna tog över ansvaret för vården av äldre och funktionshindrade från landstingen. Och då minskade förstås behovet av vårdplatser på sjukhusen. Och Göran Stiernstedt menar att vi inte får stirra oss blinda på just vårdplatser på sjukhusen när vi pratar om vårdens tillgänglighet.

– Det kan också handla om sängar i andra vårdformer. Som i Västerbotten och Östhammar där det har skapats platser i primär­vården, ofta i samarbete med kommunerna, säger han.

Men sådana platser har ännu inte skapats i någon stor utsträckning. Och trots att den medicinska utvecklingen har gjort att vi kan bedriva vård som inte kräver sängplatser på sjukhusen, som dagkirurgi där den som har opererats aldrig behöver ligga på sjukhus, håller Göran Stiernstedt med om att det nog finns för få vårdplatser idag. I en internationell jämförelse är inte svensken nöjd med hur systemet fungerar. Bara 20–30 procent tycker att vården fungerar bra. Och det stora problemet är tillgängligheten. Och bristen på tillgänglighet har drivit fram en marknad för nätläkare som har kostat regionerna mycket pengar utan att det har hjälpt dem som har störst behov.

– Det är fel sorts tillgänglighet. De tjänst­erna används framför allt av unga, friska människor i storstäderna. Det är inte vård ­efter behov. Tillgänglighet ska man komma ihåg är en jämlikhetsfråga. De som är starka i samhället de tar sig fram i alla system. Det är de svaga som behöver en enkel och bra tillgänglighet, säger Göran Stiernstedt.

Sjuksköterskebristen

Nätläkarbolagen slukar inte bara regionernas pengar. De tar också personal från den offentliga vården. Precis som bemanningsföretagen. Personal som det redan är brist på. Framför allt saknas det sjuksköterskor.

– Vi har ingen vårdplatsbrist. Vi har brist på sjuksköterskor för att hålla dem öppna, säger Ann Johansson, Vårdförbundets vice ordförande.

Och att det är en brist beror mer på att sjuksköterskorna väljer att inte arbeta som fast anställda på sjukhusen än på att det finns för få utbildade sjuksköterskor.

– Det handlar om arbetsvillkoren. Takten har ökat otroligt. Du måste jobba på topp hela tiden, du har mindre av lugna perioder och det orkar ingen med i längden, säger Ann Johansson.

Förra året genomförde Vårdförbundet en enkät bland sina medlemmar. Nästan hälften, 45 procent, svarar att de har funderat på att byta yrke och lämna vården. Många har redan lämnat sina fasta anställningar och gått till bemanningsföretag där de får större kontroll över sina villkor och högre lön. Det har lett till att regionernas kostnader för hyrpersonal har ökat för varje år. Och det är dyrt. Det blir alltså färre sjuksköterskor för samma peng.

– Det är klart att det inte är bra när för mycket fast personal ersätts med bemanningspersonal. Regionerna måste fundera på hur de blir attraktiva arbets­givare. Hur du har en arbetsmiljö som du orkar med, scheman som du orkar med och en lön som är godtagbar och som utvecklas under arbets­livet, säger Ann Johansson.

Äldreexplosionen

Från och med i år börjar den stora kullen 40-talister att bli över 80 år. De gamla ska ju inte vara på sjukhus, det var ju därför alla långvårdsplatserna försvann. Men de hamnar där ändå, när det inte finns några alternativ.

– Ska de inte vara på sjukhus måste det finnas något annat att komma till. Och då handlar det om det som det kanske är ännu större brist på än vårdplatser, nämligen boenden för äldre i kommunerna, säger Mats Thorslund.

Han är pensionerad professor i socialgerontologi och har ägnat sin forskning åt äldres villkor. Nästan var tredje plats på vård- och omsorgboendena för äldre har försvunnit sedan millennieskiftet. Samtidigt som de äldre bara blir fler. Det betyder att det nästan bara är de som är riktigt sjuka, och ofta också dementa, som får en plats. De andra får bo kvar hemma. Det handlar om pengar förstås, säger Mats Thorslund. Särskilda boenden är dyrare än hemtjänst. Men det handlar också om att de som tar besluten inte har förstått, eller har misstolkat, forskningen.

– Vi blir äldre men det betyder inte att vi dör snabbare när vi väl blir sjuka. Förr eller senare blir de flesta sjuka och skröpliga och tiden då vi är sjuka och har stora behov av vård verkar inte ha kortats. När vi nu får allt fler över 80 år kommer vi att få en stor grupp människor som kommer att behöva vård och omsorg. Och det har vi inte planerat för, säger han.

När de äldre blir sjuka och när de inte bor på ett boende med sjukvårdspersonal, när primär­vården inte fungerar, då åker de in till akuten.

– Och är det då något med hjärtat eller magen och läkarna på akuten rimligtvis inte kan skicka hem dem utan uppsikt, då läggs de in, även om vi säger att de gamla och multisjuka inte ska vara på sjukhus.  Och då blir det fullt i korridorerna om det inte finns platser tillräckligt, säger Mats Thorslund.

Mer skatt eller mer jobb

Läkare och sjuksköterskor producerar allt mindre välfärd för pengarna. Det hävdade Stefan Fölster, tidigare chefsekonom på Svenskt näringsliv, i en debatt­artikel i Aftonbladet häromveckan. Han menar att välfärden har byggts ut kraftigt men att vi inte får lika mycket vård för pengarna. Svenskt näringsliv har hävdat detta länge: välfärden har aldrig haft så mycket resurser, enligt organisationen.

Men varför måste då 17 av 21 regioner spara pengar i år, precis som Region Västernorrland? Själva säger de att det beror på att skatteintäkterna sjunker samtidigt som behoven ökar.

Om sjuksköterskorna ska få bättre villkor och högre lön för att vilja fortsätta att arbeta i den offentliga vården, så att vårdplatserna kan hållas öppna och tillgängligheten öka, varifrån ska de pengarna i så fall tas?

När Dagens ETC och ekonomen Sten Ljunggren räknar på hur regionernas kostnader för hälso- och sjukvård har utvecklats de tio senaste åren och tar hänsyn till hur befolkningen har utvecklats, hur lönerna och priset på varor och tjänster har förändrats så ser vi att sjukvården får kosta allt mindre per invånare. Och tittar vi på kostnaderna i förhållande till dem som har störst behov, de äldre, så blir kurvan ännu brantare.

Sandro Scocco har också räknat. För honom är det tydligt. Bara för att upprätthålla den nivå vi har i välfärden idag, alltså behålla det antal vårdplatser vi har idag, så behöver skatten höjas med 90 miljarder till 2040. Ska vi tillbaka till nivån före 90-talskrisen behövs det 50 miljarder till. Höjer vi inte skatten kommer det att saknas ytterligare 135 000 medarbetare i välfärden 2040.

– Det är ett vägval och politiken måste våga vara ärliga med vilken väg man vill gå, säger han.

Therese Stenklyfts dotter plaskar i badet i bakgrunden när vi pratar i telefonen. Hon överlevde den tuffa starten.

– Hon föddes klockan åtta på morgonen. Den tid som de sa att jag skulle ringa igen när jag ringde på natten och bad om att få komma in. Om vi inte hade stått på oss och åkt ändå hade hon inte levt. Då hade vi inte hunnit in, säger Therese.

Nu delar hon den här berättelsen. Och det som hände Therese själv när hon blev sjuk efter förlossningen. För att kanske kunna förändra.

– Jag brukar tänka på vad som hade hänt om jag inte hade varit tillräckligt frisk för att lämna sjukhussängen när de behövde den. Hade någon annan blivit utan vård då, säger hon.