Några av de tänkbara efterträdarna har dock varit tydliga med att de inte kandiderar. En av dem är riksdagsledamoten Ali Esbati, som till Expressen säger att det är dags för en kvinna att ta över.

Även Hans Linde, numera förbundsordförande för RFSU, är tydlig när Dagens ETC pratar med honom:

– Svaret är enkelt. Det är ett nej från mig såklart. Jag är inte aktuell.

– Jag har ju idag inga uppdrag för Vänsterpartiet och känner inte heller att jag har den insynen eller att jag har den rollen att jag kommentera vem som ska ta över.

Clara Lindblom, mest känd från lokalpolitiken i Stockholm, har också meddelat att hon avstår och EU-parlamentarikern Malin Björk säger också bestämt nej:

– Det är klart att jag funderat på saken. Det är lockande, särskilt när vi har en viktig roll att spela i svensk politik. Men jag har landat i att jag inte kandiderar. Jag behövs här i Europa där jag tycker att vi är den vassaste gröna och feministiska rösten. Och sen är det också av personliga skäl som jag inte ställer upp, säger den senare av dem.

Partiets ledare i Göteborg, Daniel Bernmar, tycker att det är dags för en kvinna.

– Vi är ett feministiskt parti. Efter två manliga är det dags igen. Vi har gott om kvinnor i partiet som har erfarenhet och kunskap. Det är min starka förhoppning att det blir så, säger den sistnämnde till Dagens Nyheter.

”För tidigt att diskutera”

Men flera glider på svaren och avvaktar med att ge besked.

– Jag kommer ge besked om det så småningom, men inte nu, svarar Rossana Dinamarca till Dagens ETC.

Riksdagsledamoten och vice partiordföranden Nooshi Dadgostar, som länge kallats partiets ”stjärnskott”, vill också vänta med att besvara frågan.

– Jag tycker det är för tidigt att diskutera efterträdare just nu. Det är viktigt att vi fortsätter sätta press på regeringen så som vi gjorde med arbetsförmedlingen.

Delat i topp?

Frågan om delat partiledarskap har tagits upp som alternativ i flera debatter om efterträdaren de senaste dagarna, men bedöms av andra personer som är insatta i Vänsterpartiets organisation som död. Vid förra partiledarbytet var idén uppe på dagordningen, men röstades då ner med en klar majoritet.

Jens Holm, riksdagsledamot med grön profil och tidigare EU-parlamentariker, är inte beredd att offentligt ta ställning till om han vill ta över Jonas Sjöstedts upphängda mantel, men säger inte nej.

– Jag funderar, är hans korta svar.

Han lägger också till att det vore bra med ett delat ledarskap, för att ”bättre kunna hantera den press som partiledare idag lever i”, vilket skulle kunna tyda på att han är intresserad av en av de två posterna. Han säger också att det är viktigt att de gröna frågorna fortsätter att representeras på den absoluta partitoppen.

– Jag tycker det är viktigt att vi får en partiledare som i allt väsentligt kan föra vidare det som Jonas Sjöstedt påbörjat, att vi fortsätter vara ett lika grönt som rött parti, att vi fortsätter växa och vara ett relevant parti som är lika hårda mot regeringen som vi alltid varit högerut, säger till exempel Jens Holm.

Riksdagskollegan Linda Snecker säger även hon att det är för tidigt att svara på frågor om intresse för partiledarposten, men kan redan nu avfärda tanken på ett delat ledarskap.

– Det är en fråga som var aktuell för åtta år sedan, men inte längre. Idag är det viktigare att ett feministisk parti får en kvinnlig partiledare som kan hålla ihop partiet och hålla fast i vår tydliga oppositionsroll.

En som är desto mer positivt inställd till delat ledarskap, och som föreslår en hittills inte nämnd lösning, är Malin Björk.

– Vad gäller delat ledarskap tycker att det principiellt är en bra idé. Det är väldigt tungt uppdrag. Men samtidigt skulle det vara konstigt att införa delat ledarskap nu när en kvinna ska ta över. Eller så kanske man kan ha två kvinnor på posten!