Moderater och kommunister
Champagnen korkades upp. Per Örnell, en av de som hade jobbat hårdast för folkkampanjen, fyllde 70 år just denna dag och det dubbla firandet är något han aldrig kommer att glömma.
– Det fantastiska är att vi var så många olika sorter. Sådana som jag, en gammal småborgerlig typ, tillsammans med kommunister, vänsterpartister, sossar, moderater.
Bara ett år tidigare levde Per Örnell ett stillsamt pensionärsliv i sin villa i det välbeställda och havsnära Råå i Helsingborg. Han lagade mat, läste tidningsartiklar, tog någon golfrunda. Vägen ut ur den relativa tristessen gick genom ilska. Den väcktes i februari förra året när han läste i tidningen att Helsingborgs styrande politiker planerade att sälja Öresundskraft. Nästan 20 år tidigare, när Stockholm sålde sitt energibolag, bodde Örnell i huvudstaden och hade god insyn i affären.
– Politikerna i Stockholm blev lurade, de sålde energibolaget alldeles för billigt, och sålde bort kontrollen dessutom.
Han skrev en insändare i tidningen och sedan tog han, som aldrig tidigare varit engagerad i något politiskt arbete, steget. Han ringde till Bert Alfson, som hade startat folkkampanjen, och snart satt han hemma hos Alfson och diskuterade strategier. Dit har han återkommit så gott som varje vecka i snart ett år. Idag är han ”nästan lite mallig”, och upplever att kampanjen spridit hopp.
– Vi har visat att om människor blir tillräckligt engagerade så kan man faktiskt utmana makten, och vinna över den också. Det är lite häftigt, visst är det?
Hur får man 96 procent?
Ända sedan 1990-talet har energibolag och andra offentligt ägda verksamheter sålts över hela landet. Det har alltid funnits motståndare, men sällan har de lyckats samla sig till en stark kraft, än mindre stoppa utförsäljningen. Att som i Helsingborg samla in namnunderskrifter från över tio procent av kommunens invånare för att få till en folkomröstning och sedan få över 96 procent nej-röster är helt unikt. Så hur gjorde Per Örnell, Bert Alfson och deras allierade för att lyckas?
– Folk här i Helsingborg hade tröttnat på att bli hunsade av ett gäng ganska maktfullkomliga politiker och höga tjänstemän i staden och den här affären var liksom droppen, tror Per Örnell.
Varför fick medborgarna inte kännedom om planerna på Helsingborgs största affär genom tiderna i valrörelsen hösten 2018 utan först några månader senare? Varför uppmanades folk av en politiker att inte gå och rösta? En rad sådana frågor har eldat på vreden hos många helsingborgare.
Kontrollerad lägereld
Det Örnell och de andra lyckades med var att kanalisera ilskan till en välsmord och vinnande kampanj. En avgörande faktor var gruppens livliga Facebook-sida med tusentals medlemmar. Per Örnell kallar den för ”lägerelden”. Men det hade den inte varit någon trevlig plats om inte Bert Alfson så gott som dagligen tagit bort inlägg som var oförskämda, hatiska eller anförde politisk propaganda i andra frågor.
– Annars hade det blivit kaos, säger Bert Alfson.
– Då hade diverse grupperingar och åsikter försökt nå de tusentals som var med i gruppen. Det hade blivit en hatsida mot vissa politiker och vissa åsikter, det hade inte funkat.
Istället för att slösa energi på interna bråk har kampanjen inneburit en massiv folkbildningsinsats. Infrastruktur i form av exempelvis energibolag och stadens internet – som Öresundskraft också tillhandahåller – omger och påverkar människor varje dag, men få bryr sig. Så är det inte längre i Helsingborg. Tusentals av dem vet nu att om man säljer ett bolag så kommer det privata bolaget att göra det som privata bolag gör – maximera vinsten. Vilket sannolikt innebär ökade taxor för konsumenterna. De vet också att den förlorade kontrollen gör att medborgarna inte kan använda energibolaget för att ställa om till ett klimatvänligare samhälle.
Framtidens vakthund?
Nu har Per Örnell och de sex andra i kampanjens styrgrupp fått en liten andningspaus, men de slår sig inte till ro. Bara två dagar efter segern samlades de åter hemma hos Bert Alfson för att diskutera hur de nu kan använda den energi, de nätverk och det engagemang de byggt upp. Ett alternativ är att gruppen kan fortsätta att förädla sin roll som en demokratisk vakthund.
– Framträdande politiker går ju kurser där de lär sig att inte svara på frågor, det är förödande för demokratin, säger han och tillägger att journalister sällan klarar av att hantera politikers halvsanningar.
– Så det vi kommer att titta på nu är hur vi kan få fram en organisation av det här som inte är politisk men som värnar demokratin, som ser till att den fungerar och bevakar politiker så att de inte försöker smita undan från demokratin.
