Ruth Wodak, österrikisk lingvist känd för sina studier av radikalhögern, skriver till exempel om ”den skamlösa normaliseringen av radikalhögerdiskursen”. I den här artikeln ska jag återge några resultat från en egen ny studie.
Tendens i sex av sju länder
I den studien analyserade jag valmanifest för socialdemokratiska partier, landets dominerande högerparti och dess radikalhögerparti i två val. Jag jämförde hur partierna skrev om invandring och migranter i det parlamentsval som närmast föregick 2015 med det som hölls närmast efter 2016. Det vill säga före och efter det som kallats flyktingkris men också solidaritetskris. Jämförelsen gällde Danmark, Norge, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike. I sex av de sju länderna beskrev partierna invandring – särskilt av flyktingar – som ett hot på ett mycket tydligare sätt i den senare valrörelsen. Fler partier drev krav på att inskränka migranters rättigheter i den senare kampanjen.
Kristersson visar glidningen
Flyktingpolitik kan bedrivas från olika perspektiv. Det jag kallar rättighetsperspektivet utgår från Genevekonventionen som ska garantera asylrätten. Från det perspektivet har flyktingar rättigheter. Invånare i de länder där flyktingar söker skydd och myndigheterna där har skyldigheter gentemot de asylsökande, bland annat att inte skicka tillbaka den som riskerar förföljelse och att erbjuda grundläggande stöd. När ett parti lägger förslag från det här perspektivet handlar det om att respektera rättigheter och göra asylprocessen rättssäker. Eftersom alla de länder jag studerade har undertecknat Genevekonventionen kunde det förväntas att mainstreampartierna skulle argumentera från ett rättighetsperspektiv. Det är inte vad studien visade (se fotnot 1 i botten).
Istället omtalades flyktingar ofta från ett hotperspektiv. Så betraktade beskrivs de som kriminella eller som att de fejkar sina asylskäl för att snylta på välfärdsstaten. De utmålas som hot mot landets invånare. Policyförslag från hotperspektivet syftar till att hålla flyktingar borta eller att bli av med dem så fort som möjligt om de väl kommit in.
Europeiska radikalhögerpartier har argumenterat från hotperspektivet i decennier. Inte för att mainstreamhögerpartier varit helt främmande för att tala om flyktingar ur ett hot-
perspektiv före 2015. Men hotretoriken har förstärkts i valen efter flykting-/solidaritetskrisen. Det är tydligt i bland annat Sverige. Vi minns hur Fredrik Reinfeldt vädjade om att vi skulle ”öppna våra hjärtan” för syriska flyktingar i valrörelsen 2014. I valrörelsen 2018 förknippade Ulf Kristersson invandrare med många skrämmande saker och partiet argumenterade för att behålla en starkt inskränkt asylpolitik (se fotnot 2 och 3 i botten).
Fullfjädrad hotretorik i Danmark
De socialdemokratiska partierna uttrycker sig i allmänhet inte lika fientligt mot flyktingar, men de danska socialdemokraterna har tagit steget till en fullfjädrad hotretorik. De lanserade förslag som att sätta en gräns för hur många ”icke-västliga utlänningar” som får tas emot per år. Ett annat förslag, som den danska regeringen nu strävar efter att förverkliga, är att helt stänga Danmark för asylsökande. Deras asylskäl ska istället prövas i något land utanför Europa där de sedan också ska få stanna om de bedöms ha tillräckligt skyddsbehov.
Dessa policyförslag är förstås mycket dåliga nyheter för asylsökande. Hotretoriken spiller också över på dem som redan invandrat. Om nya flyktingar är så farliga att vi måste stänga gränserna för dem, hur är det då med dem vi redan släppt in? Och den förändrade asylpolitiska retoriken är inte allt. Det handlar också om nya förslag för att inskränka rättigheterna för de migranter som tillåts stanna.
Inskränkta rättigheter
Radikalhögern attackerar idén om jämlikhet mellan infödda och inflyttade. Barn till invandrade föräldrar – personer som fötts och vuxit upp i landet – drabbas också ofta av den exkluderande retoriken. I Europa har radikalhögerpartier länge drivit på för en politik som vidgar existerande ojämlikhet och skapar ny. De har attackerat rätten att tryggt bo i ett land utan att riskera utvisning. De vill göra det svårare att få medborgarskap, ett villkor för rätt att rösta och ställa upp i parlamentsval. Och de strävar efter att inskränka den invandrade befolkningens sociala rättigheter. Efter 2016 har ett flertal mainstreampartier till höger gått samma väg. Exempel är Tories i Storbritannien och tyska CDU/CSU som båda i sina valkampanjer krävde inskränkningar i rätten att slippa utvisning.
De socialdemokratiska partierna vars valmanifest ingick i studien hade generellt avstått från att föreslå inskränkta rättigheter som skulle vidga ojämlikheten. Men även här står de danska socialdemokraterna ut genom att ha öppnat dörren till rättighetsinskränkningar (se fotnot 4 och 5 i botten).
Avgörs av mainstreampartierna
Nu är hög tid att fokusera på mainstreampartierna. Det som händer just nu i svensk politik, att andra partier än SD framställer flyktingar och migranter som hot som vi behöver stänga gränserna för och föreslår inskränkta rättigheter för de få som ska släppas in, är alltså en europeisk trend. Ett första steg för alla som oroas av den här samhällsutvecklingen är att följa med i vad mainstreampartierna gör och protestera. I Västeuropa är det ändå främst de och inte radikalhögern som fattar de avgörande politiska besluten. Ett andra steg är en större utmaning: att utveckla visionerna för en mer jämlik värld med öppnare gränser.
Forskningslitteratur refererad i artikeln
Kristina Boréus (2021), ”Migrants and Natives – ‘Them and ‘Us’. Mainstream and Radical Right Political Rhetoric in Europe”, SAGE
Ruth Wodak (2021), ”The Politics of Fear. The Shameless Normalization of Far-Right Discourse”, SAGE
1. Rättighetsperspektivet
Ofta tydligast hos gröna partier och vänsterpartier. Exemplet här kommer ifrån spanska vänsterpartiet Podemos. Partiet talar om migranterna som rättighetsinnehavare och staten ”måste” kunna garantera deras rättigheter. Policyförslagen handlar om utökade och återupprättade rättigheter. Ur partiets valmanifest 2019:
”Etablera lagliga och säkra vägar att ta sig in i Spanien, sätta stopp för den illegalitet som uppstått och garantera migranters civila rättigheter… staten måste utforma mekanismerna för att garantera de mänskliga rättigheterna… låt oss göra familjeåterföreningsprocessen mer flexibel, låt oss återupprätta möjligheten att söka asyl vid ambassader och konsulat i tredje land.”
2. Hotperspektivet – fallet Sverige
I valrörelsen 2014 utgick Moderaterna ifrån att Sverige skulle ge flyktingar en fristad. Det var inte en retorik från ett tydligt rättighetsperspektiv, men flyende människor skulle få hjälp. I valet 2018 dominerade hotperspektivet. I valmanifestet argumenterade partiet för att ”ta emot färre asylsökande, och ha en permanent skärpt asyllagstiftning”. Det hävdades att en ”stram migrationspolitik är en förutsättning för att integrationen ska fungera bättre”. Beskrivningen av Sverige som citeras här måste då förstås som att om vi inte tar emot färre flyktingar hotas Sverige av mer kriminalitet, mord och ”bidragsberoende” människor.
Fredrik Reinfeldt i SVT:s Utfrågningen, 2014:
– Därför att vi har den värsta flyktingsituationen vi har sett på sjuttio år. Därför att vi ser människor som skjuts med nackskott och kvinnor som tillfångatas och vi måste känna med människor i vår omvärld när dom utsätts för den här typen av hot, den här typen av våld. Då vill jag vara tydlig med att Sverige än en gång ska kunna stå öppet för människor som flyr.
Ulf Kristersson i SVT:s slutdebatt 2018:
– Men väldigt många svenskar ser integrationspolitik som inte funkar med gängkriminalitet och bidragsberoende som konsekvens… Titta i våra förorter. Titta vad som händer med skjutningar, 320 stycken förra året, 32 döda hittills i år. Vi har inte löst problemen med integrationsproblemet.
3. Hotperspektivet – fallet Tyskland
CDU/CSU i Tyskland sa nästan ingenting om flyktingar i sitt manifest i valet före flykting-/solidaritetskrisen men försvarade asylrätten. I valet 2017 framställdes flyktingar som hot på ett annat sätt, vilket framgår av rubriksättningen. Partiet gick från budskapet att Tyskland skulle skapa en välkomnande kultur för migranter – människor som berikade Tyskland – till synen på migration som ett säkerhetshot.
CDU/CSU:s valmanifest 2013:
”Skydd för de som behöver skydd”, rubrik till avsnittet om asylfrågor under huvudrubriken ”Mångfald berikar – skapa en välkomstkultur”.
CDU/CSU:s valmanifest 2017:
”Hjälp människor i nöd, kontrollera och reducera migrationen, skicka konsekvent tillbaka de som fått avslag”, rubrik till avsnittet om asylfrågor under huvudrubriken ”Säkerhet i landet och utåt”.
4. Rättighetsinskränkningar
Med medborgarskap följer viktiga politiska rättigheter som att rösta i och ställa upp som kandidat i parlamentsval. Krav på att det ska bli svårare att bli medborgare för den som invandrat är legio bland europeiska radikalhögerpartier. Men även mainstreampartier har drivit en politik för att skärpa kraven för medborgarskap. I Österrike måste en migrant bland annat ha bott tio år och klara avancerade språk- och kunskapstest för att kunna bli medborgare. Danmark har successivt gjort vägen till medborgarskap svårare och det krävs bland annat ofta att den som ansöker har haft nio års permanent uppehållstillstånd samt klarat ett språk- och medborgarskapstest. I dessa länder kan invandrade personer alltså bo mycket länge utan att ha samma politiska rättigheter som medborgare har. Den politiska ojämlikheten ökar när kraven blir svårare att möta. Folkpartiet liberalerna gjorde språktestet till en valfråga 2002. Även Kristdemokraterna föreslår numer språk- och kunskapstest för medborgarskap. Moderaterna driver också frågan.
Moderaterna.se i maj 2021:
”Vi föreslår språkkrav både för permanent uppehållstillstånd och medborgarskap. Det ska också krävas godkänt prov i samhällsorienteringen för medborgarskap.”
5. Ännu mer inskränkningar
Europas radikalhöger har länge krävt (större) inskränkningar i tillgången till ländernas välfärds- och trygghetssystem för invandrade. Det innebär större ojämlikhet mellan människor. Efter flykting-/solidaritetskrisen har detta krävts av mainstreamhögern i ökad utsträckning. I Danmark infördes under perioden 2015-2017 inskränkningar i invandrades sociala rättigheter av den då sittande högerregeringen. Även danska socialdemokrater öppnade dörren för att öka den här typen av ojämlikhet i ett program från 2018. I Sverige driver numer också Moderaterna denna fråga.
Danska socialdemokraternas program om invandrings- och integrationspolitik 2018:
”Det har varit en bärande princip för Socialdemokraterna att tillgången till skolor, hälsa och äldrevård är lika för alla och inte hänger på hur mycket man tjänar eller har betalat i skatt. Så ska det vara i fortsättningen… Globaliseringen, de öppna gränserna och den stora skillnaden på välfärdsnivån i Danmark och andra länder, också inom EU, sätter emellertid vår modell under press… Det behövs en ny balans för att vi i Danmark ska kunna bevara den välfärdsmodell vi känner.
Socialdemokraterna har därför inställningen att den som flyttar till Danmark ska bidra först, innan man kan få full tillgång till försörjning från det allmänna… Vi vill konstruktivt ingå i politiska överläggningar om i vad mån användningen av intjäningsprinciper ska utvidgas.”
Moderaterna.se i maj 2021:
”Den svenska välfärdsmodellen bygger på att alla som kan jobba gör det. Alla som kommer till Sverige ska steg för steg kvalificera sig till bidrag och välfärdsförmåner genom jobb. Utgångspunkten är att ersättningen de första fem åren ska vara lägre än för de som bott här länge.”
