– Det var i mitten av januari, sämsta månaden, och kontot var typ tomt. Men tar jag det på faktura hinner jag få lön, tänkte jag. Så jag e-handlade en lite finare märkeströja, ett par nya jeans, några fler enkla basplagg slank med, inget jättebelopp, berättar Markus.

Det blev ingen andra dejt men fakturan till Klarna, som är den konsumenten blir skyldig eftersom de ligger ute med pengarna åt onlinebutiken, skulle betalas ändå. Inga problem – lönen hade kommit, även om kläderna grävde ett onödigt stort hål för en kärlek som aldrig blev av. Vilket gjorde att nödvändiga studieböcker fick tas på delbetalning. Och så fortsatte det för Markus, vars ekonomi började halka allt närmare det röda. Många små krediter, hög ränta – han var hela tiden på gränsen.

– Det var lätt att klicka i faktura eller delbetalning, jag tänkte hela tiden att ja, jag får ju snart pengar. Min lön och CSN kommer med förskjutning, då kan jag lika gärna skjuta upp det jag köper.

Shopping som tidsfördriv

Så: corona. Extrajobbet på krog försvann. Distansstudier i studentettan drev upp tristessen. Att e-shoppa blev ett tidsfördriv som dövade deppigheten: kläder, ett nytt mobilskal, hemkörd mat, ett enkelt men snyggt nattygsbord för att lyfta lyan, preparaten för att bygga muskler, gymavgiften. Och en ny dator var nödvändigt när det blev främsta sällskapet. Den förra var väl gammal.

– I backspegeln känner jag mig så jävla dum. Hur kunde jag bara köra på? Men körde gjorde jag. Jag tänkte att snart blir allt som vanligt och jag kan jobba igen. Det var så enkelt att blunda, välja faktura eller delbetalning, klick klick, liksom. ”No drama, just Klarna”, som reklamen säger, minns Markus och skrattar.

Sommar med fest och vänner, trots corona, rullade in. Markus ville vara med. På Instagram såg han unga, vackra människor som sig själv leva livet. Influencers i hans flöde gjorde tumme upp till att konsumera på kredit. Hans liv på internet gjorde även att annonserna på skärmen saluförde enkla, snabba lån utan säkerhet. Klickat, klart, betalt. Och Klarnakortet gjorde att han kunde bjuda dambekanta på krogen. Hans sparkonto tömdes, fonder han fått i födelsedagspresent av morföräldrarna när han fyllde 15 såldes, allt för att mota påminnelseavgifterna i grind och betala av så mycket som möjligt.

– Alla omkring mig, polarna och tjejerna jag dejtade, gjorde så. Ansvaret? Ja, jo, jag vet, det är mitt. Och man ska inte leva över sin plånbok. Fast… tja, som sagt: alla gör ju det? Varför inte jag? Det är så snabbt och enkelt.

”Ingen dum kille”

I höstas brast det. Han fick svårt att sova, skolan var ett töcken, vilket företag han var skyldig vad blev en djungel. En morgon, efter ännu en krogkväll han inte haft råd med följt av en kallsvettig sömnlös natt, ringde han sina föräldrar och berättade allt. Då var skulderna på närmare 40 000 kronor. Ingen förmögenhet. Men för en student ett oöverkomligt djupt hål.

Föräldrarna klev in och betalade för de skulder sonen dragit på sig under året som gått.

– Jag fattar att det är ett bortskämt privilegium. Och jag skäms, både över det och hur jag ens kunde hamna där. Jag är ingen dum kille. Jag är hyfsat smart. Det gick bara så jävla snabbt att fasta i delbetalningshelvetet.

Fotnot: Markus heter egentligen något annat