BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Bakgrunden är den vaghet med vilket tvågradersmålet beskrivs och hanteras i det politiska samtalet. ”Vi måste göra mer”, hörs ofta röster från flera håll säga. Särskilt eftersom en samlad bild av de ansträngningar och utfästelser som görs av länder och politiker ute i världen sammantaget inte verkar vara nog för att klara tvågradersmålet. Men vad det mer betyder förblir oklart. 

Det ovan nämnda forskare – en av dem är Johan Rockström – gjort i den ansedda tidskriften Science är att i detalj räkna ut vad världen måste enas om och åstadkomma för att i praktiken hålla den globala uppvärmningen på en säker nivå.

3 huvudspår

I korthet handlar det om tre saker: 

1. De globala utsläppen av koldioxid från industrin och energin måste halveras för varje tioårsperiod.

2. Nettoutsläppen från jordbruk och avskogning måste gradvis trappas ned till noll till år 2050. 

3. Tekniker för att dammsuga atmosfären på koldioxid måste utvecklas snabbt så att vi till 2050 renar den från fem gigaton koldioxid årligen.

– Det handlar om mer än att bara lägga till sol och vind. Det handlar om att snabbt bli av med kolberoendet, plus en revolution inom livsmedelsindustrin, plus en hållbarhetsrevolution, plus en enorm upptrappning av den tekniska förmågan att rensa atmosfären från kol, är Johan Rockströms egen kommentar till artikeln, enligt vox.com.

Parisavtalets innebörd

Förutom att räkna ut vad som behöver ske föreslår också författarna en tidsplan nedbruten i tioårsintervaller för när olika framsteg måste komma. Denna handlar enkelt uttryckt om att sätta ned foten och bestämma sig för att lyckas, om att fasa ut kolet där det är enklast samt satsa på förnybar energi och om att börja suga in koldioxid från atmosfären.

– Vi ville med vår uträkning visa vad politikerna egentligen förbundit sig att göra i och med Parisavtalet, säger Johan Rockström och hävdar att även om det ser svårt ut kan det lika gärna sluta med en självuppfyllande profetia.

– Det räcker med att länder börjar ta frågan seriöst och sedan börjar jobba.

”Inbyggda trögheter”

Johan Rockström må andas viss optimism. Lisa Westholm, doktorand vid Sveriges lantbruksuniversitet, med inriktning på global skogs- och klimatpolitik, särskilt ur ett genusperspektiv, är ändå skeptisk.

– Från mitt perspektiv som samhällsvetare är det tydligt att artikelförfattarna helt bortser från de politiska och samhälleliga aspekterna av detta. Det kommer inte att hända av sig själv som han säger. Det finns alldeles för många med makt som skulle förlora på en sådan omställning och stretar emot alltför snabba förändringar, säger hon till Dagens ETC.

– Det finns också trögheter inbyggda i samhällen, politiska processer och normer som tar tid att förändra. Därför krävs mycket mer än bara att sätta upp ambitiösa mål och hoppas att marknaden löser resten.

Professor skeptisk

Samma skepticism finns hos Runar Brännlund, professor och biträdande föreståndare vid Centrum för miljö- och naturresursekonomi.

– Det är ju inget nytt de säger, men det kommer ju inte att ske. Alla hyllar detta Parisavtal och jag förstår inte varför. Inget land har ju egentligen förbundit sig att göra något. Ta bara EU, som för en tid sedan skulle rösta om ett nytt tak i systemet med utsläppsrätter. Det handlade om några fraktioner av procents höjning, men ändå gick det inte att enas, säger han.

Den stora anledningen till varför världen inte kommer att nå sina klimatmål stavas, enligt Runar Brännlund, pengar. Det är helt enkelt för kostsamt att ställa om hela världen till att gå på förnybart i stället för fossilt, säger han. Som exempel i vår närmaste omvärld nämner han Polen och Tjeckien, som för sin energiproduktion är helt beroende av fossila bränslen.

– I någon mening är Rockströms uttalande lite överoptimistiskt. Visst är det möjligt i teorin, och kanske också i praktiken, men det kostar pengar, tar resurser i anspråk, framför allt från de ekonomier som är beroende av fossila bränslen. Det är lätt för oss i Sverige att säga att det går, vi som redan är i princip fossilfria förutom när det gäller transporter. Men för de länder som har lägre levnadsstandard och andra prioriteringar är det inte alls samma sak. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

2017–2020

Världens länder måste bestämma sig för att bli fossilfria till 2050, göra upp planer för detta, göra sig av med subventioner till fossila bränslen och ta bort investeringar i kolkraftverk.

2020–2030 

Priset på kol måste speglas i hela världsekonomin. Alla länder måste arbeta med energieffektivisering. Kolkraft fasas ut i de rika länderna och minskar väsentligt i övriga världen. De ledande städerna måste vid det här laget ha blivit helt fossilfria. Försäljningen av bilar med förbränningsmotorer ska helt upphöra i den rika delen av världen. Transporter måste till övervägande del ha blivit elektrifierade. Korta flygresor måste ersättas med spårbunden trafik.

Resurser måste läggas på forskning om ren energi, med fokus på batterier. Kostnaderna för att bygga och skapa kolsänkor måste ned och industrin måste ha hittat sätt att fortsätta producera stål och betong så koleffektivt som möjligt. Samtidigt måste elnäten bli ”smarta”, luftfarten renare och urbaniseringen mer ekologiskt hållbar.

Världen måste samla krafter för att börja suga in koldioxid från atmosfären, vilket betyder att landområden måste återplanteras med skog. 

2030–2040 

Nu bör de tekniska framstegen ha börjat bära frukt och länder som gått före, som Danmark och Sverige, bör ha gått över till 100 procent förnybart i hela elnätet samt nästan 100 procent när det gäller transporter, uppvärmning och industri.

Fossilbilar ska förhoppningsvis vara ovanliga vid den här tidpunkten och den flygtrafik som återstår ska även den drivas klimatneutralt. Även byggindustrin måste ha hittat sätt att bli neutrala avseende utsläpp av klimatgaser.

Ansträngningarna när det gäller att suga in koldioxid från atmosfären måste intensifieras.

2040–2050 

De flesta europeiska länder måste nu ha blivit fossilfria samtidigt som resten av världen närmar sig målet. Både naturgas och kärnkraft kan bidra till världens energiförsörjning, men koldioxidavtrycket från verksamheterna måste hållas på ett minimum.

Fattigare länder kan tillåtas släppa ut koldioxid, men nivån får inte överstiga en åttondel av dagens. Till 2050 ska världen ha hittat teknik för att suga upp över fem gigaton koldioxid årligen från atmosfären.