– Åse, 77
”Jag tillhör den där kategorin av kämpande konsthantverkare och konstnärer. Så länge jag är symptomfri går jag till verkstaden. Vi skulle ha haft en konstrunda här i Majorna, Göteborg, i april. Med stor samlingsutställning på Röda stens konsthall. Den är naturligtvis avförd ur rullorna. Och framflyttad till hösten någon gång. Förhoppningsvis är läget annorlunda då. Men det blir ett väldigt avbräck i vår ekonomi. Den helgen betyder väldigt mycket för många av oss konsthantverkare. Så läget är väldigt tufft, även för oss som är vana att leva på ingenting. Men det är i alla fall väldigt skönt att ha en verkstad att gå till och samtala med kollegor över köksbordet där. Vi tar en dag i taget.”
– Birgitta Jannesson
”Jag tillhör de där pigga 70-åringarna men har ändå valt att stanna hemma. Jag blir väldigt irriterad på andra som fortsätter ungefär som vanligt. Nu får vi baske mig visa solidaritet. På tal om solidaritet. Jag får verkligen adrenalinpåslag när jag läste i Dagens ETC om Volvos förslag till aktieutdelning. Hur kan man sjunka så djupt?”
– Birgitta
”Corona stänger ut mig från andra människor. Jag tillhör de äldre, är över 80 år och därmed i riskzonen. Självklart är jag rädd, för mig själv och många andra som riskerar livet. Det enda som jag personligen kan göra är att hålla mig långt ifrån andra människor, inte smitta andra och inte heller föra smittan vidare. Det betyder isolering och det är obehagligt.
I kriser brukar vi människor komma närmare varandra, vi blir mer solidariska, hjälper varandra och visar empati. Då förstår vi att vi behöver varandra och är beroende av varandra. Då tänker jag att kanske corona kan hjälpa oss att börja tänka lite större. Tänka lite längre än näsan räcker.”
– Anja Savborg
”Jag tillhör de sårbara som uppmanas att stanna hemma. Det blir ensamt. Hade varit trevligt att åtminstone kunna lyssna på radion men vem orkar höra talas om coronaviruset 24 timmar på dygnet?”
– Ingrid Larsson, 80
”Jag driver ett mindre städbolag på Gotland och för drygt två veckor sedan var vi igång med att rekrytera för sommaren. Minst tio personer extra räknade vi med att vi behövde anställa för att möta den stora efterfrågan på städning som sommaren på Gotland brukar innebära. Vi hade gjort en stor satsning på att utbilda vår ordinarie personal – moppekörkortet skulle slutföras nu i slutet på mars. Ett antal praktikanter var igång med provjobb.
I dag sitter vi och planerar för korttidsvarsel. Ännu så länge har vi inga panikavbokningar här på Gotland men antalet inkommande jobb är på väg ner och framtiden ser osäker ut. Nu varnar ju Folkhälsomyndigheten för att tillbringa påsken i sommarstugan. Påsken är annars starten för sommargästernas vistelse i sina fritidshus. Städningarna inför Almedalsveckan brukar ju vara väldigt omfattande. Hur går det i år? Blir det ens någon Almedalsvecka?
Frågorna är många och det gäller att inte gripas av panik utan att planera för en vecka i taget. Helt klart är att om efterfrågan tvärnitar så har vi inte så stor nytta av de åtgärder som regeringen hittills har flaggat för. Vi klarar ett par månader men sedan måste vi ha likviditetsförstärkning på riktigt. Att inte behöva betala in skatter och moms ger andrum men skjuter egentligen bara problemet framför sig.
Risken är att många väljer att lägga ner än att skuldsätta sig för åratal framåt.
I dag är det en underbar vårdag. Solen skiner, fåglarna kvittrar och här på Gotland har vi ännu ingen samhällssmitta. Låt det förbli så!”
– Maria Järnmark
”Sitter i en med några timmars varsel nerstängd gymnasieskola, med 1 600 elever. Man ska ställa om till att använda sig av åtta olika aktiva kommunikationsnätverk och bedriva undervisning i ett praktiskt yrkesprogram.
Jag kan bara säga att man börjar bli lite trött på skärmen och alla sms från elever samt mejl från skolledning om att göra ditt och datt. I dag 14 sms, fyra timmar skype, 16 elevmejl, åtta ledningsmejl, fysiskt rektorsmöte med massor av frågor – på vår lunchtid dessutom. Tre arbetsplatser sa upp praktikplatserna med halva tiden kvar på grund av inga gäster! Gått igenom 32 restauranger – ingen respons. Inte meningen att gnälla. Bara en kort lägesbeskrivning.”
– Tomas
”Det som ständigt dyker upp i mitt huvud är hur oerhört skör som hela ekonomin verkar vara. Hur kan allt rasa ihop som ett korthus på så kort tid? Uppsägningar, konkurser, kris på kris… Detta skrämmer mig mer än viruset.”
– Pelle Loh
”Mina föräldrar och svärföräldrar har berättat om spanska sjukan och dess följder. De flesta familjer drabbades på ett eller annat sätt. Nu tror jag för egen del att jag är immun eller nära immun efter att ha varit rejält sjuk i asiaten. Jag har inget minne av att det gjordes så stort väsen då av det hela, det fanns ingen tv och kvällstidningarna sparade på trycksvärtan. Världen var inte alls så globaliserad som nu. Där fanns inga Trumps eller Macrons. Det är kanske lite övermaga att jag tycker man gör för stort väsen av pandemin så jag håller väl inne med vad jag tycker och följer statsministerns råd att ta mitt ansvar, tvätta händerna, hålla mig inne knipa käft. Men jag är glad över att inte vara drabbad av 70-årsbannet. Jag är nämligen 92!”
– Nils-Erik
”Jag jobbar på därute ännu – i skolans värld. Det är lektioner med halv styrka ibland och såväl elever som (frånvarande) lärare finns med på skärmen. Märkligt, indeed, men det fungerar i stort.”
– Maria
”Jag kan inte låta bli att förundras över att det inte fanns ett helt batteri med åtgärder förberedda – och stöd att sätta in vid starka uppmaningar eller tvångsåtgärder till dem som berörs, där man redan i förväg tänkt igenom vilka konsekvenser det kan komma att få om man väljer att sätta dem i verket. Det har ju aldrig varit fråga om en pandemi kommer, utan när. Och vi vet att det kommer fler.
Hur kommer det sig att man inte förberett sig på att jobba hemifrån och tränat på distansstudier (och extra stöd för de elever som behöver det)? Hur kommer det sig att universitet och folkskolor inte har förberett med onlineutbildningar som lämplig fortbildning för den som blir antingen tillfälligt permitterad eller till och med mister sitt jobb?”
– Hanna
”Sitter i en bubbla på en ö en bit ut i havet. Jag har kunnat gå i karantän helt och hållet, min livssituation tillåter det. Nu efter ett antal dagar börjar känslan av overklighet bli påträngande. Radion står på så gott som hela dagen. I början satt vi och lyssnade med stigande förvåning och oro och skepsis. Volymen på radion är lägre nu och lite mer i bakgrunden. När jag släpper världen utanför min bubbla ser jag en alldeles klarblå marshimmel. Sjöfåglar börjar uppvakta varandra trots kylan. Solen och ljuset är på väg tillbaka.
Inte ett enda flygplansspår över denna himmel och stillheten är påtaglig. Nu händer det som inte skulle vara möjligt för bara några månader sedan. Om naturen hade någon sorts medvetande skulle den nu förvånat se sig om.
Det är alldeles stilla, luften klarare.”
– Anonym
”Förhoppningsvis får vi ut något gott av den här pandemin. Vi börjar inse att alla är beroende av varandra. Arbetare eller företagare – alla behöver varandra. Vi människor på denna jord måste stanna upp och ta oss en funderare på vad som egentligen är viktigt för oss. Är det att kunna konsumera hejdlöst, resa hit och dit eller kanske är det faktiskt att vi ska bry oss om våra medmänniskor.”
– Annika
”Jag tänker att det som händer nu kanske är början på en ny samtid där beslutsfattare tänker mer på vad deras beslut får för konsekvenser och mindre på hur deras beslut uppfattas. Drömmen är att politiker kommer att minnas 2020 som året då riksdagen definierade välfärd och förvånades av hur en välgrundad genomtänkt politik kunde göra så att alla som behövde det fick det bättre.
Hos gemene man är mars 2020 den tid då vi tittar upp från skärmen och tittar till dem omkring oss, då vi förstår att våra handlingar får konsekvenser för andra människors liv.”
– Jesper
”Min egen vardag är en ständig oro för att min make som är en riskpatient ska bli smittad. Han har legat mycket på sjukhus och vi behöver ingen mer tid där. Hans ångest för att bli smittad och att jag jobbat övertid för att hinna med på grund av att vi har ett stort inflöde av jobb och många av kollegorna hemma, det blev till slut för mycket för mig och jag fick yrsel och synbortfall. Så nu är jag hemma och vilar upp mig. Min make är glad eftersom när jag är hemma är risken mindre att jag tar med mig viruset hem. Hälsningar från ett soligt men kyligt Göteborg.”
– Veronica
”Jag tillhör riskgruppen, 75 år och med högt blodtryck, så jag borde jag gömma mig där hemma. Men jag arbetar fortfarande 50 procent, eftersom jag har en tolvårig son att ta hand om, så min pension räcker inte för oss att leva gott på. Dessutom gillar jag läraryrket och jag är säker på att jag mår bättre av att arbeta, än av att sitta i parken och mata duvor. Min dotter, medicine studerande, och nära vänner kräver att jag ska isolera mig, men det vill jag inte. Att hålla mig instängd tills framemot sommaren innebär att jag förlorar mitt jobb. Så här långt har allt gått bra, tänkte han som föll ut genom fönstret i höghuset.”
– Kent
