– Varför ska alltid de högsta cheferna roffa åt sig för egen del medan de allra flesta lojala medarbetarna aldrig kommer i närheten av deras ersättningar, trots att det är de som skapar framgången, frågar han sig.
Ingenjören Magnus Sundemo har varit Volvo trogen i närmare 40 år och hejar på Volvo som andra hejar på fotbollslag. Efter att en nära kollega blivit uppsagd på vaga grunder i början av 90-talet blev han fackligt engagerad och fick snabbt posten som ordförande för Akademikerföreningen. Han började utveckla storslagna planer. Volvo skulle bli icke vinstdrivande, återinvestera överskottet för att alla bilar skulle kunna vara CO2-neutrala år 2020 och de anställda skulle själva bli delägare i bolaget.
– Jag hade en vision om att vi kunde skapa ett företag med helt andra värderingar, med en affärsidé som skulle kunna göra världen till en lite bättre plats att leva på för kommande generationer.
”Unikt drag i en lokal fackklubb”
Ford köpte Volvo Personvagnar från AB Volvo år 1999. Tio år senare meddelade Ford sina planer på att sälja företaget vidare. Ingenjörsfacket, med Magnus Sundemo i spetsen, började då spåna på en affärsplan för att förverkliga sin vision – genom att personalen själva skulle lägga ett bud på Volvo. Kontakter togs med banker, investerare och underleverantörer. Till slut bildades ett utköpsbolag, där facket skulle vara delägare tillsammans med institutionella investerare. Akademikerföreningen vid Volvo samlades sommaren 2009 på restaurangen vid Hovås golfbana och signerade alla papper. Magnus Sundemo gjordes till ordförande i det som från och med då kallades Konsortium Jakob AB, namngett efter Volvos första bil.
– Det här var ett unikt drag i en lokal fackklubb men vi var övertygade om att detta var vägen fram. Nu eller aldrig skulle vi, som var Volvo, ta över makten, säger Magnus Sundemo.
Planen såg lovande ut
Arbetet med att få ihop finansieringen påskyndades. Svenska Volvohandlare skulle erbjudas ägarposter, Handelsbanken lovade att ge lån till de anställda och ett tag var det aktuellt att det tidigare moderbolaget AB Volvo skulle gå in med ett par miljarder kronor för att bli delägare i konsortiet. Med ett eget AB i ryggen och tunga partners såg planen lovande ut, åtminstone för att ses som en seriös budgivare av Ford. När Geely, Kinas första privata biltillverkare som då framförallt tillverkade kopior av västerländska bilar, gjorde sig känd som budgivare visade det sig dock att budet från Jakob AB inte skulle räcka till.
Ett av de avgörande spåren för det personalkontrollerade konsortiet blev frågan om det skulle vara möjligt att övertyga pensionsfonderna om hjälp med finansieringen. Men varken de svenska allmänna pensionsfonderna, AP 1-4, eller försäkringsbolagen, med Alecta och AMF i spetsen, var intresserade. AB Jakob gjorde också ett försök att engagera regeringen i frågan, men allt som kom därifrån var ett löfte om lånegarantier på två miljarder kronor från den europeiska investeringsbanken, EIB.
– När vi gick till AP-fonderna så fick vi kalla handen. Det hade annars varit en väldigt bra idé, om man hade kunnat hitta den supporten och om det funnits en beredskap. Det finns i dag en slapphet i Sverige när det kommer till att använda våra pensionsfonder. Pengarna används till kortsiktig spekulation istället för långsiktiga satsningar i svensk industri, säger Magnus Sundemo.
Stödde Geely i brist på alternativ
Kinesiska företaget Geely var bättre förberedda och till slut fick Jakob AB erkänna sig besegrat. Magnus Sundemo kallade till stormöte i Volvohallen och medlemmarna röstade ja till att stödja Geely som ny ägare, i brist på alternativ. Visionen om ett Volvo som ägs av medarbetarna själva blev inte verklighet denna gång. Men tanken lever och det finns lärdomar att dra från historien.
– Genom att agera och söka lösningar kunde vi skapa en förväntan att vi, de anställda, skulle kunna ta över ägandet av vårt eget företag. Vi skapade respekt för vårt agerande och jag är fortfarande övertygad om att vi kunde ha blivit framgångsrika om vi lyckats hitta en ägarform och mobilisera kapitalet som krävdes, säger Magnus Sundemo.
Hade du någon förebild för idén?
– Nej, egentligen inte. Det är min stora uppmaning till andra som vill ge sig på liknande projekt, att försöka hitta gångbara modeller för att genomföra sådana här utköp. Jag efterlyser idéer och initiativ från fackföreningsrörelsen, statsmakterna och de politiska partierna. Vi måste finna bra alternativ till den ökade ägarkoncentrationen som vi sett de senaste åren.
Hur ser du som fackordförande på fackföreningarnas roll i detta?
– Min bild är att fackföreningsrörelsen i många stycken har ett reaktivt förhållningssätt. Jag tror att det är en ödesfråga för svenska fackföreningar att gå till ett proaktivt agerande. Det saknas i dag konstruktiva fackliga förslag. Kraften läggs på att försvara gamla lagar och pressas då tillbaka i debatten. Det leder också till att facket upplevs som föråldrat och framtidsfientligt. Facket riskerar att endast få legitimitet såsom försäkringsbolag, istället för att vara med och forma rättvisa och schysta villkor för framtidens arbetsplatser.
Hur aktuellt känns det i dag med ett personalägt Volvo?
– Jag har fortsatt att ha dialog med Li Shufu, som är huvudägare i Geely, om att de anställda skulle få gå in som delägare. Vår ledning har fått andelar och i samband med det har jag drivit frågan om att anställda också ska ha den chansen. En idé har varit att vi istället för vinstpengar skulle vi kunna få aktier i bolaget. Men de skjuter på det och säger nu att det kanske kan bli aktuellt vid en börsintroduktion, men det är ju inte samma sak att bara äga aktier i ett börsnoterat bolag.
Du säger att ni hade en bra affärsplan, all kunskap om tillverkningen och företaget och att ni egentligen bara saknade pengar. Vad ska man då ha en extern ägare till?
– Ja precis, det väcker den frågan. Vi hade ingenjörer och designers och vi hade en affärsplan som var genomarbetad, så där var inte bristen. Är det då bara kapital? Och kan man inte ha modeller för att kunna låna det i så fall, exempelvis av pensionsfonderna?
Denna idé, om att företag ska ägas direkt av just de som arbetar i företaget, är långt ifrån ny. Tanken har sin hemvist både inom den syndikalistiska idétraditionen och inom den klassiska liberalismen – men återfinns även inom den svenska socialdemokratin där August Palm och Ernst Wigforss varit bland de främsta förespråkarna. Wigforss såg framför sig att ”företaget blir en form för kollektiv äganderätt, där enskilda har sin rätt som deltagare i det gemensamma arbetet.” En liknande syn har presenterats av Robert Dahl, en av världens främsta demokratiteoretiker, som ser de argument som rättfärdigar politisk demokrati som lika tillämpbara inom näringslivet.
Varför är personalägande då inte vanligare?
– Delvis beror det på att vi är fast i ett mycket traditionellt tänkande om hur företag skall ägas där vi drömmer oss tillbaka till en svunnen tid då de som kontrollerade kapitalet också kunde något om produktionens villkor. Men jag tror också att våra starka fackföreningar varit ett hinder för utvecklingen av ekonomiskt demokrati. De har låst sig vid tanken om två parter som skriver kollektivavtal. Facken har blivit skickliga på att förhandla om den givna kakan, men kan inte tänka sig ett nytt sätt att baka den på, säger Bo Rothstein, professor i statsvetenskap.
Saab i samma situation
Just de frågor som Magnus Sundemo ställer sig, om vad en extern ägare egentligen är till för och om möjligheten att låna kapital, har väckts även av Bo Rothstein. I nära anslutning till att Volvo sökte ny ägare hamnade nämligen Saab i samma situation. Efter att General Motors gav upp blev frågan om vem som skulle bli ny ägare till Saab en följetong i media. Bo Rothstein förstod inte vad en ny ägare skulle tillföra verksamheten. Han skrev en debattartikel i Göteborgsposten där han riktade sig till de anställda på Saab och ställde frågan varför de inte själva lånade pengar och tog över företaget. ”Det skulle bli för dyrt för de anställa att själva ta över säger man kanske. Men det bygger på ett missförstånd om hur den moderna marknadskapitalismen fungerar. För att äga och styra ett företag behöver man inte alls äga kapital.”, skrev han och uppmanade de anställda att gemensamt hyra in det kapital de behöver för produktion och därigenom också få beslutsmakten.
Populär amerikansk modell
Den idé om lånefinansierade förvärv som Rothstein presenterade har dock visat sig vara mer besvärligt att förverkliga i praktiken, vilket projektet med konsortiet Jakob vittnar om. Det har varit svårt för anställda att få lån för sådana utköp, kanske särskilt i Sverige där det dessutom är förbjudet enligt aktiebolagslagen att använda bolagets tillgångar som säkerhet för ett sådant lån. I ett fåtal länder finns specifika juridiska ramverk som till stor del löser många av dessa frågor, inte minst gällande finansieringen. I USA finns en modell som kallas ESOP, Employee Stock Ownership Plan, som har använts av nära 7 000 företag. En av nycklarna till ESOP-modellens framgång är just att personalen kan använda företaget som säkerhet för att ta ett banklån i syfte att köpa ut aktieägarna. Lånet betalas sedan av med företagets vinster och säljaren får dessutom skattefördelar för att sälja till just personalen. En av världens främsta teoretiker gällande personalägande, den amerikanske ekonomiprofessorn David Ellerman, är förvånad över att omvärlden inte tar efter den populära amerikanska modellen, som gör att hjulet inte behöver uppfinans på nytt vid varje ägarskifte till personalen.
– Det finns europeiska varianter som syftar till att personalen ska ta över företagen där de arbetar, men de är helt olika ESOP i bemärkelsen att de involverar arbetarnas privata tillgångar eller inkomst. Att det inte ska behövas är den hemliga ingrediensen som gjort ESOP-strukturen så framgångsrik, säger han.
Labour-förslag ett steg längre
En liknande tanke drivs nu av de brittiska socialdemokraterna i Labour-partet. De har tagit idén ett steg längre och föreslår att alla företag som anställer mer än 250 personer måste bilda fonder som ska göra de anställda till delägare i företagen där de arbetar.
Modellen för tankarna till de svenska löntagarfonderna som infördes på 80-talet och avskaffades i början på 90-talet. En avgörande skillnad är dock att det brittiska förslaget handlar om specifika fonder för de anställda på varje enskilt företag, inte för löntagarkollektivet som helhet. Med erfarenheterna från Volvo och konsortiet Jakob vill Magnus Sundemo nu att Sverige också undersöker vägen framåt.
– Det skulle vara oerhört spännande och konstruktivt om vi i Sverige kunde utveckla en modell för hur de anställda skulle kunna gå in som ägare i sitt eget företag på ett mer smidigt sätt. För är det något jag lärt mig under snart 40 år på Volvo, så är det att ägandet är helt avgörande för hur ett företag utvecklas, säger han.
Fotnot: Mattias Göthberg är medgrundare till Centrum för Personalägande.
Läs också: Fotbollens ägarregler borde gälla alla bolag
