– Jag vet inte hur många gånger jag körde till varuhuset i Älmhult och forslade möbler i släpvagn. Och fick vänner för livet, säger Gunnar.

Förbannad på regeringen

Men nu är han arg. Den senaste tiden har politiken gått åt helt fel håll. När regeringen i början av april presenterade förslaget till ny migrationslag med nya hårdare krav för att få uppehållstillstånd blev Gunnar så upprörd att han fick lust att säga upp sitt medborgarskap. Kort därefter gick SD, M, KD och L ut med att partierna går fram med ett gemensamt, ännu hårdare, migrationsförslag inför valet.

Gunnar, som annars gillar att hänga med i debatten, stängde av tv:n när partiledardebatten sändes i SVT i söndags.

– Jag står inte ut med dessa eländiga inlägg från den borgerliga sidan. Jag kan inte med snålheten. Vi har råd med lyxbilar och stora fina hus som vi inte vill betala skatt för. Konsumism och bilism är den nya folkrörelsen, det är så upp och nedvänt. Men vi har inte råd att ta emot flyktingar som sedan bli bästa tänkbara arbetskraft, säger Gunnar Pontén.

Volontär på språkkafé

Han slår sig ner i en rotting­fåtölj i ett vindskyddat hörn av trädgården i Växjö och börjar berätta om sitt engagemang för flyktingar. Trots sin höga ålder hänger han i. Sedan några år är han volontär på språkkafét på Tallgårdens bibliotek.

– Jag kallar mig ett vandrande fornminne, säger han.

Fornminne, det har han hämtat från Stig ”Slas” Claessons roman ”Vem älskar Yngve Frej” från 1968. I Slas roman finns bara en stenhög kvar av soldaten Yngve Frejs gamla stuga, och skomakare Gustafsson sätter upp en skylt med texten ”fornminne” vid stenhögen och börjar visa upp den för turister. Vid högen möts den nya tidens människor och de gamla som ”har gjort sitt”, enligt baksides­texten.

Boken filmatiserades 1972 med bland annat Allan Edwall och Janne ”Loffe” Carlsson i rollerna.

– Allan Edwall, det är han som spelar pappan i Rasmus på luffen. Vet du vem det är?, frågar Gunnar Pontén och tittar på Zainab Al Mansour som sitter på andra sidan bordet.

Nej, hon vet inte vem Allan Edwall är, men samtalet leder vidare in på Astrid Lindgrens klassiker. För en pensionerad bibliotekarie är litteratur ett givet samtalsämne och Zainab hakar på.

Om det inte vore för coronapandemin så hade de troligen haft det här samtalet på språkkaféet istället för i Gunnars trädgård. Men nu är verksamheten stängd sedan mer än ett år och det gäller att hitta nya sätt att mötas.

Långt engagemang

Zainab kom till Sverige från Irak för fjorton år sedan och hon tycker fortfarande att mötena ger mycket, trots att hon nu för tiden är bra på svenska.

– Jag kan behöva hjälp med att lära mig att uttala något ord, jag har gått på SFI, Svenska för invandrare, där lärde vi oss grammatik och att skriva men det fanns inte så mycket tid att öva på att prata, därför är språkkaféet jätteviktigt. Och man kan få svar på frågor om det svenska systemet, säger hon.

När många flyktingar kom till Sverige från Syrien 2015 växte verksamheten rejält och uppemot 40 besökare och volontärer kom till varje träff.

– Det var under den stora flyktingvågen. Löfven och Merkel gjorde gjorde rätt som öppnade gränserna. Jag ville bidra på det sätt jag kunde och anmälde mig som volontär, säger Gunnar.

Bibliotekarien Caroline Nelander, som startade kaféet, beskriver gruppen som en enda stor familj.

– Vi läste dikter, sjöng och hade roligt, säger hon.

För henne har det varit viktigt att språkkaféet inte bara är ett sätt att lära sig språket. Hon vill stärka besökarna, och framförallt kvinnorna. Hon säger att många kvinnor som är tillbakadragna när de kommer första gången, men sedan börjar de ta mer och mer plats.

Zainab håller med.

– Det handlar inte bara om språket. När man inte känner någon känner man sig främmande och då var i alla fall jag blyg. Men nu har vi blivit kompisar, säger hon.

Vänner för livet

Flera av besökarna har blivit goda vänner och Gunnar berättar att det har gett honom och Anna-Kerstin många fina minnen. Bland annat blev de bjudna på ortodoxt bröllop innan pandemin bröt ut och Gunnar beskriver inlevelsefullt ceremonin. Han vill bredda bilden av vad integration kan vara.

– Man pratar om integration. Att de som kommer hit ska lära sig språket och kulturen. Men det borde finnas ett krav på oss svenskar att lära oss också. Om vi brydde oss om att ta reda på lite mer om människors bakgrund så tror jag att vi skulle få mer förståelse. Och vi borde lära oss i alla fall några ord, säger han.

Vad har det givit dig att vara volontär?

– Det är fantastiskt att få dela med sig av det svenska språket och kunskap om samhället. Men det är också en växelverkan där man själv lär sig saker hela tiden, säger han.

Trots att språkkaféet är tillfälligt stängt under coronapandemin har arbetet för att nå de boende i området Araby, där Tallgårdens bibliotek ligger, inte avstannat helt. Och förhoppningen är att komma igång med språkkaféet igen någon gång under hösten när fler har blivit vaccinerade.

Om Gunnar kommer att dyka upp som vanligt på tisdagarna?

När jag frågar säger han först att man inte vet någonting om framtiden, att han inte vet hur länge han lever. Men jag frågar igen precis innan jag ska gå. Hur länge ska du hålla på?

Gunnar knyter näven framför sig i luften.

– Aldrig! Jag slutar aldrig!