Att som kvinna demonstrera sågs som kontroversiellt. Ändå samlades tusentals personer på Järntorget den 2 juni 1918 med plakat som proklamerade rösträtt för kvinnor. På en känd bild från platsen ser man Frigga Carlberg stå mitt i folkskaran, bärande en mörk hatt och med blicken vänd mot kameran. Hon var ordförande i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, FKPR, i Göteborg. Hon är också den som antas ha initierat till gatudemonstrationen, den enda i sitt slag i Sverige, som sedan fortsatte vidare längs Göteborgs gator mot Heden.
– Att demonstrera på gatan var inget kvinnor gjorde. Kvinnorna i Sverige var lite försiktiga och ville inte gå ut på gatan eller vara våldsamma som i Suffragetterna i Storbritannien. Frigga Carlberg var en av få inom kvinnorörelsen som sympatiserade med Suffragetterna. Hon var radikal på så sätt, säger Lisbeth Stenberg, docent i litteraturvetenskap och numera delaktig i projektet Göteborgskvinnor i rörelse/r.
Projektet som har pågått under några års tid har nu utmynnat i antologin ”Att ge upp har inte övervägts” som släpps 8 mars, med Lisbeth Stenberg som redaktör. Det är en skildring av kvinnorörelsen i Göteborg från 1880-talet till idag och närmare 30 rörelseaktiva kvinnor och forskare har bidragit till historieskrivningen. I antologin porträtteras även några av de viktigaste historiska personerna som bidragit till att kvinnorna till slut fick gå till valurnorna 1921, däribland Frigga Carlberg.
Från Falkenberg
Vem var då denna radikala kvinna som samlade tusentals demonstranter på Järntorget 1918? Frigga Carlberg föddes i Falkenberg 1851. Hennes pappa var garveri-fabrikören Tobias Lundgren, som var grundare till Lundgrens läderfabrik, och familjen var välbärgad. Frigga ville prompt studera vidare vid flickskolan i Halmstad, men hade svårt i att övertala sin pappa till det.
– Frigga stötte på motstånd hos sin far när hon ville studera vidare. Det har hon gemensamt med Selma Lagerlöf, som också var aktiv inom kvinnorörelsen. De hade båda fäder som motsatte sig och ville att döttrarna skulle vara hemma eller gifta sig. Sedan studerade Frigga vidare i alla fall, men motståndet hon mötte gjorde säkert henne medveten, säger Lisbeth Stenberg.
Efter studierna arbetade hon några år som privatlärarinna innan hon gifte sig med postkontrollanten Andreas Carlberg och flyttade med honom till Göteborg. Frigga Carlberg var då 25 år gammal och det var då hennes engagemang i kvinnofrågor tog fart. Hon blev medlem i stadens första kvinnoförening som hette Göteborgs kvinnoförening. Föreningen lades snabbt ner men ett av deras projekt, Sällskapet Myrornas barnhem, levde vidare och detta hade Frigga Carlberg ett stort engagemang i. Social utsatthet var en av hennes hjärtefrågor och hon var aktiv inom flera förbund inom fattigvården.
Grundade FKPR
1902 var Frigga Carlberg med och grundade FKPR i Göteborg och valdes till ordförande. Det fanns då redan en systerförening i Stockholm och ett år senare bildades även riksstyrelsen, LKPR, som Frigga blev ledamot i. Föreningen i Göteborg skulle växa och 1912 hade den 930 medlemmar, varav 20 var män, och blev en av de mest tongivande lokalföreningarna i landet med Frigga Carlberg i spetsen.
– Frigga var orädd. Även om hon sågs som kontroversiell i många kretsar hade hon väldigt bra stöd i styrelsen. Ingen kan ju göra något på egen hand utan det är genom organisering som man kan skapa en gemenskap och identitet tillsammans. Tack vare att Frigga var lite mer radikal och lite mer benägen att visa framfötterna utåt kan man nog säga att rörelsen i Göteborg var lite mer radikal, säger Lisbeth Stenberg.
Det var bara Frigga Carlberg och Elin Wägner, en annan förgrundsgestalt, inom ledningen av rösträttsrörelsen som öppet deklarerade sitt stöd för suffragetterna i Storbritannien som använde våldsamma metoder i sin rösträttskamp. När suffragetten Sylvia Pankhurst skulle komma till Göteborg i oktober 1913 för att tala i gamla Högskolans aula var det Frigga som skrev under ansökan om mötestillstånd och öppnade föredraget – något som hon fick mycket kritik för även inom den egna rörelsen.
Vass penna
Frigga hade även en vass penna och skrev tidningsartiklar, kåserier, skönlitterära verk, spex och pjäser. Hennes verk behandlade ofta ämnet rösträtt och var inte sällan skrivna med ett visst mått humor och satir. I en av pjäserna som hette Pennskaftets intervju spelade Elin Wägner, författaren till boken Pennskaftet, huvudrollen.
– Det var en av föreställningarna som gjordes för att samla in pengar till den stora rösträttskongressen 1911 (en konferens för den internationella rösträttsrörelsen som hölls i Stockholm). Där intervjuade Elin Wägner, som kallades Pennskaftet, Heliga Birgitta och alla andra kvinnor i historien om kvinnlig rösträtt. Frigga använde satir och humor som vapen och det enade dem som kämpade tillsammans. Inom rörelsen använde man sig mycket av kultur och teater, säger Lisbeth Stenberg.
Frigga Carlberg gav ut romanen För rättfärdighets skull 1918 som, vid sidan av Elin Wägners Pennskaftet, ses som den svenska roman som mest utförligt behandlar motivet kvinnlig rösträtt. Frigga använde sig även av sina erfarenheter inom fattigvården i hennes författarskap, exempelvis i romanen Vårlöften.
– Den handlar om en ung kvinna som hamnar i prostitutionens klor och som mirakulöst undgår att bli prostituerad. Det här ämnet skulle man ju inte skriva om på den tiden. Men det framgår tydligt i boken att Frigga kände till miljöerna, hur unga kvinnor hade det och prostituerade hade det. Det är en gripande historia, säger Lisbeth Stenberg.
Fick kunglig medalj
Frigga Carlberg var under sin livstid inte rädd för att höja sin röst i kontroversiella frågor. Hon drev frågan om mödrars och utomäktenskapliga barns rättigheter, stödde de strejkande under storstrejken 1909 och organiserade som sagt den stora rösträttsdemonstration i Göteborg. Ett år efter att demonstranterna tågade från Järntorget godkändes kvinnlig rösträtt slutligen av riksdagens båda kamrar och 2021 fick kvinnorna gå till valurnorna. Samma år tilldelades Frigga Carlberg den kungliga medaljen Illis quorum av åttonde storleken för sina insatser. Hon hann dock inte rösta i många val under sin livstid då hon dog 1925, 74 år gammal.
