BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
På 80-talet drivs nästan all skattefinansierad välfärd i offentlig regi. Men nu vill SAF, dåtidens Svenskt Näringsliv, ”skapa nya affärsmöjligheter i den offentliga sektorn”, enligt Veckans Affärer. Därav testballongen Pysslingen.
Problemet är att Socialdemokraterna sitter vid makten. Och när nyheten läcker ut ställer sig socialminister Sten Andersson på barrikaderna:
– Tanken att barnomsorgen ska drivas av aktiebolag och ge största möjliga vinst är djupt olustig, tycker han.
Olof Palme håller med. Att storfinansen finns i kulisserna får statsministern att se rött. Men det är också en principiell fråga. Palme varnar för en framtid där ”elever och föräldrar hela tiden vägs på en lönsamhetsvåg”. Folkhemmet ska inte ha några kelgrisar eller styvbarn. Behoven ska styra, inte företagens vinstmotiv.
Därför klubbar regeringen Lex Pysslingen, som förhindrar att statsbidrag går till daghem som drivs i ”uppenbart vinstsyfte”.
Akt 2. Systemskiftet inleds
Maj 1989. Klas Eklund, en del av den så kallade kanslihushögern på finansdepartementet, konstaterar att ”utvecklingen bryter sig fram”. Det är marknadsanpassningen ute i kommunerna han syftar på.
Officiellt säger S-regeringen nej till vinst i välfärden, men genom konkurrensutsättning släpps ändå bolagen in. Och det hela uppmuntras av finansdepartementet. Våren 1991 ändras också kommunallagen, vilket öppnar för fler entreprenader.
Så när Carl Bildt bildar borgerlig regering hösten 1991 har ”systemskiftet redan inletts”, som han säger senare. Men nu går det i raketfart. De river upp Lex Pysslingen, genomför friskolereformen och göder konkurrensutsättningen.
Vad händer när Ingvar Carlsson återfår makten?
– Den socialdemokratiska regeringen 1994 tog vissa steg tillbaka men det mesta förblev som vi beslutat, konstaterar Bengt Westerberg flera år senare.
De nyliberala vindarna driver socialdemokratin högerut. Men de har också fullt upp med budgetsaneringen, och prioriterar ner mycket annat.
Akt 3. S:t Görans och Göran
Oktober 1999. Statsminister Göran Persson låter som en reinkarnerad Olof Palme:
– Det ska aldrig vara så att den som behöver vård måste utsättas för en bedömning om han eller hon är lönsam!
Orsaken är att Stockholmsmoderaterna har sålt ut S:t Görans sjukhus till Bure, som snart ska börsnoteras och byta namn till Capio. Vilket tänder en ideologisk gnista inom en socialdemokrati som precis gjort sitt sämsta val sedan 20-talet.
Samtidigt briserar en debatt om friskolorna, i spåren av att vinstjagande koncerner har börjat tränga ut montessori- och waldorfidealister.
Regeringen talar nu om vinststopp både här och där.
Men socialdemokratin är splittrad. Kommunalrådet i Linköping, Lars-Erik Johnsson, beskriver vinstmotståndet som ”ett spöke från det förgångna”. Och så har man gjort sig beroende av Miljöpartiet, som vurmar för alla typer av friskolor.
Och kanske viktigast – ett välfärdsindustriellt komplex har formats, med välsmorda lobby-organisationer som Svensk Näringsliv, Vårdföretagarna och Friskolornas Riksförbund, beredda att försvara de växande bolagens intressen. Så trots att regeringen har folket med sig så blåser det hårt, vilket dämpar reformviljan. De får visserligen igenom ett förbud mot vinstdrivna sjukhus, men det blir kortlivat.
Akt 4. Vinstfalangen tar över
September 2006. Attendos vd Henrik Borelius önskar sig en ”regering som öppnar upp för valfrihet och konkurrens inom vård och omsorg”.
Borelius får som han vill. Alliansregeringen infriar alla förhoppningar.
Det förstår också riskkapitalbolagen, som tidigare bara nosat på välfärdskoncernerna. En efter en kliver de in på den skattefinansierade marknaden, beredda att banta personalstyrkorna i jakten på de eftertraktade miljarderna.
Samtidigt omprövar Socialdemokraterna sin politik. Inte minst i vinstfrågan. Under Mona Sahlin tar den vinstvänliga falangen över och förklarar att det viktiga inte är driftsformen utan kvalitén. ”Ingen av de ledande socialdemokratiska politikerna vill förändra vad som gjorts under den senaste mandatperioden”, konstaterar Aleris vd Stanley Brodén i Veckans Affärer 2010. Vilket inte minst beror på allt flitigare uppvaktning från välfärdsbranschen, ofta via välsmorda PR-byråer.
Vinstdebatten känns överspelad. Och för välfärdsbolagen leker livet. På fem år nästan fördubblas intäkterna, från 56 miljarder 2006 till 97 miljarder 2011.
Akt 5. Slut på vinstjakten?
Mars 2011. Håkan Juholt, nyvald socialdemokratisk partiledare,
står i talarstolen på extra-kongressen och säger att vinstjakten måste få ett slut.
Mindre än ett år senare har han avpolletterats. Men innan dess hinner mycket hända som strular till det rejält för den högmodiga välfärdsbranschen.
Efter sommaren 2011 släpps en antologi från näringslivssponsrade SNS, där en rad forskare konstaterar att varken kvaliteten eller effektiviteten har ökat med privatiseringarna och konkurrensen i välfärden. Och i mitten av oktober briserar Caremaskandalen. På ett kvartal publiceras 4 000 mestadels kritiska artiklar om Carema, den vinstdrivna välfärden och riskkapitalets skatteflykt.
Välfärdsindustrin lobbar som aldrig förr, och Alliansen håller visserligen kursen. Men samtidigt rör det på sig i rörelsen. LO antar en non profit-princip i välfärden 2012, och ett år senare mobiliserar vinstkritikerna inför S-kongressen. Det slutar med en kompromiss som säger att vinstuttagen ska begränsas avsevärt.
Det blir val 2014, rödgrön minoritetsregering, och en överenskommelse mellan regeringen och Vänsterpartiet om att skapa ”en välfärd utan vinstintresse”.
Och nu, 33 år efter att SAF utmanade Socialdemokratins välfärdsbygge, ligger Ilmar Reepalus förslag till vinstbegränsning på regeringens bord.
Hur Socialdemokraterna hanterar det återstår att se. Väljer de barrikaderna eller lägger de ner vapnen och blåser till reträtt?
