Det har gått ett halvår sedan terrorattackerna mot World Trade Center i New York. USA har gått in i Afghanistan. Talibaner och den blå burkan som döljer den afghanska kvinnan från omvärlden har blivit begrepp i den svenska debatten. Gudrun Schyman säger: ”Det tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”

Hon pratar om könsmaktsordningen. Om att män som grupp systematiskt exploaterar kvinnors kärlekskraft.

Kenneth Kvist, tidigare partisekreterare för Vänsterpartiet och riksdagsledamot vid tiden för talibantalet var en de som reagerade på talet.

– Jag var skarpt kritisk till påståendet att samma förtryck skulle finnas i Sverige som bland talibanerna. Det är trots allt så att samhällen utvecklas. Generationer av kamp för kvinnors rättigheter, facklig kamp och politisk kamp har burit en del frukt även om det återstår mycket innan samhället är helt framme. Det betyder ändå att ingen ung flicka blir skjuten för att hon går till skolan i västvärlden idag, säger han.

Fadime och hedern

Bara några dagar efter det så kallade talibantalet mördas 26-åriga Fadime Sahindal av sin pappa i en lägenhet i Uppsala. Hon vägrade att gifta sig med en släkting, vilket ledde till att hon blev förskjuten och dödshotad av sin familj. När hon besökte Uppsala för att ta farväl av sin mamma och sina systrar inför en längre utlandsvistelse kom hennes pappa till mötesplatsen och sköt henne. Mordet fick många att inse att det finns hederskultur och hedersvåld även i Sverige. Gudrun Schyman kommenterar mordet i en debattartikel i Dagens Nyheter med orden: ”Fadime Sahindal som mördades av sin far föll inte offer för den kurdiska kulturen, utan för den ordning där män förtrycker kvinnor, en ordning som finns överallt.” 

Gudrun Schyman håller fast vid sin linje samtidigt som heder blir ett begrepp i den svenska debatten. Kenneth Kvist är fortsatt kritisk till den här hållningen, men är en av få som säger det öppet.

– Vi måste kunna se att även om det finns en viss generalitet i allt förtryck så finns det också skillnader mellan olika typer av samhällen som befinner sig på olika ekonomisk, ideologisk och politisk utvecklingsnivå. Det finns samhällen där pressen på ungdomar går betydligt längre och är betydligt desperatare och där religionen spelar en skarpare och mer dominant roll än i ett land som vårt och där måste en vänster kunna sätta upp en gräns, säger han.

Kvinnoförtryck på SFI

Vid den här tiden har en ung Amineh Kakabaveh, en före detta kurdisk peshmergakrigare, kommit till Sverige som kvotflykting. I sin självbiografi ”Amineh – inte större än en kalasjnikov” skriver hon hur hon redan på SFI såg att det kvinnoförtryck som fanns i hennes barndom hade följt med till det nya landet. Även när hon har utbildat sig till socionom och börjat arbeta i Botkyrka ser hon samma mönster. Kvinnors och flickors frihet begränsas. Ofta i hederns och religionens namn. 2005 grundar Amineh Kakabaveh föreningen Varken hora eller kuvad, efter den franska förlagan Ni Putes Ni Soumises. Föreningen vänder sig särskilt till tonårsflickor och unga kvinnor bosatta i ekonomiskt och socialt utsatta förorter som lever under ett patriarkalt förtryck. Amineh Kakabaveh går också med i Vänsterpartiet och kommer in i riksdagen 2008, först som ersättare och sedan som ordinarie ledamot. Och redan då börjar konflikten.

För Gudrun Schymans och partiledningens syn på hedersvåld som en variant av samma patriarkala förtryck som finns överallt har blivit den linje som partiet driver utåt. Wiwi-Ann Johansson sitter också i riksdagen för Vänsterpartiet vid den här tiden.

– Amineh var minerad mark. Det förstod man redan innan hon började i riksdagen. Frågan var inte så aktuell vid den här tiden men Amineh var frispråkig och ansågs inte hålla sig till partilinjen. Alltså att mäns våld mot kvinnor var lika oavsett varifrån du kommer. Man fick inte använda begreppet förorten i samband med hederskultur, det ansågs diskriminerande. Man var så rädd att förknippas med främlingsfientlighet och rasism. Partiet var så ängsligt så att det blev fientligt och obehagligt, säger Wiwi-Ann Johansson.

2017 meddelade hon att hon skulle lämna riksdagen och Vänsterpartiet, bland annat på grund av hanteringen av hedersfrågan.

”Könsförtryck som invandrarproblem”

När ungdomsförbundet Ung Vänster på kongressen 2007 ska anta ett antirasistiskt program finns hedersfrågan med. ”Hedersbrott och hedersvåld används effektivt för att maskera den verkliga maktstrukturen som ligger bakom våldet mot kvinnor, nämligen kvinnoförtrycket – i såväl Sverige som i Afghanistan.” Så står det under rubriken Feminismen som slagträ. Texten fortsätter: ”När könsförtryck och könsdiskriminering omdefinieras som ett invandrarproblem, patriarkatet ersätts av ”invandrarmän” och våldet mot kvinnor reduceras till kulturella uttryck med kopplingar till Mellanösterns halvfeodala samhällen, är en framgångsrik feministisk strategi en som utgår från alla kvinnors kollektiva upplevelser och organisering under ett konkret hot.”

Gudrun Schymans ord i talibantalet ekar tydligt i ungdomsförbundets program.

Bara ett par år senare, 2009, antar dock Vänsterpartiet en feministisk plattform. I den finns en särskild rubrik om hedersvåld och hedersförtryck. Det konstateras först att hedersvåldet är en del av det strukturella könsförtrycket och inte begränsat till en viss religion eller etnicitet. Men i nästa rad står det: ”Det specifika med hedersvåldet är dock att det utövas med hjälp av kollektiva kontrollmekanismer och många gånger sanktioneras av släkt och omgivning”.  Det står också: ”Samhället har inte agerat tillräckligt kraftfullt när det gäller hedersrelaterat förtryck, ibland med hänvisning till rätten att utöva sin kultur.” Wiwi-Ann Johansson är en av dem som välkomnar skrivningen.

– Här erkände ju partiet att det såg ut på ett visst sätt, säger hon.

Moralpoliser i förorten

Amineh Kakabaveh tar ofta stöd av just det här stycket i den feministiska plattformen när hon går ut i den offentliga debatten. 2015 skriver hon, som grundare av Varken hora eller kuvad; en debattartikel i Expressen. Rubriken är: I förorten växer männens diktatur. ”I svenska förorter blir klimatet allt mer kvinnofientligt. Unga kvinnor kan inte vistas ute efter middagstid på vissa platser. Kvinnor kan inte klä sig hur som helst.” Hon skriver om hur islamister och fundamentalister fungerar som moralpoliser och tillrättavisar barn och kvinnor. ”Numera odlar våra manliga enklaver i förorterna inte bara hederskulturer som diskriminerar tusentals kvinnor, homosexuella och ungdomar utan de odlar förtryckarkulturer som kan skapa fler jihadkrigare, krigare mot demokrati och för en manlig diktatur, i guds namn dessutom”.

Svaret kommer ett par veckor senare. I Aftonbladet. Aron Etzler, partisekreterare, Christina Höj-Larsen, som sitter i partistyrelsen och Rosanna Dinamarca , feministisk talesperson, skriver att det bara ökar splittringen att peka ut förorten.  ”Däremot är vi inte beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten”, skriver de. Och avslutar med: ”Just därför är det magstarkt att se högerdebattörer anklaga vänstern för att svika förorten. För samtidigt som högern bäddat för reaktionära rörelser genom att öka segregation och fattigdom, så har de – då som nu – motsatt sig framsteg som bidrar till jämlikhet och kvinnors frigörelse. Det är – om något – ett svek. Vänsterdebattörer som anammar detta resonemang underkänner politikens förmåga att skapa samhällsförändring genom generell välfärd och jämlikhet.” Det är tydligt att udden är riktad mot Kakabaveh.

– Hedersrelaterat våld är ett samhällsproblem som det är allas vårt ansvar att bekämpa. Att isolera det till förorten hjälper oss varken att förstå eller bekämpa det, skriver Christina Höj-Larsen i ett mejl som svar på frågan varför det var viktigt att markera då 2015.

Wiwi-Ann Johansson är en av de som reagerar på att partiledningen går ut och markerar mot en medlem. Tillsammans med fem andra vänsterpartister skriver hon en debattartikel i Aftonbladet och frågar om det som sägs om hedersvåld i den feministiska plattformen inte gäller längre. Idag, fyra år senare, säger hon:

– Amineh har sitt speciella sätt att vara. Men jag tycker att man ska få vara olika i ett parti. Vi måste kunna vara opinionsbildare även inom partiet. Men som jag har sett det har man bara satt upp en stopphand och pekat med hela handen.

Lägger konkreta förslag

Samtidigt som debatten rasar i och utanför partiet lägger Vänsterpartiet en motion i riksdagen om mäns våld mot kvinnor och andra former av våld i nära relationer. Det är den här motionen som Vänsterpartiet fortfarande hänvisar till på sin hemsida i frågan om hedersvåld. Här föreslår V bland annat att Brå ska få i uppdrag att kartlägga omfattningen av hedersrelaterat förtryck. Samtidigt som partiet återigen slår fast att våld mot kvinnor inte kan förklaras med kultur så ger det konkreta förslag på fler bostäder för våldsutsatta kvinnor, att en haverikommission ska tillsättas som ser över varje fall där en kvinna misshandlats till döds eller mördats av en närstående man, att självmord där det finns misstanke om att dödsfallet har föregåtts av hedersförtryck ska utredas av polis, det här handlar om så kallade balkongflickor, något som Amineh Kakabaveh också har tagit upp flera gånger. Motionen föreslår vidare mer pengar till kvinno- och tjejjourerna, möjlighet att upphäva tvångsäktenskap och åtgärder mot kvinnlig könsstympning.

– Medan framförallt högern har ägnat tid åt att påstå att vi inte har politik på området har de viktiga åtgärder som vi föreslår och de pengar vi förhandlat fram till bland annat kvinnojourer hamnat i skymundan. Det är synd, skriver Christina Höj-Larsen i sitt mejlsvar om att Vänsterpartiet inte ska ha tagit hedersproblematiken på allvar.

Vänsterpartiets ovilja att koppla ihop heders­våld, eller mäns våld mot kvinnor, med kultur och religion har alltså handlat mycket om att inte hamna i rasism.

När Amineh Kakabaveh 2016 delar en rasistisk film från fascistiska Nordisk ungdom på Facebook är katastrofen ett faktum. Filmen har en fejkad SVT-logga och en fejkad textremsa där de somaliska männen i filmen påstås planera för en flytt till Sverige för att förändra lagstiftningen och tillåta våldtäkter. Amineh Kakabaveh skriver i en kommentar under filmen: ”Grattis Sverige till en etablerad Islamisk stat och utropat Kalifat snart i fler förorter.” När hon blir uppmärksammad på att det är en högerextrem grupp som ligger bakom filmen tar hon bort inlägget och ber om ursäkt. Men partiet kräver att hon tar en paus från sociala medier och en samtalskonsult kallas in för att ta tag i konflikten mellan henne och partiledningen.

Anklagelser om kulturrelativism

America Vera-Zavala, tidigare vänsterpartist, dramatiker, kulturskribent och författare är en av de som menar att den typen av kommentarer som Amineh Kakabaveh skrev i samband med att hon delade filmen hade fått de flesta andra riksdagsledamöter uteslutna. Men Kakabaveh fick stanna eftersom frågan blivit för känslig i och med att hon fått liberala debattörer på sin sida som hävdade att Vänsterpartiet inte tog hedersfrågan på allvar och ägnade sig åt kulturrelativism.

– Men det är verkligen en total lögn, konstruerad i den här debatten som blir mer och mer skruvad för varje år. Det har aldrig varit sant. Visst det har funnits folk som inte har kunnat hålla två saker i huvudet samtidigt, men Vänsterpartiet har alltid haft folk som har sett båda sidorna och kunnat skilja på legitim kritik mot religiöst förtryck och rasistiska idéer, säger hon till Dagens ETC.

I en debattartikel i Dagens nyheter skriver hon att en gång i tiden hade kampen mot hedersförtryck de unga kvinnornas bästa i sikte, men nu har det ofta blivit ett mycket grumligt angreppsfält mot muslimer i allmänhet.

– De som gör ett bra arbete och som ser både och, de hörs sällan. De som syns och hörs mest är de som samtidigt vill stoppa unga, muslimska kvinnor från att själva höras.

För att verkligen bekämpa hedersvåld så måste man vinna förtroende, menar America Vera-Zavala.

– De här förslagen om att förbjuda slöja till exempel, de är så löjliga och riskerar att öka på ett stigma. Det är att göra kamp mot hedersförtryck till ren islamofobi. De som jobbar med det vet att det inte bara finns i en religion.

”Mer pengar till kommunerna”

Azam Qarai är en av dem som jobbar med det. I Kvinnors nätverk och på Linnamottagningen med rådgivning för unga som utsätts för hedersförtryck. Hon är väldigt medveten om risken att kamp mot hedersförtryck utnyttjas i rasistiska syften.

– Vi lever idag i ett populistiskt samhälle där högermakter gärna använder allt negativt som har kopplingar till invandrare och andra kulturer.  Därför är vi otroligt måna om att alltid när vi pratar om heder så pratar vi också om rasism, säger Azam Qarai.

– Visst, heder har med religion, kultur och traditioner att göra, men det är inte så att människor har gjort ett val och tänker: Okej, vi ska förtrycka, fortsätter hon.

Hon kan tänka sig en särskild brottsrubricering för hedersbrott, något som Vänsterpartiet röstade nej till i riksdagen förra året, för att lyfta frågan.

– Precis som med hatbrott skulle det vara en markering, även om det inte i sig skulle minska våldet.

Det som skulle kunna minska våldet är enligt Azam Qarai mer pengar till kommunerna, till socialtjänsten och skolan, så att det finns resurser bland de som möter barnen.

– Alla politiker som säger att de bryr sig om heder, de borde satsa på pengar till kommunerna, säger hon.

Heder är på allas läppar. Det har till och med fått en egen rubrik i Januariavtalet mellan regeringen, Liberalerna och Centerpartiet.  ”Hedersrelaterat våld och förtryck måste bekämpas genom strängare straff och mer kunskap om dessa brott och förtryck”. I Almedalen i somras valde även Jonas Sjöstedt att tala om hedersförtrycket. På en fråga från Expressen svarar han att Vänsterpartiet kan ha underskattat det.

Wiwi-Ann Johansson tror att Jonas Sjöstedt själv aldrig har varit rädd för att diskutera frågan men att det måste göras på det sättet som den inre klicken har bestämt för att inte klassas som rasistiskt.

Kan hon inte se att det finns en sådan risk, att det lätt blir rasistiskt. Att det börjar låta som Sverigedemokraterna. Att alla problem vi har i Sverige börjar och slutar med muslimerna?

– Det är ett delikat problem. Men vi kan inte heller lämna över en så viktig fråga till högern, till moderathögern som allt mer börjar likna SD. Vi kan inte förtiga att det finns. Folk är inte dumma. Vi från vänstern kan inte lämna frågan åt sitt öde. Istället måste vi diskutera den men med vänsterns analys, säger Wiwi-Ann Johansson.