Men den feministiska utrikespolitiken hade behövt Wallströms eftermäle. Hon utformade en linje med fokus på kvinnor, som var tänkt att göra avtryck på internationell politik och som också rörde upp både positiva och förlöjligande kommentarer.
Vad kunde hon ha sagt sin sista dag i Arvfurstens palats? I min fantasi har jag formulerat ett alternativt avsked, ett feministiskt, där journalister ställer frågor om gamla, kända problem, och där nya, okända svar läggs i den avgående utrikesministerns mun.
Margot Wallström inleder presskonferensen:
Jag har verkligen tvekat om att avgå i protest. En offentlig konflikthantering är inget jag önskar det socialdemokratiska partiet, särskilt inte efter den med stor möda hopsnickrade regeringsöverenskommelse som trädde i kraft i januari 2019 mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna.
Men nu har jag bestämt mig för att säga som det är. Jag avgår av familjeskäl men också i protest. Det har varit fem tuffa år. Det är svårt att föra en feministisk utrikespolitik i en värld präglad av manliga normer och militarism. Jag lämnar min post för att Sverige inte skriver på FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Det meddelade jag på en presskonferens den 12 juli, två månader innan jag nu bekräftar min avgång.
Där gick nämligen min politiska och moraliska gräns. Det parlamentariska läget har gjort en ratificering av konventionen omöjlig, eftersom en majoritet i riksdagen helt enkelt är emot. Men vi i den feministiska regeringen, socialdemokrater och miljöpartister, hade inte behövt vika ner oss.
– Vad skulle du som utrikesminister och dina kolleger i regeringen ha gjort då? undrar en journalist.
Vi borde ha markerat tydligt och klart att vi tar ställning för en kärnvapenfri värld och mot det fasansfulla våld som en användning av kärnvapen innebär – mot människor, djur och natur. Dessutom vet vi att fyra av fem svenskar stöder ett förbud mot kärnvapen. Nu ser det ut som om regeringen inte ville eller vågade ta strid för denna livsavgörande fråga. Som till syvende och sist handlar om hur Sverige ser på nedrustning och svensk säkerhet.
– Det talas ibland om att det går en spricka mellan Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet. Finns det en målkonflikt här, och vari består den?
Jag har tidigare sagt att det råder en naturlig spänning mellan diplomater och militärer. Men i grund och botten är vi vittne till en ideologisk konflikt i regeringen mellan en humanism, som jag står för – i en alltmer avhumaniserad värld – och en militaristisk och nationalistisk maskulinitet, som jag inte vill att feminismen, eller jag själv, ska förknippas med.
Militären, NATO-anhängarna och idén om den transatlantiska länken har gått segrande ur konflikten om kärnvapen. Försvarsministern tiger som han brukar om mänsklig säkerhet, fred och feminism, trots att även han ingår i den feministiska regeringen. Framförallt berör han aldrig det militära våldet i dess olika skepnader. Mitt utrikespolitiska motto är fred, FN i fokus, folklig förankring och feminism, fyra f. Detta är långt från försvarsministerns – och Försvarsmaktens – agenda om upprustning, stora militärövningar och värdlandsavtal med NATO. Inte heller statsministern tog strid för Sveriges gamla linje om folkrätt, avspänning och nedrustning.
– Konventionen om förbud mot kärnvapen är ”otydlig” och behöver ”utvecklas”, påpekade ambassadör Lars-Erik Lundin i utredningen om konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen. Hur ser du på den kritiken?
Vid presskonferensen i juli höll jag med Lundin om att konventionstexten inte räcker till. Men Sverige borde ändå skriva på, om inte annat som en viktig symbolhandling. Det allvarliga med Lundins utredning är att den ger sken av att Sverige bara har ett val, att acceptera kärnvapen. Det hotfulla läget i omvärlden skulle helt enkelt tvinga oss till denna ståndpunkt. Och då är det främst Ryssland som åsyftas. Med kärnvapen i världen skulle vi alltså leva säkrare, vilket är en helt barock tanke. Det är realpolitik i dess farligaste form.
Jag antar att ni journalister läst vad fyra professorer skrev i Dagens Nyheter tidigare i år, att det vore ”ytterst egendomligt om nära 60 år av svensk diplomatis stoltaste insatser mot massförstörelsevapen inte skulle fullföljas”. Det är också min linje. Det är klart att Sverige ska vara deltagare med rösträtt i konventionen och inte bara observatör, som vi blir nu. Det genanta är att Sverige sommaren 2017 röstade i FN för ett kärnvapenförbud tillsammans med 121 andra länder. Och nu har 33 länder ratificerat konventionen och 79 skrivit under. Men inte vi.
– Efter att du hade läst upp utrikesdeklarationen i riksdagen i februari 2015 fick du en fråga om hur Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien bidrar till en feministisk utrikespolitik. Du undvek att svara men kallade i alla fall Saudiarabien för en diktatur. Hur ser du på din roll i den här affären?
Det blev en stormig debatt för och emot avtalet både i svenska medier och inom regeringen, detta är välkänt. Ingen annan ville tala om diktatur. Även statsministern hukade. Jag blev anmäld till Konstitutionsutskottet av Moderaterna. Dessutom blev det diplomatiska förvecklingar med flera länder i arabvärlden. När jag en månad efter mitt uttalande i riksdagen var inbjuden att tala på Arabförbundets utrikesministermöte i Kairo stoppades jag av arrangörerna.
Det gick min väg till att börja med. Inte bara för att jag fick full internationell uppbackning för att jag vågat säga sanningen. Utan för att statsministern dagen efter det inställda mötet i Kairo meddelande att det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien inte skulle förlängas. Men när regeringen senare skickade ett sändebud till den saudiske kungen för att reparera de skadade relationerna, och strax därefter en delegation för att bygga upp ett svenskt-saudiskt affärsråd, då var jag nära att kasta in handduken. Nu är den gamla ordningen återställd med Saudiarabien som Sveriges viktigaste exportmarknad i Mellanöstern.
– Betyder det att du tycker att mänskliga rättigheter ska väga tyngre än näringslivsintressen och militära samarbeten?
Jag har fått den frågan tidigare, som utrikesminister, och då svarade jag att det inte är så enkelt, att man måste väga samman olika aspekter. Politiken är sådan, sa jag också. Men idag skulle jag ha svarat att frågan är fel ställd. Mänskliga rättigheter måste betraktas som okränkbara, inget som kan vägas mot andra ”intressen” och förhandlas bort.
– Svenska Freds, och förresten inte bara dem, har hävdat att Sverige bidrar till att legitimera anti-feministiska regimer genom att sälja vapen. Och att vårt demokratikriterium i vapenhandelslagstiftningen är alldeles för lätt att kringgå. Håller du med om det? frågar en journalist.
Ja, jag håller med. Feminister har kritiserat mig för att jag haft mage att prata feministisk utrikespolitik mot bakgrund av vår tunga vapenindustri. Räknat per capita är vi EU:s största vapenexportör och elfte störst i världen. Det är plågsam kunskap, ett tungt arv att bära. Särskilt som forskningen pekar på att global handel med krigsmateriel är tydligt kopplad till krig och mäns sexuella våld mot kvinnor. En fråga jag är engagerad i sedan lång tid.
Det mest kritiska jag sagt om vapenexporten som utrikesminister är att den varit ett hinder i den feministiska utrikespolitiken. Men nu knäcktes kamelens, eller snarare min, rygg av att regeringen inte ens kunde samla sig till en protest mot kärnvapen. Sveriges hållning sedan länge är ju att utrikespolitiken ska vara säkerhetspolitikens första försvarslinje. Men med den omsvängning som pågår mot en mer militaristisk svensk säkerhetspolitik kände jag att jag inte längre kunde ingå i regeringen.
– Nu har du givit oss värdefulla inblickar i en mer feministisk version av din utrikespolitik plus dina bevekelsegrunder för att sluta. Är det något mer du önskade att du hade sagt eller gjort som utrikesminister?
När jag meddelade min avgång sa jag att jag inte ångrar något. Det är inte riktigt sant. Regeringens beslut hösten 2015 att strama åt reglerna kring familjeåterförening och anhöriginvandring har plågat mig särskilt. Migrationen ingår inte i utrikespolitiken, men här argumenterade jag ändå för att detta beslut går helt på tvärs mot en feministisk agenda. Vi borde istället ha gått på offensiven och sjösatt ett feministiskt program för att öka möjligheterna för kvinnor att få asyl i Sverige. Kvinnor och flickor på flykt är enormt utsatta för trafficking och sexuellt våld. De borde prioriteras för asyl.
– Kan du bara helt kort förklara vad som är det feministiska i utrikespolitiken?
Jag har naturligtvis inte patent på vad som menas med feminism. I utrikespolitiken, liksom i regeringens politik i övrigt, har vi i första hand betraktat feminism som ett medel att nå målet: jämställdhet. Eller könsbalans. Min uppfattning nu i efterhand är att den logiken antagligen inte håller. Vi i regeringen har förstått jämställdhet som ett slutmål, att kvinnors och flickors rättigheter, representation och resurser ska stärkas – inom ramen för det nuvarande samhället.
Feminism betyder, tror jag nu istället, att hela samhällsordningen måste omprövas. Vi behöver tänka mer förutsättningslöst kring vad som är bra liv för olika grupper av kvinnor, inte bara imitera mäns villkor. En feministisk utrikespolitik skulle då inriktas mot mäns våld, militarism och nationalism, och hur detta våld undergräver kvinnors kroppsliga integritet och saboterar tilliten i samhället. Och ja, faktiskt hotar demokratin. Och ytterst, allas vår säkerhet. Detta är mer än jämställdhet.
– Är det något du ville ha gjort annorlunda, så här i backspegeln?
Fick jag leva om mina fem år i regeringen skulle jag driva en vassare feministisk politik, inte backa för könspolitiska konflikter. Jag skulle fortsätta ha kvinnor i fokus men också följa i Margareta Winbergs fotspår, den radikala jämställdhetsministern i början på 00-talet, som inte drog sig för att peka ut män och maskulinitet som allvarliga samhällsproblem. Hela det internationella systemet bygger på en könad logik, där starka män och starka stater står högst i kurs. Det sorgliga är att fred, nedrustning och mänskliga rättigheter ses som uttryck för svaghet och förknippas med kvinnor och femininitet.
Fokus måste riktas mot mäns våld och maskulinitet som säkerhetspolitiska minfält. Så tänker jag idag. Därför vill jag vara med min familj, medan tid är.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
