Han avslöjar: Så gömmer de superrika sina förmögenheter

Under pandemin accelererade tendensen: på bara 12 månader ökade miljardärerna på Forbes globala lista sitt värde från 8 till 13 biljoner dollar (en biljon är tusen miljarder), vilket faktiskt är den snabbaste ökningen någonsin.

Det finns många anledningar till att det blivit så, och en av dem är att världens superrika blivit allt bättre på att gömma sina förmögenheter, undandra dem beskattning och överföra dem oförminskade från generation till generation. Det skildrar den amerikanska författaren Chuck Collins i den nyutkomna boken ”The Wealth Hoarders”, som skildrar ”förmögenhetsförsvararna”, en industri som (i USA, som står mest i fokus i boken) tredubblats i omfattning.

Valde att ge bort arvet

Chuck Collins blev först bekant med området från ett oväntat håll – som en av industrins klienter. Som arvinge inom en familj som äger en av USA:s största slakterikedjor blev han i 20-årsåldern inbjuden till ett möte med en ”förmögenhetsplanerare”. Den distingerade damen chockades när han förklarade att han planerade ge bort sitt samlade arv.

Det var hans sak om han ville sätta sprätt på eller ge bort avkastningen, menade hon, men det var en helig princip att ”aldrig röra kapitalet”. Hon blev rentav moraliskt upprörd och argumenterade, paradoxalt nog, för att det var ”själviskt” mot kommande generationer.

– Jag fick många oförstående reaktioner från min familj. En del upplevde det som ett angrepp – att jag klandrade dem för att inte göra detsamma, fast jag aldrig sagt något sådant. I slutändan blev det inte som jag gruvat mig för, att jag behövde bryta med familjen och släkten, även om de fortfarande tycker det är konstigt. Jag förklarade att jag fortfarande är en vit man med en universitetsutbildning, utan studieskulder. Det är inte en så stor uppoffring som de föreställer sig, säger Chuck Collins till ETC.

Varken i sin bok eller under intervjun ger han egentligen något svar på varför han fattade det ovanliga beslutet att skiljas från sitt arv, förutom de uppenbara skälen – att han fann det oförtjänt och var bekymrad över vad den gallopperande ojämlikheten fick för konsekvenser i samhället.

– Att inte behöva arbeta kan vara paradoxalt för vissa. En del undrar om de förtjänar det, känner sig skyldiga eller förvirrade, men det är inget som man brukar tala om inom familjen, nämner han som karakteristika i den värld han delvis lämnat, delvis fortfarande socialt är en del av.

Exponerar hur rika gömmer pengar

Många som funderar i liknande banor landar i att ge stora belopp till välgörenhet, ibland med argumentet att de på det sättet vet bättre vart pengarna går än om de försvunnit i skatt. Collins valde att utnyttja sin bakgrund på ett annat sätt: för att exponera hur världens rika och superrika gömmer sina förmögenheter.

Den som idag fått ett större arv kommer ofta i kontakt med en ”familjebyrå” (family office), en institution som blivit allt populärare men sällan uppmärksammas i offentligheten, ens i affärspressen. Den samlar under ett tak alla aspekter av att förvalta en förmögenhet som annars advokatbyråer, revisorsfirmor, banker, börsmäklare, fastighetsmäklare och andra hade anlitats för. De största dynastierna har sin egen exklusiva familjebyrå, medan andra kan sköta en eller ett par tiotals medelstora familjeförmögenheter. De sköter arvsskiften och att portionera ut pengar till mindre ansvarsfulla familjemedlemmar, men framförallt – skatteplanering.

Ett av de redskap som familjebyråer och andra förvaltare allt mer kommit att använda sig av är stiftelser och fonder. I USA är det fullt möjligt att skapa en stiftelse med den egna familjen som förmånstagare – eller rentav med en själv som individuell förmånstagare. Det skapar ett ”fiktivt legalt limbo”, skriver Collins i sin bok.

En och samma person kan alltså kontrollera stiftelsen och vara dess förmånstagare, men ändå inte räknas som ägare till dess egendomar. Det betyder inte bara att pengarna försvinner från beskattning, utan också andra sorters krav. Collins återger historien om Joseph Rensin, vars postorderföretag Blue Hippo gick i konkurs efter att ha lämnat tusentals hemelektronikprodukter olevererade. Trots domstolsorder har Rensin fortfarande 13 år senare lyckats undvika skadestånd, eftersom han flyttat sina tillgångar till en stiftelse registrerad på Cook-öarna, och senare till en annan i Belize, stiftelser som sedan äger bland annat hans lyxvillor i USA.

Skatteparadis i delstater

Att utnyttja skatteparadis har dock blivit mindre nödvändigt, är en annan av slutsatserna i boken. Chuck Collins förklarar varför:

– Samma sekretess kan man idag hitta i amerikanska delstater.

Delstater som Delaware och South Dakota har senaste åren etablerat sig som vad han kallar ”skatteparadis inom USA:s gränser”, med liknande lagar som mer kända brevlådedestinationer som Panama och Jungfruöarna. Två tredjedelar av USA:s 500 största företag har idag formellt säte i lilla Dela­ware. Mängden kapital, delar av de svarta eller grå pengarna, som deponeras i Delaware, är så stort att 10 procent av delstatsregeringens inkomster kommer från att förverka konton som ingen längre vill kännas vid.

– Det har också fördelar att ha placeringar i ett politiskt stabilt land, därför är USA idag en destination för globala pengar från korruption och organiserad brottslighet, snarare än tvärtom.

Genom att placera sitt ägande i komplicerade nätverk av sådana stiftelser kan familjer numera undandra det beskattning i många generationer, eftersom lagen tillåter stiftelser med obegränsad livslängd.

Inom lagens ram

Många gånger försvarar sig förmögenhetsförsvararna med att deras klienter inte rimligen kan förväntas avstå från att agera så förmånligt för sig själva som möjligt, så länge det sker inom lagens ramar. ”Om ni ogillar vad vi gör, gör det då otillåtet”, som Collins parafraserar det. Han pekar på att det är samma aktörer som hjälpt till att utforma lagarna till att börja med, genom lobbying och kampanjbidrag.

Frank Luntz, kommunikationsgurun som jobbat med några av USA:s främsta republikanska politiker, skildrar i boken ”Word that Work” hur han utformade kampanjen för att försöka avskaffa USA:s arvsskatt, där kärnpunkten var att i den offentliga debatten försöka etablera ordet ”dödsskatt” istället.

I slutändan lyckades inte försöket, men skattesatsen reducerades betydligt.

Skattekonsulter kontrolleras inte

Lobbying har varit avgörande för att etablera delstater som ”skatteparadis” inom USA:s gränser.

Organisationen Corporate Europe Observatory publicerade för ett par år sedan en rapport som visade hur de fyra stora globala revisionsbyråerna (ofta kända bara som ”big four”: PriceWaterhouseCoopers, KPMG, Deloite och Ernst & Young) har gjort utredningar om EU:s skattepolitik, samtidigt som deras dagliga arbete är att ge råd till klienter just i att undvika skatter.

– Sedan avslöjanden som Luxleaks – läckan som 2014 avslöjade en lång rad storföretags, däribland IKEA, exklusiva avtal med Luxemburg – har kraven på hårdare tag mot skatteflykt ökat, men lobbyn har kunnat urholka de flesta förslag, säger Vicky Cann från Corporate Europe Observatory.

Ett sådant EU-förslag som hittills stoppats på vägen är att just skattekonsulter borde vara tvungna att registrera sig och kontrolleras på samma sätt som agenter på finansmarknaden. Istället har det hittills bara blivit ett frivilligt register.

Sverige i täten för de rika

Hur ser det då ut i Sverige? Att slippa undan arvsskatten var en anledning till att familjen Wallenberg bildade sina enorma stiftelser, som delar ut pengar till välgörande ändamål men som framförallt kontrollerar och håller samman familjeimperiet, som i sin tur kontrollerar en stor del av svenska börsföretag.

Men enligt journalisten Erik Sandberg, som skrivit boken ”Skattesänkarna”, är komplicerade juridiska konstruktioner numera mindre vanliga här än i exempelvis USA – eftersom det inte behövs.

– De skatter man tidigare planerade sig runt, de har vi numera till stor del avskaffat. Sverige har blivit ett skatteparadis. Vi har inte längre vare sig arvsskatt eller förmögenhetsskatt och vi har låg kapitalbeskattning. Om vi talar om en kapplöpning mot botten, har Sverige oftare legat före än kommit efter. Vi har först sänkt exempelvis bolagsskatten och övriga nordiska länder tvingats följa efter. Det går att se en tendens att norska och finska miljardärer flyttar pengar till Sverige.

Han köper inte det vanliga argumentet att skatter som förmögenhetsskatten blivit frivilliga.

– Till stora delar fungerade förmögenhetsskatten bra. De superrika kunde visserligen flytta pengarna utomlands, men för många andra rika var det ofta för omständligt att försöka smita undan den.

Han efterlyser ett internationellt samarbete, för att undvika att pengar flyttas mellan länder för att undkomma skatt.

– Men Sverige och Storbritannien är bland de länder i Europa som bromsat det. Inom S och V finns i Sverige tyvärr ofta ett starkt motstånd mot att flytta sådant till EU-nivå.

En motsatt tendens

Tidskriften Yes! Intervjuade i augusti Stephanie Brobbey, en annan typ av förmögenhetsförvaltare – en som hjälper miljonärer som Chuck Collins att göra sig av med sina ärvda tillgångar. I USA av idag finns nämligen en motsatt tendens bland vissa superrika till den att göra allt för att behålla pengarna. Mångmiljardärer som Warren Buffet propagerar för höjda skatter och Jeff Bezos ex-fru MacKenzie Scott har i snabb takt skänkt bort en stor del av sin enorma förmögenhet.

– Olika rika har olika motiv. En del ser det strategiskt, att det är bättre att proaktivt omfördela en del nu, än att folket kommer efter oss med facklor och höggafflar senare om ojämlikheten bara tillåts fortsätta skena. Andra drivs av genuin önskan om ett bättre samhälle, säger Chuck Collins.

Han tvivlar på att frivilligt givande någonsin blir tillräckligt omfattande för att göra skillnad i stor skala, men menar ändå att rika eller ex-rika som han själv kan ha en viktig roll att spela, i den offentliga debatten och för att dra bort kulisserna och avslöja hur systemen för att dölja och skydda förmögenheter ser ut.

Han noterar i boken att Bernie Sanders förslag 2019 för att stänga viktiga kryphål i arvsskatten tycks ha varit utformat i samarbete med insiders inom branschen.

Någon motsvarighet till Warren Buffet i Sverige, inom den egentliga superrika klassen, är däremot svårt, för att inte omöjligt, att hitta.

– USA ser trots allt lite ner på ärvd rikedom, man ska vara sin egen lyckas smed. Därför gick det trots ansträngningen inte att helt avskaffa arvsskatten. I Sverige däremot funkade ett argument som att den slog mot familjeföretag. Sverige och Europa har större respekt för gamla pengar, vi har en vördnad för dynastier som de gamla finansfamiljerna. Vi har nog kvar mer förmodern mentalitet än vi är medvetna om där, säger Erik Sandberg. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.