En enda fråga överskuggar dock allt för både SD och deras väljare – invandringen.
Inget parti har så mycket extrapengar i sin budget som Sverigedemokraterna. Enligt partiets sätt att räkna skulle Sverige spara 188 000 miljoner kronor om SD fick igenom sin invandringspolitik.
Pengar som partiet vill satsa på annat, och siktet är till stor del inställt på de grupper där SD redan är stora: lågutbildade personer med LO-yrken på landsbygden.
När det gäller stridsfrågan a-kassan har SD lagt fram ett förslag som är mer generöst än den rödgröna regeringen. Partiet vill höja taket i a-kassan de första 100 dagarna till 1 200 kronor om dagen. Det blir 5 800 kronor mer i månaden jämfört med den höjning till 910 kronor om dagen som regeringen föreslog i våras, och som träder i kraft i september.
SD vill också, liksom Socialdemokraterna, ta bort 75-dagarsreglen vid deltidsarbetslöshet som regeringen Reinfeldt införde och i en charmoffensiv mot landsbygden presenterade man 2013 ”landsbygdslyftet” där partiet bland annat vill infria det gamla löftet från Göran Persson (S) om bredband till alla.
Tar efter Dansk folkeparti
Målet är att uppfattas som ett välfärdsparti, allt enligt en modell hämtad från Danmark.
– Dansk folkeparti är idag det parti som främst värnar välfärden i Danmark, de vägrar till exempel att gå med på skattesänkningar. SD säger själva att Dansk folkeparti är den tydligaste förebilden. Givet att SD:s stöd förblir fortsatt högt på landsbygden och bland arbetare kommer man hålla fast vid klassisk välfärd. Men politiken är samtidigt ett hopplock av olika delar, säger Andrej Kokkonen, statsvetare på Göteborgs universitet.
Men förslagen rimmar illa med den faktiska politik som SD stod bakom under den gånga mandatperioden. När tankesmedjan Tiden förra året gick igenom hur SD röstat i riksdagen under två år av det borgerliga styret visade det sig att partiet röstade med alliansen nio av tio gånger. Utredningen tittade särskilt på frågor om arbetsmarknad, socialt skydd, skatter, skola, vård och omsorg samt näringspolitik.
Utredaren Nils Westling menar att den omsvängning som SD gjort i fackföreningsvänlig riktning sedan 2006 mestadels tycks vara en retorisk förändring.
– Det tydligaste exemplet var frågan om rätt till heltid för kvinnor i offentlig sektor, där SD hade röstat nej i de omröstningar som jag gick igenom, men bara några månader efter omröstningen sa att nu var man för heltid för kvinnor. Det är ett så uppenbart försök att locka LO-kvinnor.
Falsk arbetarvänlighet
Vidare röstade SD emot en nedläggning av Fas 3, och mot en nollvision om dödsolyckor i arbetslivet.
– Sverigedemokraterna har varit ett antifackligt parti historiskt, men de har insett på senare tid att arbetarna är en potentiell väljargrupp för dem. De använder en retorik som antyder att de står på arbetstagarnas sida, men det var ganska uppenbart att de är ganska konservativa när man kollade vad de faktiskt hade röstat på, säger Nils Westling.
Samtidigt är frågan hur stor betydelse satsningen på att låta mer arbetar- och landsbygdsvänliga egentligen har för väljarna. Det är nämligen inte en önskan om bättre kommunikationer på landsbygden eller tanken på uppemot 6 000 kronor mer i månaden vid arbetslöshet som får väljarna att rösta på Sverigedemokraterna.
Alla undersökningar visar att det är på sin invandringspolitik som SD drar in rösterna. Enligt DN/Ipsos undersökning som släpptes i måndags anser 56 procent av SD:s sympatisörer att integration och invandring är den viktigaste frågan.
Statsvetaren Karl Loxbo, docent vid Linnéuniversitetet i Växjö, säger att han i stor utsträckning ser SD som ett enfrågeparti.
– Sedan försöker de bredda sig för att framstå som mer seriösa och vara ett tänkbart alternativ för fler.
