Så lyder de första meningarna på ett pressmeddelande från Vänsterpartiet som skickades ut förra veckan. Men det är inte de höjda statsbidragen som är den egentliga nyheten. Det är att den samlade oppositionen, V, M och KD med stöd av SD, gemensamt visar sina muskler – i det här fallet genom att klampa in i budgetprocessen och bland annat stoppa en av Centerpartiets skattesänkningar (”ingångsavdrag”) för att istället ge generella statsbidrag till kommuner och regioner.
Det ser därför, paradoxalt nog, ut som att statsminister Stefan Löfven får hjälp av högern för att driva mer klassisk socialdemokratisk politik. I söndags fick därför Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson, Elisabeth Svantesson, stå i SVT:s Agenda och försvara sig mot kritiken från Centerpartiets vice ordförande Anders W. Jonsson – som hävdade att Moderaterna i och med detta har övergett sin borgerliga politik och ”accepterat en vänsterretorik.”
Låter det snurrigt? Du är inte ensam. Att läget skulle bli detta hade regeringspartierna inte räknat med, när de för ett år sedan pustade ut efter att ha genomgått den längsta regeringsbildningen i landets historia.
– Jag såg inte för ett år sedan att V skulle gå in i en förhandling där de mycket medvetet sätter sig med M och KD och förlitar sig på stöd från SD i syfte att riva och slita i budgetprocessen. Det har hänt mycket under året kan man konstatera, säger Miljöpartiets partisekreterare Märta Stenevi till ETC.
En regering mot SD
Vi backar bandet ett år. När Stefan Löfven klev upp i talarstolen den 21 januari 2019 hade det precis blivit klart att han hade åstadkommit ett av sina stora mål: en blocköverskridande överenskommelse. Det innebar dels döden för blockpolitiken som vi känt den, dels att Stefan Löfven skulle få fortsätta som statsminister. Men den nya konstellationen, med S, MP, C och L, hade inte gått till val tillsammans och hade inte samlats kring en gemensam agenda. Tvärtom hade de bara veckor tidigare pekat ut sina motståndares förslag som det absolut sämsta de kunde tänka sig i svensk politik. Den partikonstellation som nu skulle bestämma politikens inriktning hade i stället tvingats fram för att undvika att Sverigedemokraterna skulle få direkt inflytande över en ny regering.
När Stefan Löfven ställde sig i talarstolen under sin första dag som omvald statsminister inledde han inte talet med att berätta om någon stor socialdemokratisk vision. Det blev istället ytterligare en attack på Sverigedemokraterna. Han började: ”Runt om i Europa breder högerextremismen och dess rörelser ut sig. I flera länder har krafter med antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg.” Stefan Löfven gjorde en konstpaus, såg lite nonchalant ut och tittade ned på sina papper. ”Nu inleder vi ett historiskt samarbete”, fortsatte han och syftade på att regeringspartierna S och MP kommit överens om budgeten och politikens inriktning med Centerpartiet och Liberalerna.
Högerkröken med Jöken
Vad var då innebörden i praktiken av att ”Sverige går en annan väg” och håller SD utanför makten? Det var en fyrpartiuppgörelse med 73 både konkret och luddigt formulerade reformpunkter som snabbt fick namnet ”Januariöverenskommelsen”, eller förkortat: ”Jöken”. Genom detta blev S visserligen strategiska vinnare, eftersom de kunde behålla regeringsmakten.
Men sett till det politiska innehållet var det uppenbart att Centern och Liberalerna hade fått igenom mest. Det handlar bland annat om skattesänkningar, marknadshyror och fler undantag från turordningsreglerna i LAS. ”Stora delar av den här uppgörelsen präglas av klart borgerlig politik som kommer vara mycket svår att smälta för Socialdemokraterna”, sa SVT:s politikkommentator Mats Knutson i tv-rutan dagen efter att avtalet presenterats.
De flesta socialdemokrater och miljöpartister accepterade läget, med motiveringen att alternativet var en högerregering med stöd av SD, och att detta var sämre. Men det fanns de som sparkade bakut. Progressiva socialdemokrater bildade direkt en ny partiförening, Reformisterna, som under året växte till att bli landets största med över 3 600 medlemmar. Flera av företrädarna hade gärna sett att Socialdemokraterna gått i opposition – i syfte att kunna lägga fram ett ordentligt reformprogram, där budgetöverskottet används till investeringar i välfärden i stället för att betala av statsskulden, och därmed utmana både högern och SD på längre sikt.
Även inom Miljöpartiet fanns det de som dömde ut hela samarbetet totalt, däribland den tidigare Europaparlamentarikern Carl Schlyter. Han lämnade partiet i protest mot just januariavtalet och konstaterade i P1 morgon för ett år sedan att ”rödgröna partier tvingas föra i huvudsak högerekonomisk politik”.
”Farhågorna besannades”
I dag är Carl Schlyter nöjd med sitt avhopp.
– De farhågor jag hade har besannats. Jag sa att SD skulle växa, att utsläppen inte skulle minska och att klyftorna skulle öka. Allt det har hänt. Januariavtalspartierna har misslyckats på alla punkter de sa att de skulle lyckas på, säger han till ETC.
Schlyter, som i dag har varit med och startat ett annat parti, Vändpunkt, menar också att den sittande rödgröna regeringen framförallt har prioriterat att genomföra de delar som C och L tillförde avtalet.
– De sa att de skulle höja kapitalskatterna men det har inte hänt. Det som skulle gynna rika genomförs, men det som gynnar folket genomförs inte, säger han.
Den tidigare miljöpartisten menar att det fanns andra alternativ för de rödgröna vid regeringsbildningen, exempelvis att gå i opposition eller att låta Alliansen styra på ett ”omvänt januariavtal” där de rödgröna dikterade delar av innehållet.
– Det är allvarligt att vi har ett regeringsunderlag som inte har någon vision. Det kommer aldrig att inspirera människor. Det duger inte att säga att andra partier är dummare än oss. Man måste berätta varför man är bra. Det grundläggande felet är att S och MP tror att makt är att sitta i regering. Men om regeringen genomför politk som är tvärt emot vad de själva vill så ha de ju ingen makt, säger han.
Sverigedemokraterna växer
Januariavtalet slöts med det uttalade syftet att hålla SD utanför makten. SD hålls också fortsatt utanför ministerposter och direkt inflytande över regeringsbesluten. Samtidigt har Sverigedemokraterna lyckats sätta sina hjärtefrågor, såsom invandring, fler poliser och höjda straff, högt upp på den politiska dagordningen och partiet har bara fortsatt att växa i opinionsmätningarna. I dag är de partiet med störst stöd, de har omkring 24 procent av väljarnas stöd. Frågan om januaripartierna uppnår sin målsättning med avtalet kan därför besvaras på olika sätt.
– Om tanken med Januariavtalet är att man ska stoppa högerextremism, då har man missförstått varför de partierna växer. Man kommer aldrig att bekämpa SD om man fortsätter att skita i folket. Man får missnöjespartier när man för en politik som gör folk missnöjda, säger Carl Schlyter.
Inom regeringspartierna görs dock inte denna analys. De är nöjda med att SD faktiskt hålls utanför regeringsmakten och tar heller inte på sig ansvaret för deras framväxt.
– Jag tror inte att SD:s framfart kan skyllas på politiken i januariavtalet. Jag tror att SD växer därför att vi har fått en samhällsdebatt där människor köper att alla problem beror på invandringen. När man ser etablerade partier härma och återberätta den sanningen, då växer SD. Men den berättelsen blir inte sannare för det, säger Miljöpartiets partisekreterare Märta Stenevi.
”V håller i taktpinnen”
Men det var inte bara SD som skulle hållas utanför inflytande med Januariavtalet. Det var också viktigt att Vänsterpartiet skulle frysas ut. Så viktigt att det till och med uttryckligen skrevs in i avtalet att ”Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.” Så blev det inte riktigt.
– Just nu är det Vänsterpartiet som håller i taktpinnen i svensk inrikespolitik, säger Lisa Pelling, utredningschef på den fackligt finansierade tankesmedjan Arena Idé.
Vänsterpartiet har fått regeringen och januaripartierna att backa på eller att skjuta upp flera reformer, exempelvis privatiseringen av Arbetsförmedlingen, ingångsavdraget, införandet av marknadshyror och reformeringen av LAS, där V kräver att Kommunal är med på tåget för att ett avtal mellan arbetsmarknadens parter ska ses som giltigt. Inflytandet över politiken har visat sig vara så stort att det blivit svårt för januaripartierna att lägga fram sina förslag, vilket har skapat ett slags dödläge där regeringen har svårt att genomföra högerpartiernas punkter i avtalet samtidigt som de förbundit sig att inte förhandla med Vänstern. Vid de senaste tillfällena har det inneburit att politiken tvingats vänsterut, men så behöver det inte vara nästa gång, bedömer Lisa Pelling.
– I dag kan V pressa fram röda reformer, men det är ett riskabelt spel för jag tror att det vi ser härnäst är att KD och M kommer att använda sig av SD för att göra det omvända. Man måste komma ihåg att majoriteten i riksdagen är blå eller blåbrun. Den är inte röd. Därför är det också lite tröttsamt att höra debattörer klagar på att Sossarna inte gör si eller så, säger hon.
En utveckling där oppositionen fortsätter att skjuta ned regeringens förslag kan innebära att januariavtalet rivs upp. Väljarna verkar dock inte intresserade av att sörja vid en eventuell begravning av Jöken. Sex av tio anser nämligen att den politik som regeringen för utifrån avtalet är ganska eller mycket dålig, enligt Novus mätning i januari i år. Missnöjet är särskilt stort bland LO-medlemmar. 57 procent anser att politiken är dålig och bara 8 procent att den är bra. Märta Stenevi är trots detta stolt, hon menar att alternativet hade varit sämre.
– Alla väljare är inte nöjda med samma saker, det är en kompromiss som är gjord. Det hade på många sätt varit lättare att sitta på läktaren, men vi nöjer oss inte med det. Jag är stolt över att representera ett parti som ser hur bråttom det är att ta tag i de samhällsfrågor vi måste ta tag i här och nu, såsom klimatkrisen, säger hon.
Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap och adjungerad ledamot av socialdemokraternas verkställande utskott, gör bedömningen att många LO-medlemmar har svårt att se vad socialdemokraterna står för i dag.
– Jag tror att det finns en frustration när ett parti som S går de borgerliga partierna så långt till mötes, exempelvis gällande värnskatten. En uppgivenhet. Det S har varit dålig på att visa vad som är socialdemokratisk politik i avtalet, säger han.
Rödgröna reformer?
Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad medger att regeringen under det första året med Januariavtalet har fokuserat på att genomföra Centerpartiets och Liberalernas punkter.
– Det stämmer att vi inledningsvis behövde ge stort utrymme till dem för att visa att vi tror på samarbetet. Ibland har det dock beskrivits som att det inte finns någon S-politik, men alternativet hade inte varit mer S-politik utan ännu mindre, eftersom alternativet hade varit en regering ledd av M och KD med stöd av SD, säger hon.
Vad är det då för socialdemokratisk politik som vi väntar på? När Socialdemokraterna har fått den frågan under det senaste året har standardsvaret varit att det kommer i den stora skattereformen som är en del av januariavtalet. Samma svar kommer nu från partisekreteraren:
– För vår del handlar det om att vi har stora förväntningar på den kommande skattereformen. Vi kan se hur kapitalinkomsterna har ökat den ekonomiska ojämlikheten. Vi vill därför se höjda kapitalskatter, för självklart ska de ekonomiska klyftorna minska, säger Lena Rådström Baastad.
Frågan är hur lätt det blir att driva igenom en omfattande skattereform med socialdemokratisk prägel. Dels med tanke på att den ska förhandlas fram med partier som har bestämda uppfattningar i skattefrågan, dels eftersom det är ett arbete som tar lång tid. Det är i den fjärde av de 73 punkterna i januariavtalet som det står att en ”omfattande skattereform” ska genomföras, samt att den ska minska klyftorna och långsiktigt trygga välfärden – men den ska också innebära sänkt skatt på jobb och företagande, sänka marginalskatten och uppnå att färre betalar statlig inkomstskatt. Med andra ord ser det ut att bli en blandning av socialdemokratiska paroller och klassiskt borgerlig skattepolitik. Vid sidan av detta har värnskatten redan avskaffats, efter krav från Liberalerna som också ska vara med och utforma den nya skattereformen. Lena Rådström Baastad är dock inte orolig att de ska behöva tumma på jämlikhetsmålen.
– Under det här året så har de fyra partierna som varit med i januariavtalet visat att de kan ompröva och vara pragmatiska, säger hon och kommer sedan med ett löfte:
– Vi har påbörjat arbetet med alla delar i avtalet och vissa delar går fortare. Skattereformen innehåller mycket komplex materia och tar därför längre tid, men den kommer i slutet av den här mandatperioden.
Ulf Bjereld tror dock att det kan bli svårt att få igenom en stor skattereform för ökad jämlikhet.
– Jämlikheten är en viktig fråga för socialdemokratin och därför är detta också en så viktig punkt, men för att det ska kunna levereras måste man övertala C och L att en sådan reform ska präglas av ökad jämlikhet. Det som talar för att S lyckas med det är att det även på borgerligt håll finns insikt om att ökad ojämlikhet inte är bra för landet och att man därför ger det en jämlikhetsvinkel. Men visst, det är ju borgerliga partier som det ska förhandlas med så där har S en svår och viktig uppgift framför sig, säger han.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Moa Friman, lokförare:
– Jag tycker att det var starkt gjort att de stängde SD utanför men det är inte så kul med den liberala politiken som blev effekten. Det skapas ett hårt klimat som jag tror gör att SD växer, så i slutänden blir det väl varken bra eller dåligt. Det ska bli spännande att se vad som händer nu när V gör upp med M och KD.
– Sedan tycker jag att alla partier är otydliga i sin politik utom SD, de andra mest parerar istället för att driva sin egen politik.
Fredrik Kratz, arbetssökande:
– Jag tycker att de har gjort det bra. Jag gillar att Stefan Löfven är knegare som jag själv och kan prata så att folk förstår.
– Det här året har varit skit för min del personligen, nu är jag både bostadslös och arbetslös, men det är inte regeringens fel, de gör bra saker och Stefan Löfven står upp för oss knegare.
Paul Amsih, skräddare och skomakare:
– De har gjort det sämre för företagarna under detta år och då blir det också sämre för vanligt folk. Jag förstår inte hur de kan göra sådana nedskärningar i vård och skola, ingen vet var politikerna är på väg någonstans. De bara slösar bort våra pengar på toppmöten, Nya Karolinska och förbifarten och sådant. Sedan har politikerna inte så mycket makt längre, det är alltid börshajar och storbankerna som blir vinnare oavsett om det är Sossar som styr eller inte.
Kim Sid, undersköterska:
– De lovar och lovar och sen ska de spara och spara och spara. Jag jobbar inom vården och märker nedskärningarna varje dag. Vi går redan på alla fyra. Folk är trötta på att politikerna skiter i vård och skola. De rika får det bättre men vi som knegar, vad får vi?
– Ingen förstår vad politikerna tycker egentligen. Förut ville ingen vara med SD men nu vill alla vara med dem. Jag fattar ingenting.
Ida Serdén, art director
– Jag tycker att det var bra att januariavtalet kom till så att det blev möjligt att hålla Sverigedemokraterna utanför regeringsmakten. Samtidigt tror jag att de har gynnats av att vara ”outsiders” så på ett sätt kan jag känna att de borde behöva ta ansvar. Det verkar inte gå så bra för de i kommunerna där de är med och styr, så det kanske skulle göra att de skulle få minskat stöd.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
