VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
– Jag håller med titeln på Jan Öhrmings bok om NKS, ”Allt görs liksom baklänges”. Man har inte tittat på vad som behövs, utan skapat ett stort och fint hus efter principer som inte håller i verkligheten. Man har haft idéer om hur vården ska jobba, utan att riktigt prata med dem som gör jobbet. När visionen kolliderar med vårdgolvet blir det inte som man har tänkt.
Året som har gått sedan öppningen kan närmast beskrivas som en katastrof. Det har rapporterats om barnavdelningar som inte alls är barnanpassade, förödande operationsförseningar för cancerpatienter och människor som har dött för att larmen inte fungerar som de ska. Personal beskriver NKS som ett fuskbygge och slutar för att de inte kan garantera patientsäkerheten. Samtidigt drivs sjukhuset av en ledning som med miljondyra konsulter propagerar för den kritiserade idén om ”värdebaserad vård”, som enligt personalen marginaliserar patienterna. Sjukhuset har vidare fått färre vårdplatser än gamla Karolinska, vilket medför negativa effekter för länets alla sjukhus.
26 sjuksköterskor har slutat
Josefin Arosenius är specialistsjuksköterska på neonatalavdelningen, som har hand om för tidigt födda barn. Hon har arbetat på Nya Karolinska sedan januari och har redan från start haft funderingar på att söka sig till en ny arbetsplats. Precis som många kollegor redan har gjort.
– Sedan den nya organisationen drog igång, den 30 maj förra året, fram till den 18 september i år har 26 sjuksköterskor slutat, bara här på neonatalen i Solna. Av dem är 17 stycken specialistsjuksköterskor. Och bara 20 nya har börjat, varav nio specialister.
Hon nämner flera anledningar till sitt och många andras missnöje, till exempel bristande organisation, arbetsmiljö och teknisk utrustning.
– Min uppfattning är att Nya Karolinska inte är byggt för barnsjukvård. Det man har fått höra är ju att det just nu är byggt för att vara sjukhus, men att man ska kunna sätta in kontor där utan problem sedan, säger hon.
– Vi har fått bygga om på avdelningen för att det ska passa. Det är så himla konstigt, de har ju byggt i hur många år som helst på det här, men ändå är det inte byggt för att vara ett barnsjukhus. Det känns som att ingen har snackat med vårdpersonalen.
I våras genomförde Läkarföreningen en enkät, som visade att hela 59 procent av sjukhusets läkare saknar förtroende för sjukhusledningen. Bara 3 procent har stort förtroende.
– Det är nog ungefär samma hos oss, säger sjuksköterskan Josefin Arosenius.
”Nedåtgående spiral”
Vänsterpartiets oppositionslandstingsråd Håkan Jörnehed hoppades att skandalerna åtminstone skulle vara över när sjukhuset öppnade.
– Men det blev värre än jag hade kunnat föreställa mig. Man tänker att en flytt givetvis har vissa konsekvenser. Men på NKS är spiralen nedåtgående. Vad som var 350 barn i kö till operationer på Astrid Lindgrens barnsjukhus, har blivit 850 efter flytten. Man bygger enkelrum, vilket kräver mer personal – men utan att tillsätta fler. Och med all den erfarenheten vi har om vård: Hur kan vi bygga barnavdelningar där båda föräldrarna inte kan övernatta med sina barn? Jag kanske var naiv, men det här är skrämmande, säger han.
– Ibland kan jag tänka såhär: Man talar om begrepp som ”patienten i centrum”. Men vem är NKS egentligen anpassat för? Är det för Skanskas aktieägare?
”Barnsjukdomar och brister”
Finanslandstingsrådet Irene Svenonius, som leder det moderata landstinget, har avböjt en intervju med ETC Stockholm. Det har även Anna Starbrink, Liberalernas hälso- och sjukvårdslandstingsråd samt hela sjukhusledningen. Det faller därför på det moderata landstingsrådet Paul Lindquist, som ansvarar för fastigheter och investeringar, att utvärdera NKS första år i drift – och han vill i sin position ”inte kommentera vårdaspekter”.
– På det stora hela har fastigheten som sådan fungerat bra. Naturligtvis har det funnits barnsjukdomar och brister som man har behövt åtgärda, till exempel problemen med larmen. Vad gäller barnakuten så var den delen först tänkt som en stängd vuxenakut, men det har ändrats under resans gång. Då finns andra behov vad gäller övervakning och bredd på diagnoser. Där behöver vi göra justeringar.
Del 2 – Det dyra avtalet
Nya Karolinska sjukhuset (NKS) har beskrivits som ”världens dyraste sjukhus”. Fram till 2040 väntas det kosta skattebetalarna hela 61,4 miljarder kronor, och enligt en rapport från McKinsey, beställd av SLL, är sjukhuset 50 procent dyrare än jämförbara objekt i Skandinavien och USA. Bara en justering av en dörr – från nödutgång till en ordinär sådan – kostar runt 1 miljon kronor. En flytt av en vattenkran kostar 143 000 kronor. Allt som har med NKS att göra tycks kosta skjortan. Och på golvet hörs bara protester om teknik som ställer till det. Hur kunde det bli så dåligt – och ändå så dyrt?
Förklaringen stavas delvis OPS. Alltså ”offentlig privat samverkan” – den avtalstyp som har använts i samband med uppförandet av NKS, på inrådan av konsultbolaget PWC. Avtalet innebär att ett privat företag tilldelas uppdraget att finansiera, bygga och under en längre tid driva en offentlig verksamhet. Det betyder att den privata aktören lånar upp pengar för offentliga projekt – trots att stat, kommuner och landsting kan låna till bättre ränta på egen hand. I en rapport från 2008 skriver Konkurrensverket att OPS-upphandlingar i genomsnitt blir 25 procent dyrare än traditionella upphandlingar.
Vad är då syftet med modellen? En av initiativtagarna till NKS, moderata finanslandstingsråd Ralph Lédel, har i en stor granskning av SVD satt fingret på saken: ”För mig var OPS en politisk fråga, det var ett sätt att få mer privat sjukvård som låg utanför det politiska systemet. Tanken på att avskaffa landstingen gillade jag, för mig var det en poäng i sig självt.”
Bara en byggaktör att välja på
I fallet med NKS var det byggföretaget Skanska som 2010 tillsammans med det brittiska riskkapitalbolaget Innisfree fick uppdraget av landstinget. Kontraktet undertecknades efter ett anbudsförfarande där Skanska stått ensamma i listan över ansökningar – vilket av många beskrivits som ytterligare en orsak till de höga kostnaderna, eftersom landstinget aldrig hade andra anbud att jämföra förslaget med. Normalt tar man om en upphandling om man bara har en enskild aktör att välja på, men så gjordes aldrig.
– Det var helt vansinnigt. Det är billigare för landstinget att låna själva, så det var givetvis en dålig affär. Till och med alliansregeringens Anders Borg och Fredrik Reinfeldt försökte få landstingsmoderaterna att avbryta upphandlingen. Det var uppenbart för oss i oppositionen redan då, och det är minst sagt uppenbart nu, berättar oppositionslandstingsrådet Erika Ullberg (S).
– Vi i Socialdemokraterna har en ansvarsfull ådra, och efter att ha läst igenom det färdiga kontraktet alliansen beslutat om lade vi fram ett justerat finansiellt upplägg som sparade skattebetalarna 7–8 miljarder kronor. Moderaterna antog det och har därefter felaktigt hävdat att vi var med på OPS-upphandlingen.
Men det hela skulle trots allt visa sig bli en minst sagt dyr affär. I september 2010 togs det ”första spadtaget” och vad som inledningsvis hette kostnadstak på 14,5 miljarder kronor för att uppföra sjukhuset, har i slutändan landat på uppemot 25 miljarder kronor. Totalt sett landar slutsumman – inklusive byggnationer, investeringar och drift fram till år 2040 – på 61,4 miljarder kronor, i stället för den tidigare planerade slutsumman på 52 miljarder.
– Landstingsmoderaterna har hela tiden hävdat att de vet på öret vad allt kommer att kosta. Men det vet de inte, eftersom mycket av det som behövs för att driva ett sjukhus upphandlas allteftersom på så kallade tilläggsbeställningar. Så projektet blir hela tiden dyrare, säger Erika Ullberg.
”Kostnaderna har inte skenat”
Moderaternas Paul Lindqvist var inte med när det begav sig, utan tillsattes först 2014. Han har en annan syn på NKS kostnader, inte minst vad gäller ökningen från ursprungliga 52 miljarder kronor till dryga 61 miljarder kronor. Kostnaderna har inte skenat, menar Paul Lindqvist, det rör sig snarare om “andra saker” som har tillkommit, till exempel investeringar i Astrid Lindgrens barnsjukhus, 100 extra vårdplatser och medicinteknisk utrustning för flera miljarder kronor.
Men i huvudsak är Paul Lindquist kritisk mot sina föregångares agerande.
– Det gjordes två fundamentala misstag. Ett: Vi borde aldrig ha använt OPS. Däri ligger förklaringen till att projektet blev så dyrt. Vi borde ha gått till banken och lånat pengar själva. Två: Vi borde definitivt aldrig ha gått vidare när det bara var en anbudsgivare, inte minst eftersom det försatte oss i ett sämre förhandlingsläge. I och med att vi inte hade andra anbud att jämföra med så var det svårt att veta hur bra deras anbud var.
Del 3– Kan man rätta till misstaget?
Parollen ”framtidens universitetssjukhus”, som NKS propagerat, är svår att leva upp till, menar specialistsjuksköterska Josefin Arosenius. Hon berättar att de har köpt in ny utrustning till sin avdelning, men ändå fortsätter att använda den gamla eftersom den fungerar bättre.
– De funkar inte så bra, så vi kör på våra gamla grejer i stället. Det är så himla dumt. Vem är det som har testat de här grejerna?
Hon tycker att det är tråkigt att sjukhuset inte blev så bra som de hade väntat sig.
– Jag tror att alla hade höga förväntningar när vi börjar på ett helt nytt sjukhus. Sedan har det varit en lång process hela året för att dra ner förväntningarna. Men det kan nog bli skitbra i slutändan. Hur lång tid det nu tar, det vet jag inte.
Yvonne Dellmark, ordförande för Läkarföreningen, försöker hålla sig pragmatiskt lagd.
– Vi har ett hus, det kostar jättemycket pengar, vi måste använda det. Då får man göra det så bra det går.
Men oppositionen vill att alliansen river avtalet med Skanska.
– De har möjlighet att göra det, vilket framgår svart på vitt i avtalet. Vi kräver att man omförhandlar, och att man häver avtalet om det skulle visa sig billigare, säger Erika Ullberg.
Vänsterpartiet går ett steg längre.
– Vi vill att man river avtalet och att landstinget tar över hela ansvaret. Det kommer säkert att finnas svåra juridiska abrovinker kring det, men vi måste helt enkelt göra det, säger Håkan Jörnehed.
Moderaterna aviserade också i september i år att landstinget ska stoppa alla tilläggsarbeten fram till 20 december. Man vill omförhandla avtalen om de dyra småjobben, som att sätta upp hyllor eller installera eluttag, och kräver för dessa en fast prislista. Man vill omförhandla avtalet i sin helhet och stänger inte heller dörren till att säga upp det helt. Men mycket riktigt finns vissa konsekvenser med att riva avtalet i det här skedet. Landstinget har satt sig i något av en rävsax.
Moderaternas Paul Lindquist igen:
– Vi har alla möjligheter i världen att säga upp OPS-avtalet, men min bedömning är att det vore oklokt. Föreställ dig att du har köpt en bil med en tillhörande försäkring på ett år. Sedan säger du upp försäkringen efter bara några dagar, trots att du har betalat för hela året. Då tackar du i praktiken nej till en massa fördelar som du redan har betalat för. Att inte räkna hem fördelarna vore oklokt. Nu måste vi göra ett ganska omfattande räknearbete för att se vad som blir mest lönsamt för sjukhuset.
