De har funnits i Danmark sedan 2019. Ungdomskriminalitetsnämnder där domare, polis och socialtjänst beslutar om brottsförebyggande åtgärder för barn som är dömda eller misstänkta för brott. Åtgärderna kan vara alltifrån utegångsförbud efter en viss tid, att barnen måste gå i skolan och delta i vissa aktiviteter till att de tas från sina föräldrar och placeras i familjehem.
Svenska politiker har låtit sig inspireras. I Tidöavtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna står det att ungdomskriminalitetsnämnder ska prövas i Sverige som ett sätt att bryta gängens rekrytering av ”utsatta och lättpåverkade barn”.
Men Tidögänget var inte först med att lyfta det danska exemplet. Den socialdemokratiska regeringen hade redan, ett par månader före valet 2022, tillsatt en utredning för att ta fram ett förslag på en svensk variant av nämnderna.
Utredningens förslag landade för knappt ett år sedan. Alla barn under 18 år som riskerar att begå brott av allvarligt slag ska kunna hänvisas till nämnderna. Till skillnad från i Danmark ska barnet alltså inte behöva vara dömt eller misstänkt för ett brott, utan det ska räcka med att det finns en risk för att barnet utvecklar en kriminell livsstil. Bedömningen ska grundas på barnets beteende, levnadsförhållanden och om barnet vistas i en kriminell miljö. En annan viktig skillnad mot den danska modellen är att det i Sverige inte ska finnas någon nedre åldersgräns för hur små barn som kan hänvisas dit.
Bostadsområde kan avgöra
Men kritiken är massiv. Fackförbund, myndigheter, kommuner och organisationer varnar för risk för diskriminering och för att barn kan uppfatta ett möte med nämnden som en rättegång och de brottsförebyggande åtgärderna som straff. Särskilt med tanke på att de danska nämnderna infördes som ett alternativ till sänkt straffmyndighetsålder. En av de mest kritiska remissinstanserna är Institutet för mänskliga rättigheter.
– Det är svårt att se att lagen ska kunna tillämpas på ett rättssäkert sätt. Det är inte bara barnets egna beteende eller eventuella brottslighet som ska avgöra om de ställs inför nämnden, utan också levnadsförhållanden och om man vistas i en kriminell miljö. Barn som bor i socioekonomiskt utsatta områden där det kanske finns andra unga som är kriminella på skolan eller i bostadsområdet, riskerar att i högre grad bedömas vara i riskzonen för allvarlig kriminalitet. Helt enkelt därför att de bor där de bor, säger utredaren Johanna von Bahr.
Hon pekar också på att faktorer som arbetslöshet och kriminalitet i släkten eller familjen och socioekonomisk utsatthet kan öka risken för att ställas inför ungdomskriminalitetsnämnden.
Liknar domstolar
Det danska institutet för mänskliga rättigheter har kritiserat den danska modellen för att det är svårt för barnen att skilja nämnderna från domstolar. Johanna von Bahr ser samma risk i det svenska förslaget.
– Det är polisen som ska hänvisa barn till nämnderna. Det finns en otroligt stor risk för att barnet kommer att uppfatta det som att de har en omvänd bevisbörda. Att de måste bevisa att nej, de är inte i riskzonen för allvarlig brottslighet. Det här strider mot grundläggande straffrättsliga principer om att du måste bli åtalad för att kunna ställas till svars.
Johanna von Bahr menar också att det otydligt om den information som kommer fram i nämnderna senare kan komma att användas i en straffrättslig process.
Flera andra remissinstanser, som Barnens rätt i samhället (Bris), Civil Rights Defenders, Föreningen Sveriges socialchefer, Fryshuset och Jämställdhetsmyndigheten, varnar för att barn kan stigmatiseras och utveckla en kriminell identitet av att ställas inför nämnderna tidigt i livet.
M-ministern pressades av S
Stockholms kommun är hårt drabbad av gängkriminalitetens konsekvenser och nya barn rekryteras in i gängen varje dag. Men socialborgarrådet Alexander Ojanne (S) tror inte att det här är lösningen på problemet. ”De negativa aspekterna i förslaget överväger de positiva aspekterna. Vilket borde få alla beslutsfattare oavsett partibeteckning att vilja stanna upp och våga tänka om”, skriver han i kommunens remissvar.
– Vill man stötta kommunerna i hanteringen av kriminella ungdomar så är mer resurser en bättre väg, inte fler beslutsfattare, säger han till Dagens ETC.
Men här har han inte sina partikollegor i riksdagen med sig. I förra veckan pressades socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) av de två S-ledamöterna Mattias Vepsä och Gustaf Lantz, som ville ha ett besked om regeringen kommer att stå fast vid Tidöavtalet och pröva ungdomskriminalitetsnämnder. Camilla Waltersson Grönvall pekade då på remissinstansernas kritik som en anledning till att regeringen behöver tänka ett varv till innan den går vidare.
Inte bara mer resurser
Socialdemokraterna har flera gånger under det senaste året tryckt på för att få nämnderna på plats.
– Utvecklingen går i många avseenden åt fel håll när det handlar om kriminaliteten och gängkriminaliteten. Vi menar att staten behöver kliva fram och ta ett större ansvar för att hejda nyrekrytering. Då är de här ungdomskriminalitetsnämnderna ett viktigt verktyg, säger Fredrik Lundh Sammeli (S), vice ordförande i socialutskottet.
Han har sett remissinstansernas kritik men säger att det inte är tillräckligt att bara fortsätta att göra samma saker som idag.
– När man pratar om att bryta nyrekryteringen så landar man lätt i att det vi gör bara handlar om att vi ska tillföra mer resurser. Men vi tror inte det. Vi tror att man behöver tänka både på att punktmarkera ungdomar på väg in i kriminalitet och att införa ungdomskriminalitetsnämnder där man tar ett gemensamt ansvar från kommuner och stat för att mycket tidigare arbeta brottsförebyggande.
Fredrik Lundh Sammeli säger att flera av hans partikollegor har varit på studiebesök i Danmark och tittar på hur det fungerar där.
– De kollegor som har varit på plats i Danmark och mött människor som har jobbat med den danska varianten har blivit stärkta i att det här är värt att pröva i Sverige. Sen har de inte varit igång så länge så att man kan se de stora dragen. Det är alltid svårt att dra exakta slutsatser av förebyggande arbete.
