Några dagar in i november är facit klart. Humorn räckte inte och Trump-anhängarna visade sig vara fler än vad någon hade gissat. 

– Det är väl uppenbart att strategin från Harris kampanj om att vara de goda inte funkade. När man står i läget att man behöver välja mellan att sätta mat på bordet åt sina barn eller att rösta på ”the good guy”, ja men då väljer man den som kan ge mat för dagen, säger SSU-basen Lisa Nåbo. 

Klassisk socialdemokrati

Enligt henne måste den svenska socialdemokratin visa att de kan göra både och, både vara de goda och leverera lösningar på vanliga människors vardagsproblem. Och de problemen är en industri som går på knäna och som skriker efter både kapital och arbetskraft, en välfärd som bokstavligen blöder, där människor sliter ut sig och människor dör i väntan på vård, ett samhälle som blir allt mer ojämlik, där många får det allt svårare att få ekonomin att gå ihop. 

– Vi behöver bli bättre på att adressera de här problemen och leverera tydliga lösningar. Men det är ju ingenting nytt. Det är ju klassisk socialdemokrati som vi behöver ha självförtroende i snarare än att bara säga att vi är bättre än de andra. För det vet vi ju redan.

Annika Strandhäll, riksdagsledamot och ordförande i S-kvinnor, säger att det behövs mer mod och en tydligare politik för förändring för att inte förlora mot populisterna. 

– När vi inte har fokus på jobb, arbetslöshet och villkor för vanliga löntagare i deras vardag så lämnar vi en tydlig lucka för den här typen av populister att fylla. I den här valrörelsen uppfattades Trump som den som hade ett projekt för förändring av landet. Medan Demokraterna uppfattades som försvarare och förvaltare. Det är livsfarligt för ett progressivt parti, säger hon. 

Mindre tid på jobbet

Annika Strandhäll, som lett en socialdemokratisk arbetsgrupp som tagit fram förslag på ny politik för arbetsmarknaden, säger att S måste fokusera mer på just jobben. 

– Vi måste, i ett läge där vi har en tioprocentig arbetslösheten, adressera hur vanligt folk har det, hur vanliga löntagare har det. Vi har ett löntagarkollektiv i Sverige som har dragits isär de senaste 30 åren. Vi har en stor grupp som har fått det bättre, både tidsmässigt och ekonomiskt, framför allt på tjänstemannasidan, och ett stort LO-kollektiv som har fått ett mer starkt styrt arbete, mer av precisionsbemanning, mer av minutscheman och sms-anställningar och allt vad det nu heter. Och där det helt enkelt har blivit mycket, mycket sämre.

– Det är ingen hemlighet att jag också tycker att vi behöver en generell arbetstidsförkortning, tillägger Annika Strandhäll. 

Bättre utgångsläge i Sverige

Arbetsgruppen landade i ett förslag om en sänkning av arbetstiden från 40 till 35 timmar och att sänkningen ska vara fullt genomförd 2035. Annika Strandhäll säger dock att hon förväntar sig strid om det här på Socialdemokraternas kongress i vår. 

EU-parlamentarikern Sofie Eriksson drar sig lite för att prata om socialdemokratiska lärdomar av Harris förlust. Men en sak är uppenbar, enligt Sofie Eriksson: Utan stöd från breda löntagargrupper, inklusive arbetarklassen, vinner man inga val. I bruksorter, i glesbygd och i förorter har en känsla av förlust brett ut sig när samhället dragit sig tillbaka. Den gäller det att både ha konkret politik för att tackla och att sätta ord på, anser hon. 

– Vi måste möta människor på ett känslomässigt plan, säger Sofie Eriksson.

Om Socialdemokraterna gör den läxan har man fördelar som Demokraterna saknar, anser hon. Även om mycket av välfärdssamhället har monterats ned finns det en helt annan grund att bygga vidare på än i USA. Och i en tid av nostalgiskt tillbakablickande skulle det kunna bli en styrka för Socialdemokraterna att ”den gamla goda tiden” är en tid då man var den helt dominerande politiska kraften.

– Man minns ett socialdemokratiskt samhälle där man tog hand om varandra.

En socialdemokrati som bygger upp samhället har därmed goda möjligheter att få människor med sig, enligt Sofie Eriksson. Med stort intresse har hon följt de arbetsgrupper som mejslat fram förslag på ny S-politik om allt från stärkta trygghetssystem till storsatsning på järnvägar. Nu hoppas hon att partiet sätter ner foten och går till val på rejäla reformer.

– Det finns otroligt stora förväntningar på partikongressen. Till nästa val kommer vi att vara ett parti som genomgått en förändring.

För mycket medelklass

Nyligen gjorde Socialdemokraterna upp med Tidöpartierna om ett mål om balans i de offentliga finanserna. Kritiska S-röster som hoppats på ett underskottsmål varnar för att överenskommelsen slår undan benen för kommande reformer. Sofie Eriksson döljer inte sin besvikelse över balansmålet, men säger att sista ordet inte är sagt. Mer pengar måste frigöras, oavsett om uppgörelsen rivs upp eller om man kan använda de öppningar som hon uppfattar finns för att låna till vissa projekt.

– Det är inte lyxkonsumtion att investera i järnvägar och vatten och avlopp, utan det här är sådant som måste göras.

Marcus Pehrsson, lokalpolitiker i Nyköping, sparar inte på krutet när han kritiserar sin partiledning. Socialdemokraterna håller på att göra om Demokraternas misstag, fruktar han. I varje kampanjtal riktade sig Kamala Harris till medelkassen. Att S-ledningen återkommande talar om att föra en politik för ”vanligt folk” tycker han är ett uttryck för samma osynliggörande av arbetarklassen. 

– Det är att säga att vi ska göra allt för alla, så alla ska rösta på oss. Men människor är inte dumma, de förstår att ”här är det inte jag som är prioriterad”, säger Marcus Pehrsson.

Det finns en obefogad rädsla för att en politik som vänder sig till arbetarklassen och bygger på ekonomisk omfördelning stöter bort väljare som har det gott ställt, anser han.

– Många förstår att ett jämlikt samhälle också är bättre för mig som redan har det bra.