Anna Rathsman, 64, har sex dagar kvar som generaldirektör för myndigheten. Nu går hon från rymddirektör till rymdpensionär.

Sportfrågan. Hur känns det?

– Bra, men konstigt. Det är märkligt att ha möten med så mycket folk och så vet man att det är sista gången. Det är speciellt.

Anna Rathsman ser det som ett långt stafettlopp att jobba för rymden i Sverige. Nu har hon gjort det i sex och ett halvt år som myndighetschef, och nästan ett helt arbetsliv innan det. I 37 år har hon jobbat på Rymdstyrelsen. Hon har gjort sina jordsnurr.

– Jag tycker att det är länge. Och det här är det roligaste jobbet jag haft.

Kilopris på rymdskepp och kosmosskrot

Under Rathsmans tid vid rodret har mycket hänt i Rymdsverige. Tre utropstecken är Nato-inträdet, en ny nationell rymdstrategi och ett ökat intresse från militären för rymdens roll i framtidens Försvarsmakt. Samtidigt ökar allmänhetens nyfikenhet och ideella föreningar som Astronomisk ungdom samlar tusentals medlemmar. 

– Det som varit så kul är att det har hänt så mycket. Med nya möjligheter och teknisk utveckling blir satelliter som är stora som tvättmaskiner plötsligt små som mikrovågsugnar istället. Men kan göra precis samma saker, säger Anna Rathsman.

Varje viktminskning spelar stor roll: det är kilopris på det som skjuts upp från jorden. Tyngre vikt betyder större tankar för kostsamt bränsle, kraftigare raketer, omfattande och svårare uppskjutningar och fler hjärnor inblandade.

Det är fortfarande kittlande för många att påminna sig om det där uppe. Det fascinerar med stjärnor, planeter, solsystem, kometer, galaxer och en oändlig becksvart horisont i alla riktningar. Det handlar också om otroligt avancerad teknik. 

Människans rymdresor, forskning och mätinstrument har kostat tusentals miljarder i princip varje år i flera decennier. 

Nasa raketbränner 274 miljarder

Bara den amerikanska rymdmyndigheten Nasa har drygt 25 miljarder dollar, 274 miljarder kronor, i budget för 2025. Det är mest i hela världen, med Ryssland och Kina på pallplats efter det.

Rymdstyrelsen är en aning mer modest med sina 54 miljoner i förvaltningsbudget – plus forskningspengar – och 29 anställda med huvudkontor på ett kontorshotell i Solna utanför Stockholm. Det helägda statliga bolaget SSC, tidigare Rymdbolaget, som ansvarar för driften av rymdbasen Esrange i Kiruna, har runt 600 anställda och totalt jobbar över 1 000 personer med rymden på olika sätt i Sverige.

På Rymdstyrelsens kontor är mötesrummen döpta efter vårt solsystem. Två rymdkollegor lämnar Solen ledigt för intervjun och Anna Rathsman har glömt sin datoradapter i Merkurius.

– Vårt huvudsyfte är att stötta svensk rymdverksamhet. Men rymden är väldigt internationell. Det är svårt att göra det bara helt svenskt, och vi samarbetar både i Europa och med andra länder, säger Anna Rathsman, som själv lett den europeiska rymdorganisationen ESA. 

Där har alla länder varsin röst i ett mellanstatlig demokratiskt samarbete.

– Det är ett annorlunda och väldigt viktigt uppdrag. Samtidigt är vi duktiga på flera områden här så det har känns kul att representera Sverige. Det är inte som i EU, utan här har alla länder en röst. Sen är det klart att de större länderna har mer påverkan. 

För att få igenom förslag och lösningar krävs konsensus och det går oftast bra, påpekar Anna Rathsman.

– Inte alltid, men oftast. Ibland blir det långa förhandlingar. Men det är häftigt ändå. En demokratisk internationell rymdorganisation som fungerar så bra som den gör.

Förbjudet med stjärnornas krig

Ja, rymden är per automatik internationell. Inget land kan äga rymden eller hävda ägarskap över månen och andra himlakroppar. Det styrs framför allt genom rymdfördraget; ett 57 år gammalt internationellt avtal som reglerar rymdrätten och att allt som sker i yttre rymden ska ske ”för hela mänskligheten”. 

Du får inte bygga militärbaser på månen eller Mars – tråkigt för Elon Musk – eller placera ut och spränga rymdkärnvapen. Fred måste råda; det får aldrig ske ett stjärnornas krig. Och rymdstationer måste vara öppna för alla 126 länder som ratificerat eller skrivit under avtalet. 

Sverige blev en rymdnation redan på 60-talet och både Rymdstyrelsen och Rymdbolaget bildas tidigt 70-tal för att ta tillvara på Sveriges rymdintressen.

– Vi har byggt upp en kompetens under lång tid och det är vi stolta över. Det finns flera områden där vi är väldigt duktiga. När jag började 1987 hade vi precis kommit igång med att bygga egna satelliter.

Anna Rathsman utbildade sig till ingenjör på KTH och var med i teamet som byggde satelliten Freja för att studera norrsken.

– Det var en väldigt bra skola. Man lär sig väldigt mycket snabbt, och vi blev duktiga på att göra kostnadseffektiva satelliter som andra länder är avundsjuka på. 

Hur känns det när något som du byggt skjuts upp i rymden?

– Det är en väldigt märklig känsla, faktiskt. En gång fick jag frågan om jag kände att jag hade ett tydligt mål med mitt arbete. ”Ja, att få upp satelliter i rymden och att de fungerar”, svarade jag.

När det är dags för uppskjutningen sitter man på nålar och håller alla tillgängliga tummar för att det går bra. Och sen kommer nästa fas som är lika tuff.

– Nu är den uppe, men är den fortfarande vid liv? Med Freja hade jag jobbat med radiokommunikationen. Det var väldigt pirrigt och nervöst. Gudskelov fick forskarna väldigt mycket data från Freja i tre, fyra år så de blev nöjda. Det var fantastiskt roligt.

Sverige ledande i ”nya rymden”

I rymdbranschen tillhör Sverige det som brukar kallas för New space, nya rymden, i motsats till gamla rymden. Gamla rymden är förhållningssättet att när du bygger grejer för rymden så ska det följa ett rigoröst regelverk där alla tester måste uppfyllas innan arbetet kan gå vidare till nästa fas. 

Man gör uppföljningar och kostsamma utvärderingar, och lägger på fler tester och ytterligare krav längst vägen. Varje projekt tar lång tid och blir dyrare, men när du till sist kommer fram blir resultatet oftast robust och bra. 

– Det är lite motsägelsefullt att det finns en stor konservatism när det kommer till rymden. Om du har en radiosändare som varit i rymden och fungerat tillfredsställande är det att ta ett stort steg att testa en ny, billigare pryl som inte flugit i rymden. Där finns det en tröghet. 

I Sverige har vi varit modiga och vågat prova nya saker, och det är en generell svensk sak att vara duktiga på system, säger Rathsman. 

– Att se hur saker hänger ihop på systemnivå. Då kan man också titta på alla tusentals testkrav och se vad vi kan skippa.

Uppstickare pressar priserna

Länderna som ingår i nya rymden, som Sverige, är alltså uppstickare som till en lägre kostnad utgår ifrån slutprodukten och frågar om man kan göra samma sak men på ett enklare sätt. Kan man strunta i vissa tester? Kan vi köpa en billigare del, röra om i grytan och våga ta en nyfiken genväg? 

I slutändan är det plånboken som styr och uppdelningen mellan nya och gamla rymden håller på att försvinna, säger Anna Rathsman.

– Det finns spännande idéer om att göra saker på ett helt nytt sätt idag. Om vi skickar något till Jupiter eller Mars, eller om astronauter ska upp, då håller man sig till det beprövade. Men om vi ska skicka upp en liten satellit som ska fungera i ett år kan man definitivt göra det på ett enklare och billigare sätt utan att tumma på säkerheten. Det är sunt att ifrågasätta de långa utvecklingsprocesserna.

Vad ska Sverige i rymden att göra?

Så vad är nyttan? Varför lägga så mycket pengar på att blicka uppåt och utåt när haven kokar och mänskliga behov försummas nere på jorden? Är det inte bara en pengakanon som skjuter miljarders miljarder ut i oändligheten? 

Rymden och satelliter är det enda sättet att förstå hur jorden mår.

Nej, hävdar Anna Rathsman bestämt. I själva verket läggs allra mest rymdpengar på att studera just jorden – och det ger ovärderliga resultat.

– Det vi gör i rymden är till gagn för oss på jorden. Rymden och satelliter är det enda sättet att förstå hur jorden mår. Titta på klimatet, som vi alla med rätta bekymrar oss för. Drygt 80 procent av datan som finns i IPCC:s rapporter är kopplat till rymdobservationer. Det är helt avgörande att ha rymden för långa mätningar där du tittar på långsamma förändringar.

Att göra punktmätningar säger ingenting utan ett större sammanhang. Och rymden är nyckeln både för kommersiella syften och samhällsnytta.

– Hur ska vi kunna odla så att maten räcker, var ska du vattna och gödsla för bäst resultat? Vilken väg ska du åka med isbrytaren för att göra av med så lite bränsle som möjligt? Var är godset som forslats, har det kommit fram eller fastnat på vägen? Hur ska jag följa strömmarna på bästa sätt? Hur ska jag planera en stad och ett bostadsområde? Möjligheterna är oändliga och mätningarna kan ske på millimeternivå. Jag kan fortsätta hur länge som helst. 

Sateliter viktiga för Ukraina

Anna Rathsman tar också upp transparensen, alltså att kunna se det som annars döljs eller hålls hemligt. 

– Ta kriget i Ukraina nu. Med satelliter får vi transparens och kan se vad som händer. Det går att otvivelaktigt se att Ryssland har gjort saker i Ukraina även om de hävdar annorlunda. Vi ser fordon, rörelser och datumstämplingar.

Säkerhetsläget i världen har gjort att flera länder oroar sig mer för rymdens infrastruktur. Mer data krypteras, mer uppföljning sker så att alla följer reglerna och rymdfördraget, och länder investerar i teknik och försvar kopplat till rymden. 

Säkerhetsläget förändrar världsrymden

Det svenska inträdet i Nato har inte lett till så stora förändringar hos just Rymdstyrelsen men med årens lopp har allt mer av arbetet handlat om säkerhet, säger Anna Rathsman.

– Vi har mycket diskussioner med försvaret. Här måste vi se till att vi använder det vi har på bästa möjliga sätt för Sverige. Det vi trycker på är att kompetensen behöver finnas i landet. I krig och kris men även i fred behövs kompetensen här. Och när den nationella förmågan är hög blir vi intressanta att samarbeta med, då bjuds vi in i Nato-sammanhang för att vi är riktigt bra. Det är otroligt viktigt.

Med det här i åtanke ska man se det som billigt att Sverige betalade runt 450 miljoner kronor för att den svenska astronauten Marcus Wandt skulle få följa med på en raket till den internationella rymdstationen (ISS) i början av 2024. I rymden genomförde Wandt forskning åt flera studier och projekt i Sverige och Danmark. Drygt 100 timmars forskning blev det på ett 20-tal europeiska experiment.

”Inte sunt att Musk har så mycket makt”

Anna Rathsman har själv inte träffat rymdentreprenören och Space X-ägaren Elon Musk. Men hon har varit i en av hans fabriker och tycker att företaget levererat fantastiska saker för rymden.

– Det ska man inte ta ifrån honom. Som sättet han byggt upp Falcon-raketerna. I början var det jättemycket problem. Då hade han en uthållighet, han vågade ta risker och misslyckas. Och till slut lyckas man få ihop det här. Hur man återanvänder delar och får ihop den kommersiella affären är helt otroligt. Jag är full av beundran för det. 

Elon Musk och Jeff Bezos har fått stora statliga subventioner

Sen ska man komma ihåg att rymden alltid är semi-kommersiell, säger hon.

– Det är väldigt sällan, nästan aldrig, som något rymdrelaterat är helt kommersiellt. Elon Musk och Jeff Bezos och de här stora entreprenörerna har fått stora statliga subventioner och beställningar av Nasa och det amerikanska försvaret.

Plats hos Trump ett problem

Och att Elon Musk, som ser ut att ta plats i Donald Trumps regering, är så politisk är ett problem.

– Jag tycker inte att det är sunt att en person som har blivit så superpolitisk har så mycket makt inom rymden som Musk har. Det är också en anledning till att Europa bör ha sin egen förmåga. Man kan samarbeta med alla, kanske inte Ryssland, men annars. Men vi ska ha en egen förmåga. 

Vad hade du gett mer pengar om Rymdstyrelsen hade fått större anslag? 

– Kraftigt öka arbetet med skolor och ungdomar för att få fler att se nyttan med rymden. Sen skulle jag underlätta för alla duktiga tekniker, forskare och företag. Vi har väldigt många forskare som söker pengar och vi har en beviljandegrad som är låg. Att inte behöva vara så snål när det gäller spännande projekt hade varit prioriterat. Vi hade lätt kunnat öka beviljandet till det dubbla och ändå ha väldigt höga krav på vad det ska leda till.

Skrev brev till Astrid Lindgren – och fick svar

För 30 år sedan var det dags att skicka upp ännu en satellit: Astrid. Den var förvånande nog inte döpt efter den älskade barnboksförfattaren.

En rysk forskare döpte instrumenten till Pippi och Snickarboa

– Nej, den fick namnet Astrid eftersom satelliter ska ha korta och bra namn som funkar som förkortningar. Sen hade vi en rysk forskare med oss som älskade Astrid Lindgren. Han började döpa instrumenten till Pippi och Snickarboa. 

En experimentell antenn fick heta Karlsson på taket, berättar Anna Rathsman, tills man insåg att Astrid Lindgren fortfarande var vid livet och att det var lämpligt att ta kontakt innan författarens skapelser skickas ut i rymden. 

– Då fick jag skriva brevet på en måndag och så fick jag ett väldigt trevligt svar tillbaka redan på torsdagen. 

En då 87-årig Astrid Lindgren tackade, och sa att hon snart skulle stiga till väders själv.