Rossana Dinamarca har alltid varit politisk

Vänsterpartisten Rossana Dinamarca hittade sitt politiska engagemang i nioårsåldern.
– Vårt hem blev som en central för politiska samtal, säger hon.

En av valrörelsens mest uppmärksammade valaffischer visar Vänsterpartiets riksdagsledamot Rossana Dinamarca rikta en spark mot betraktaren iklädd thaiboxningskläder. Bilden ackompanjeras av budskapet ”Feminism och fett med socialism” och fick viral spridning under några dagar i valrörelsen.

Men det är faktiskt inte en riktig valaffisch, berättar Rossana när vi träffas på hennes i kontor i Vänsterpartiets kansli ett par veckor före valdagen. I själva verket togs bilden av fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin till ett reportage i Amelia Adamos M Magasin. Partikamraten Richard Olsson skrev sedan texten som ett svar när Folkpartiet lanserade sina affischer med budskapet ”Feminism utan socialism”. Sedan gjorde bilden succé på nätet.

– Det var en mycket spontan grej. Men den var ju klockren och hur fyndig som helst. Och det är ingen som har kunnat svara upp bättre mot den, säger Rossana.

Men nu backar vi några år, till 1970-talets Trollhättan dit Rossana anlände med sina föräldrar som barn.

Berätta om din uppväxt och hur du hamnade i politiken.

– Min familj är från Chile. Jag var bara åtta månader när jag kom till Sverige och det var med anledning av militärkuppen. Båda mina föräldrar var aktiva i socialistpartiet och när diktaturen bröt ut kunde ingen av dem stanna kvar. När jag var nästan ett år hamnade jag i Trollhättan, så där är jag uppväxt.

– Mina föräldrar kom till Sverige med sina yngre kompisar och var som föräldrar för dem också. Vårt hem blev som en central för politiska samtal. Så jag växte upp med politiken och var tidigt medveten om varför mina föräldrar var här. Men det var först när jag var nio som jag fattade att det här med krig och förtyck inte bara hade med vuxna att göra utan i allra högsta grad också drabbade barn. Det var då jag kom i kontakt med Vänsterpartiets barnorganisation. De hade ett sommarläger med tema Nicaraguas överlevnad där de hade kontakt med barnsoldater i landet. Och när jag fattade att det var barn som på riktigt deltog i krig, som dödades och dödade andra. När man som nioåring blir varse en sådan sak, då reagerar man ganska starkt. Jag kunde inte acceptera att det fanns barn som inte gick i skolan utan istället deltog i krig. Efter sommarlovet pratade jag med min lärare om vad jag hade fått lära mig och att vi måste göra något. Men jag fick höra att vi inte hade tid och plats för det i skolan just nu. Då kände jag att jag inte kan sitta och vänta på att förändringen ska komma, jag måste göra något. Det var då jag blev politiskt aktiv.

Och det blev redan då Vänsterpartiet?

– Ja. På gymnasiet, när jag hade växt ifrån den här barnorganisationen, så fanns det inget Ung Vänster i Trollhättan. I gymnasiet var det som mest naturligt för folk att bli politiskt aktiva, men det var antingen MUF eller SSU som gällde. MUF kändes väldigt avlägset men jag hade kompisar i klassen som var med i SSU och jag följde med dem på några möten, men kände mig inte riktigt hemma där. Några i en parallellklass var också mer vänster, så vi bestämde oss för att starta Ung Vänster Trollhättan.

Vad gjorde dina föräldrar?

– Anledningen till att vi hamnade i Trollhättan var att det fanns jobb på Saab. Så jag är en bilbyggardotter. Och min mamma jobbade kvar där tills företaget gick i konkurs. Hon var på Saab i 37 år.

Hur reagerade hon på Saabs konkurs?

– Det där har gått i omgångar. Min mamma blev arbetslös första gången på 90-talet innan General Motors gick in i företaget. Så det har varit många turer med Saab i familjen, som har varit väldigt kännbara med perioder av arbetslöshet. Under arbetslösheten läste hon in sin gymnasieutbildning eftersom hon inte hade någon från Chile, där hon jobbade på en nylonstrumpefabrik. Och när den här senaste vändan kom, som var utdragen under flera år, så fanns det ändå en mental förberedelse för vad som skulle kunna ske. Och till slut inställde sig faktum. Det var verkligen inte lätt. Min mamma var 60 år när det hände. Att då komma ut på arbetsmarknaden igen, det är svårt.

Du bor kvar i Trollhättan. Har du märkt att samhället har påverkats av Saabs konkurser?

– Det märktes tydligt hur stämningen förändrades i stan. Det har som sagt varit många turer men man har alltid lyckats hämta sig och jag tror att man in i det sista trodde att det skulle lösa sig även den här gången. Men nu gjorde det inte det utan sket sig på riktigt. Man kände verkligen att det var en otroligt tung stämning.

Skulle staten ha räddat Saab?

– Det handlade inte om att staten skulle gå in och köpa Saab utan om att den skulle gå in med lånegarantier, och det där tycker jag har varit ett problem i beskrivningen, särskilt från Maud Olofsson som då var näringsminister, som gav sken av att staten skulle köpa upp bilfabriken. Så var det inte, utan det man behövde var en lånegaranti. Och det tycker jag att man hade kunnat göra. Man hade också kunnat låta bli att tala ner Saab, för det tycker jag att regeringen aktivt gick ut och gjorde, på ett okunnigt sätt, för det fanns stor potential i den forskning som man bedrivit kring exempelvis elbilar, som man inte hade satt igång då. Så det fanns mycket som hade kunnat lyfta om regeringen hade skött sina kort rätt, men jag tror inte att de var så intresserade av att göra någonting.

Nu är det strax val till riksdagen. 1998 fick Vänsterpartiet tolv procent av rösterna. Sedan dess har det gått sämre i varje val. I det senaste fick ni 5,6 procent. Vad hände?

– Det finns nog inte bara ett svar på den frågan, det har hänt ganska mycket. 1998 blev det en explosion i vårt valresultat. Och vi var nog inte riktigt beredda på det. Det var en massa nytt folk, både som skulle sitta på olika positioner, men också som kom till partiet. Sen tror jag att en annan anledning har varit att vi är experter på att vilja vara bra på allt. Och det kunde man se efter utvärderingarna efter valet, att folk förknippade oss inte med någon särskild politisk fråga utan såg Vänsterpartiet mer som ”för rättvisa” i allmänhet. Och det var en viktig signal när vi fick den, både 2006 och 2010. Vi var typ sämst. Sedan dess har vi jobbat stenhårt för att fokusera. Nu har vi färre frågor som vi driver och vi har profilerat oss i frågan om vinst i välfärden. Jag tror att det är svårt att inte tänka på Vänsterpartiet när man tänker på den. Och det tror jag är oerhört viktigt.

Menar du att ni har haft svårt att kommunicera er politik?

– Vi har haft svårt att säga att ”det här är den främsta frågan” för då har det kunnat framstå som att vi inte tycker att det andra är viktigt. Vi har fokuserat på jättemycket saker och till slut är ingen riktigt med på vad huvudbudskapet är. Men nu tycker jag ändå att vi har fått alla att prata om vinster i välfärden.

Er valslogan är ju det väldigt konkreta ”inte till salu”. Men är det några avregleringar eller utförsäljningar som du tycker har fungerat?

– Nja. Jag kan inte säga att allt ska återregleras, för det kommer bli en omöjlighet. Men det finns vissa som är särskilt allvarliga: skolan är ett sådant område, äldreomsorgen ett annat. Vi har järnvägen och apoteken, som faktiskt har ställt till stora problem för människor i deras vardag. Det är inte rimligt. Man måste kunna lita på att den utbildning som jag påbörjar ska kunna fullföljas utan att behöva tänka att jag kanske inte har en skola att gå i snart eftersom ägarna valde att försätta den i konkurs för att de inte tjänar tillräckligt med pengar på eleverna. Vi måste kunna lita på att tågen går och kommer i tid. Och att medicinerna finns på det apotek jag går till, och att man inte upprättar vård efter där man har billigast patienter, utan att alla får den vård som de har behov av. Så det finns delar som jag tycker är viktigare än andra. Därför säger vi inte att precis allt ska återregleras.

Pensionärerna är en stor väljargrupp och de har länge haft anledning att vara missnöjda. Den stora pensionsreform som genomfördes av S-regeringen på 90-talet har fått stor kritik, och jag har för mig att Göran Persson själv har sagt att ”den inte var så lyckad”. Hur skulle du vilja se att pensionssystemet såg ut?

– Vi måste ändra pensionssystemet. Vänsterpartiet var inte med på pensionsuppgörelsen som gjordes och att pengarna skulle användas till börsspekulation och att rädda banker. Jag ska erkänna att pensionsfrågan är komplex, men systemet måste helt klart förändras. Det ska inte vara vilka val du själv gör som avgör om du får en bra pension eller inte, för det har blivit så mer och mer, att den som gör ”smarta” val har fördelar, och det blir individens ansvar huruvida du får en bra skola, bra ekonomi och en bra pension så småningom.

Ska skatten för pensionärer ändras också?

– Ja vi vill sänka skatten för dem som har lägst pensioner, och de som befinner sig i den gruppen är framför allt kvinnor. Det är ett steg i den långa kedjan av vem som bär huvudansvaret för hemarbetet. Det är framför allt kvinnor som har lägst pensioner och som är fattigpensionärer.

Har ni lyckats nå ut till pensionärerna i den här frågan?

– Det är svårt att svara på. Men en ganska stor del av våra väljare är över 65 och eftersom vi har stått utanför pensionsöverenskommelsen så tror jag ändå att vi har en viss trovärdighet i frågan.

En annan stor valfråga handlar om arbetslösheten, arbetsmarknaden och arbetslinjen. De flesta partier verkar helt ha köpt idén om att vi måste arbeta mer, och längre och hårdare… Det ska vara jobbigt när klockan ringer på morgonen och så vidare. Vad hände? Varför måste vi jobba mer? Och varför pratar inte Vänsterpartiet om arbetstidsförkortning?

– Men det gör vi ju! Och det är en fråga som vi också har lyft in i vår valplattform, att vi inför nästa mandatperiod vill påbörja arbetet för att korta arbetstiden. Toyota i Mölndal är ett intressant exempel. I snart tolv år har de haft sex timmars arbetsdag, vilket har inneburit att de har anställt fler, jag tror de har fördubblat antalet anställda, personalen är friskare och företagets vinst ökar varje år. Så det är bra för alla parter.

Så du vill införa sex timmars arbetsdag?

– Ja det vill jag.

En sak som förvånat mig och många andra under det här så kallade supervalåret är att feminism och jämställdhet har blivit en stor valfråga. Hade du räknat med det?

– Jag tycker nog att man kände av det här redan inför Vänsterpartiets kongress 2012. Då hade vi väldigt stora diskussioner om vad som har hänt med feminismen, och att vi var för tysta. Vi måste vara aktiva för att det ska lyftas på dagordningen för annars händer ingenting. Sen har det seglat upp som en väldigt stor fråga under det senaste året. Och det tror jag har att göra med flera saker; dels Fatta-kampanjen som på mindre än ett år har förändrat åsikterna om samtyckesreglering. Den har samlat en enorm mängd unga kvinnor som har lyft fram sina berättelser och vågar prata. Den feministiska rörelsen har blivit starkare på många håll, och vi är en del av den. Så när det tog fart blev jag inte så förvånad. Det kom en backlash för några år sedan med hela den här ”män är djur”-debatten, men fortfarande är det helt rimligt att vara upprörd över att det kommer ta nästan 70 år innan vi har jämställda löner och att kvinnors rätt till sina kroppar ifrågasätts i rättegångar.

Men tror du inte att Feministiskt initiativ och deras framgångar i EU-valet har påverkat också? Det har ju fått borgerliga partier som tidigare struntat fullständigt i frågan att börja göra valkampanjer som handlar om jämställdhet.

– Det är svårt att svara på. En viktig del i den feministiska rörelsen är att inte osynliggöra andra. Och det tycker jag har varit ett problem, att man slår sig för bröstet för att vara de första som pratar om feminism över huvud taget. Så är det inte, då osynliggör man 100 års kamp för feminismen. Och alla vi som finns i rörelsen behöver varandra. Det är viktigt att synliggöra varandra och säga att vi ska vara så många feminister som möjligt.

Är det bra att Fi kom in i EU-parlamentet och att de troligen kommer in lokalt på många platser i landet, samt, eventuellt, i Riksdagen?

– Det beror på vad man gör med mandatet. Tyvärr är jag oerhört besviken på agerandet i EU-parlamentet. Dels valet av grupp, där jag förvånades över att man inte valde vår grupp eller den gröna utan en som verkar för att befästa Fort Europa – när man haft ”ut med rasisterna, in med feministerna” som valslogan. Sen ställer man sig bakom valet av råkonservativa Juncker som ny ordförande för EU-kommissionen. Och sen den här resolutionen som inte pekar ut Israel som ockupant utan som ser Israel och Palestina som jämbördiga parter. Den politiken skulle jag inte sakna. Det är klart att det är en representant som gjort detta, men det är den enda representant de har. Och då måste man ta politiskt ansvar för det man gör.

Jonas Sjöstedt väckte uppmärksamhet när han sa att en röst på Feministiskt initiativ är ”bortkastad".

– Så skulle jag inte formulera mig. Det är nog inte så framgångsrikt. Men Jonas tog snabbt tillbaka uttalandet och tyckte inte heller att det var bra. Jag tycker att det är viktigt att man röstar utifrån sin övertygelse. Det vi kan göra är att vara bra på att driva vår politik och visa vad det är vi gör. Att där vi är mer och styr, i Malmö, Norrköping, Umeå och Göteborg, så har vi gjort skillnad. Vi har sett till att kvinnor har fått rätt till heltid, vi har höjt kvinnors löner och sett till att det finns barnomsorg på obekväm arbetstid. Det ska vi visa på.

Sverigedemokraterna kommer troligen göra ett rekordval i år och de kommer med all sannolikhet få fler röster än Vänsterpartiet. Vad är det som har hänt egentligen?

– Den stora utmaningen som finns vad gäller SD är normaliseringen av rasism överlag. Vi kan ta Cecilia Magnussons debattartikel i DN om att förbjuda tiggeri som exempel, som partiledningen sedan tog avstånd ifrån. Hur är det ens möjligt att en person som suttit så länge i riksdagen, som är högt uppsatt i Moderaterna, kan publicera en artikel på DN Debatt utan att någon känner till det?

Det är givetvis orimligt.

– I en valrörelse! Helt orimligt. Det är så uppenbart att det handlar om att locka väljare som skulle kunna rösta på SD. Det är jävligt osmakligt. Man bygger en politik som ökar klyftorna, vilket blir en grogrund för rasism. När man sliter sönder samhället så har den lättare att vinna mark.

Menar du att nedmonteringen av välfärden krattar manegen för rasismen?

– Absolut. Men också de ökande inkomstklyftorna, som i Sverige har ökat mest av OECD-länderna. Så det räcker inte med att säga åt folk att inte rösta på SD, vi måste också ha en annan politik.

– Sen tror jag att man måste tänka på hur det ser ut på de högsta positionerna i samhället. För ett tag sedan gjorde Centrum mot rasism en granskning av den dömande makten, den lagstiftande makten och den granskande makten, och inom den lagstiftande makten, det vill säga politiken, hittade man tre personer födda utomlands. Inom den dömande: ingen. Och inom den granskande: ingen. Och jag är en av de tre inom politiken. De andra två är Jessica Polfjärd (M) och Yvonne Ruwaida (MP). Men alla vi har vår kulturella bas i Sverige. Jag tror inte att min mamma hade haft samma möjligheter som jag när hon kom hit som tjugoåring.

Är det viktigt med representation och att kunna visa upp mångfald?

– Ja. Och vi har också andra erfarenheter med oss. Men det spelar också roll för de som kommer efter oss. Jag jobbade som speciallärare förut och hade en 13-årig elev som var helt omotiverad; ingen annan lärare ville ha honom. När vi började frågade jag vad han drömmer om att bli och han svarade: ”Det finns ingen anledning för mig att drömma för jag kommer aldrig bli någonting.” För dem tycker jag att det är väldigt viktigt att visa att vi är fler som kan bli något och att samhället också är till för mig.

Du har även kandiderat till partiledarposten, men Jonas Sjöstedt blev vald istället. Hur känns det nu, tre år efter kongressen?

– Det kändes bra redan direkt efteråt. Jag är lojal med politiken. Det är den som är viktigast för mig. Inte positionen. Jag ställde upp i partiledarvalet för att jag ville men för att andra också ville det. Och de övertygade mig om att jag kunde göra det bra. Men det har inte varit mitt mål här i livet att jag ska bli partiledare för Vänsterpartiet. Mitt mål är att genomföra vår politik. Som jag sade var anledningen till att jag blev politiskt aktiv att inga barn ska behöva kriga. Att förändra sådant är målet med mitt liv.

Om du fick frågan om att bli partiledare nu, skulle du tacka ja?

– (skrattar) Nej det är inget jag tänker på just nu. Jag ställde upp som partiledare då. Det var inte en lätt period. Det är faktiskt något av det tuffaste som jag har utsatt mig själv för, på alla plan. Så jag kommer nog tänka efter många gånger om det blir aktuellt igen någon gång i framtiden.