– Det har varit en del debatt det senaste åren om vilken väg Vänsterpartiet bör ta, vilken roll de ska ha som oppositionsparti. Jag känner att jag inte har tillräckligt stöd för att kunna driva min linje, säger hon.

Rossana Dinamarca har från början varit kritisk till att Vänsterpartiet släppte fram Stefan Löfven och januariavtalet. Hon menar att det har gjort att Vänsterpartiet satt sig i en situation där de är beroende av Moderaterna, Kristdemokraterna och även Sverigedemokraterna.

Efter att V nyligen gjorde upp med M och KD om extra satsningar på välfärden, gick Rossana Dinamarca ut och kritiserade uppgörelsen i en debattartikel i Aftonbladet. Därefter tog diskussionen fart. Bland annat skrev Hanna Gedin, biträdande partisekreterare för V, ett svar där hon menar att Rossana Dinamarcas slutsatser är felaktiga.

Debatten som nu blossat upp är ytterligare ett skäl till att Rossana Dinamarca inte vill ställa upp.

– Det debattklimat jag känt av de senaste dagarna är trist. Jag känner vibbarna från förra gången jag ställde upp som kandidat, jag vill inte utsätta mig för det en gång till. Det har blivit tydligt att jag inte är rätt kandidat, säger hon.

Är det inte ofrånkomligt med interna sakpolitiska diskussioner? 

– Jo, och jag har aldrig varit rädd för att lyfta saker jag tror på som jag vet att alla inte står bakom. Men nu finns det inte en respektfull ton i hur man diskuterar. Det är ett sätt att prata på som jag tycker är jävligt otrevligt. Även om man inte tycker samma saker behöver man inte göra ner en person.

Har du något på exempel på det här sättet att debattera?  

– Jag har märkt på flera ställen de senaste dagarna hur folk kommenterar debattartikeln på ett sätt jag inte tycker är respektfullt. Det är en trist ton. Jag känner att det där tar jag inte igen.

Hur ser du på stödet för din linje, är det många som håller med dig om att V har valt fel väg?

– Det finns absolut ett stöd. Vi var flera som skrev en debattartikel ihop i höstas till exempel där vi var kritiska, och det var mycket diskussion i samband med regeringsbildningen. Men jag känner ändå att stödet inte är tillräckligt. Ska man vara partiledare måste man tro på den riktning och politiska linje som partiet ändå väljer.