BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Det var som ett litet samhälle i sig där ungdomarna skulle lära sig yrken och att följa regler. Det fanns snickeri, skomakeri, jordbruk och skrädderi med mera. Jag minns att två unga män som praktiserade på skrädderiet senare blev textilingenjörer.

Placerad på snickeriverkstad

Hon berättar att många av pojkarna hade dålig självkänsla och misslyckad skolgång bakom sig när de placerades på Skrubba och att de skulle möta verksamma vuxna yrkesmänniskor för att få utbildning till något handfast yrke. I romanen blir den manliga huvudpersonen Daniel, som har hamnat på skyddshemmet, placerad på en snickeriverkstad och på jordbruket. Han dras dock mer åt det konstnärliga hållet.

– Det fanns en ung man som efter att ha lämnat Skrubba till slut hamnade på Valands konsthögskola i Göteborg och blev etablerad konstnär.

Bokens kvinnliga huvudperson, Sara, går först i samma folkskoleklass som Daniel och träffar flera år senare på honom på Skrubba. Då är hon i slutet av sin sociologutbildning och praktiserar på anstalten och när de möts i samtalsrummet känner Daniel igen henne och säger: ”Ja, det är jag. Jag har lagt in mig på det här hotellet. Och du, du har hamnat i socialsvängen, så nu sitter vi vid varsin sida om bordet.” Sara svarar: ”Men är det du? Hur har du hamnat här?” Sara kommer senare att vänta på Daniel när han blir frigiven från ett fängelsestraff på Långholmen. Eftersom författaren utbildade sig till just sociolog och arbetade på Skrubba faller sig frågan naturligt om episoden är hämtad av egna erfarenheter. Svaret blir lite svävande.

– Det är klart att man blev fäst vid vissa pojkar, men å andra sidan var det tydliga gränser för vad som var tillåtet. Men Sara som sociolog ligger mig nära, Marianne Freyne-Lindhagen.

Hon har undervisat och forskat i sociologi på Örebro universitet och skrev en avhandling i migrationsforskning om syrianska kvinnor. Men efter pensioneringen för 16 år sedan har det konstnärliga, som alltid har funnits inom henne, fått tid att blomma ut. 

– Jag har gått flera konstkurser och har även ett galleri här i bostaden i Nyhyttan. Parallellt med målandet, skulpterandet och fotograferandet har jag skrivit och givit ut två diktsamlingar. 

Dröm gått i uppfyllelse

Men längtan att skriva en roman har hela tiden funnits där och med Utkanten har alltså den drömmen gått i uppfyllelse.

– Jag skriver hela tiden ner tankar, scener och dialog på lappar. Det blir på det som finns till hands som servetter, kvitton, post it--lappar eller liknande. För mig är det viktigt att skriva ner idéerna när de kommer annars glömmer jag dem lätt. Jag är ju trots allt 81 år. Jag har nyligen köpt en anteckningsbok som jag bär med mig för att alltid ha något att skriva ner idéerna på. 

Nödvändigt med fokus

Att debutera sent i livet har fått henne att koncentrera arbetet.

– Det är nödvändigt att begränsa sig och att ha fokus på en sak i taget. Förut höll jag samtidigt på med lite målande, lite skulptur, lite fotografi och lite skrivande. Nu känner jag att jag måste koncentrera arbetet, tiden är inte oändlig. Jag vill hinna med en uppföljare till romanen och ge ut en novellsamling efter det, säger Marianne Freyne-Lindhagen.