– Att leta efter riskgrupper är hopplöst. Vad man ska göra är att kompromisslöst stödja dem som är utsatta för våld, säger Jenny Westerstrand, ordförande för Roks.
Stödet till män som själva söker hjälp för att förändra sitt våldsamma beteende behöver bli bättre. Det skriver regeringens utredare Nils Öberg, generaldirektör på Kriminalvården, och Charlotte Eklund Rimsten, utredningssekreterare, på DN Debatt under tisdagen i samband med att utredningen om mäns våld lämnades över till jämställdhetsminister Lena Hallengren.
De vill bland annat se rikstäckande specialiserade mottagningar och ett centrum för kunskapsutveckling för att förebygga mäns våld mot kvinnor.
”Inte ett ord om barnen”
Men Roksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) ställer sig starkt kritiskt till utredningens fokus.
– Det är problematiska förslag. Hela grunden i utredningens perspektiv är att man letar efter varför män slår, inte vad som händer när män slår, säger Jenny Westerstrand, ordförande för Roks.
Roks lyfter bland annat upp barnperspektivet och att det måste göras orosanmälan till skolan om män som har barn går i samtal för att förebygga våldsamt beteende.
– Man säger ingenting om barnperspektivet. Man pratar ofta om hur barns boende på jourhem är ett jätteproblem, men när man talar om mäns våld så säger man inte ett ord om barnen.
Westerstrand menar att utredningens förslag skulle kunna få som konsekvens att resurserna till stödet för våldsutsatta kvinnor minskades.
– Att leta efter riskgrupper är hopplöst. Vad man ska göra är att kompromisslöst stödja dem som är utsatta för våld. Då kommer förändring att ske. Då kommer män att inse att de inte kan hålla på så här, att det inte är accepterat av samhället och att det får konsekvenser.
Finns det några av förslagen ni tycker är bra?
– Givet resurserna så är mitt svar: nej. Lägg pengarna på annat i stället.
”Ingen sjukvårdsfråga”
När det gäller dömda män är Roks dock positiva till att behovet av insatser betonas.
– Det är vi inte på något sätt emot. Att man behandlar och samtalar inom Kriminalvårdens ramar. Men inte inom hälso- och sjukvården, då ska man koppla in annat. Det handlar om våld, brottslig verksamhet. Vi kan inte se det som en sjukvårdsfråga, säger Westerstrand.